Väninnan från kyrkogården
En kväll gick min man ut för att handla på ICA och kom aldrig tillbaka. I fem år hade vi bott med honom och barnen hos hans mamma, min svärmor.
Nästa morgon gick jag till polisen i Örebro för att anmäla honom som försvunnen, men där fick jag veta att en anmälan inte ens tas emot förrän efter tre dygn. Så det var bara att vänta.
Jag gjorde anmälan, som man skulle. Och så gick tre år.
Varje dag hoppades jag höra nyckeln i dörren och se honom kliva in. Innan hans försvinnande hade vi bott hos hans mamma, som redan från start var lagom förtjust i mig hon höll sig till den svenska strategin: passivt aggressiv tystnad. Men när han plötsligt försvann tappade hon det helt och hållet. Hon gick runt till grannarna och påstod att jag, genom mina påhittade älskare, haft ihjäl hennes son och dumpat honom i någon gammal grustäkt.
Jag bet ihop och hoppades att svärmor skulle sluta med dårskaperna, men icke. Och visst, utanför stan finns grustäkter så djupa att de gör Vättern avundsjuk, och visst kastar svenska män blickar ibland, men några älskare hade jag aldrig familjen är för mig helig.
Med tiden blev relationen med svärmor, om möjligt, ännu sämre. Vi började bråka om absolut ingenting: en sked på fel plats, ett glas för nära diskbänken. Tålamodet tog slut och jag började leta efter nytt boende.
Du ska minsann inte få flytta in i någon fin lägenhet! gläfste hon. Dröm inte ens, mördare!
Alla byten hones bort. Om någon föreslog tredje våningen var det för högt för hennes gamla ben, första våningen var ungdomar och bus, andra var fel stadsdel (långt till Coop!).
Till slut dök det upp en lägenhet precis mittemot, andra våningen och mataffären nästan i porten. Men då fick jag höra: Jag kommer ju se rakt in i vår gamla lägenhet därifrån min son försvann spårlöst.
Till slut orkade jag inte längre. Skandalerna måste få ett slut och ungarna slippa höra dödsmetaforer till frukost. Jag tog mina barn och flyttade ut till ett gammalt hus på första våningen precis i kanten av den stora kyrkogården.
Med svärmor blev det förstås öppet krig och vårt gemensamma liv var som bortblåst. Inte ens barnbarnen hennes egna kött och blod brydde hon sig om längre. Att de nu varje dag fick promenera mellan gravstenar och gravkors för att ta sig hem, störde henne inte ett dugg. Givetvis gjorde hon detta för att sätta dit mig. Men min mans försvinnande hade ju inget med mig att göra.
Nåväl, man lär sig överleva till och med bredvid döda. Det första jag gjorde var att köpa gångjärnstjockt tyg på Stoff & Stil och sy ordentliga gardiner. Ingen lust att ha utsikt mot processioner och begravningsbilar. Framåt kvällen var de färdiga och vi slog igen ruljangsen för solen källarstämningen infann sig direkt.
En månad gick. En dag stod jag och kokade mannagrynsgröt till barnen när det brakade till ute i trapphuset. Ut rusade jag och fann min granne liggande på trappan, med stukad fot, åmande sig och matvarorna spridda över hela gången. Jag hjälpte henne upp i soffan, plockade ihop hennes falukorv och mjölk, och när jag kom tillbaka satt hon gråtandes.
Jag föreslog att vi kunde ringa 1177, men hon vägrade och sade att tårarna inte berodde på smärtan. Så landade hon i detta:
Det här stället är fördärvat! Något krångel varje dag. Alla som bor här har otur, jag svär!
Jag försökte muntra upp henne och drog klassikern: Det ordnar sig, alltid måste man ta i lite extra, men det blir bra. Jag nämnde att vi bott här en månad och, jodå, det tutas visserligen med trumpet vid varje begravning, men man vänjer sig faktiskt.
Hon bara suckade:
Säg inget mer. Du får snart veta själv.
Och visst, olyckorna började trilla in som beställning på Klarna. Först trampade sonen en hantel på tån och fick gips. Dottern fick magont det visade sig vara magkatarr. Men värst var det om nätterna.
En natt vaknade jag av en märklig rispande ljud mot rutan, exakt klockan två. Något kalla det ren svensk nyfikenhet drog mig till fönstret. Jag drog undan gardinen och stelnade.
Utanför stod en kvinna i min ålder, ansikte blåvitt i månljuset. Hon stirrade på mig med blandning av hånflin och förvåning som om jag var ett udda inslag på Allsång på Skansen.
Jag kunde varken skrika eller röra mig, som fastlimmad i höganäskrus. Kvinnan vände sig långsamt mot kyrkogården och försvann i mörkret.
Resten av natten blev sömn lösplock i repris. Hela nästa dag kunde jag inte tänka på annat, och att försöka berätta för nån nej, då hade man hamnat på psyket snabbare än folk klagar på SL.
Vid lunch var jag ändå tvungen att hitta en förklaring. Kanske var det svärmor som hyrt in någon stackars norrländska från Blocket att göra mig galen. Eller så var det någon från begravningsbyrån som ville köpa lägenheten billigt och öppna kransbutik. Ju mer jag tänkte, desto sämre blev förklaringarna.
Inom kort började oturen stapla sig. På jobbet meddelade chefen att det skulle bli “omstrukturering”. Att jag hade små barn rörde henne lika mycket som sås på IKEA:s köttbullar praktiskt taget inte alls. Valmöjligheten var: eget initiativ eller få sparken.
Det blev eget initiativ. Ett par dagar senare när jag åkte hem efter sista löne-utbetalningen, upptäckte jag att plånboken var stulen på bussen hem från centralen. Riktigt svensk gråt av frustration följde.
Jag tog våra gamla vigselringar, tittade på dem för sista gången och gick till Pantbanken i stan. Dom erbjöd småpotatis ängsliga kronor. Jag tänkte att jag kanske kunde få mer hos någon annan. Utanför stod en man med en skylt: “Köper guld!”. Han bjöd 1500 kronor mer än pantbanken och jag slog till. Pengarna ner i fickan, och raka spåret mot busshållplatsen.
Då kom en ung kille och tappade ett paket. När jag ropade på honom sprang han redan runt hörnet. Jag plockade upp det en bunt femhundringarsedlar (egna reflektionen: den svenska drömmen!). Då dök en kvinna upp, med accent à la Hisingen:
Vi har ju hittat pengarna tillsammans! sa hon och slet buntan ur handen på mig. Ingen idé att gå till polisen, då tar dom allt! Vi delar!
Hon gav mig hälften, sedan försvann hon kvickt. Jag stoppade dem, lätt skamset, i fickan men mammahjärtat dansade, för herregud så behövdes de pengarna.
Glädjen var dock kortlivad. Två gathörn bort stod killen jag sett tidigare nu med en skallig kille med basebollträ. De kom emot mig och killen sa bryskt:
Du har tagit mitt paket!
Jag lämnade såklart över pengarna direkt.
Men det är inte allt!
Min historia om kvinnan orkade de inte lyssna på de anklagade mig för att ha överlämnat pengarna till mina kumpaner. Jag försökte protestera, men de tog allting, inklusive de jag fått för vigselringarna.
Helt ur spel gick jag hem. Grät ut och kom ihåg vad grannen sagt om att huset förde otur med sig. Det var nog den sorgligaste dagen i mitt liv.
Och på natten reprisen. Samma rispande på rutan. Benen bar mig ändå till fönstret, och där stod kvinnan igen. Vi bara stirrade på varandra. Tiden stod stilla, och till slut vände hon sig åter mot kyrkogården och försvann. Jag satt på golvet och huttrade till gryningen.
Nästa dag knackade grannen på. Hon lämnade hyran och erbjöd sig att betala åt mig. Då brast det. Jag grät öppet, berättade allt: bråken med svärmor, sjuka barnen, saknaden efter min man, att jobbet rykt och plånboken var borta. Hon bara stod där och lyssnade tyst, innan hon kramade om mig oväntat hårt.
När jag samlat mig berättade jag om kvinnan utanför fönstret.
Kom, sa grannen. Jag ska visa dig något.
Vi gick över kyrkogården. Hon ledde mig till en gravsten och på fotot kände jag genast igen henne min nattliga gäst.
Är det hon? frågade grannen.
Jag nickade bara.
Vi gick därifrån. Tillbaka hemma berättade grannen att även hon sett kvinnans spöke, och att efter det dog hennes son, maken stack och själv hade hon fått diabetes och massa annat elände inträffade.
Sedan gick några dagar utan några fler nattliga besök. Men nu växte ett konstigt behov fram att gå till kvinnans grav. Det blev starkare för varje dag, så till slut gick jag.
Graven var vildvuxen och sorgligt bortglömd kanske hade kvinnan inga släktingar. Jag rensade ogräs, samlade löv, men undvek att titta på fotot först. När jag vågade såg jag att i dagsljus såg hon till och med vän ut: tunna ögonbryn som fiskmåsvingar, nätt näsa, och klänning med lagom svensk urringning.
Jag ville fråga: Vad gör jag för fel? Varför kommer du till mig? Tror du att jag är lycklig? Anna, stod det på stenen, säkert ett sånt klassiskt svenskt namn. Vad vill du mig, Anna?
Och så, plötsligt, ordade jag ut. Jag berättade allt: makens försvinnande, barnens sjuka tarmsystem, jobbet, svärmor, cashflowet från Pantbanken. Om någon sett mig där, talandes med Anna, hade de förmodligen ringt psykakuten.
Men när jag berättat kändes det faktiskt lättare.
När jag gick därifrån sa jag hej då till Anna, som till en vän. Hennes stora sorg var att hon förlorat sitt liv. Min sorg var att jag med livet i behåll, ändå tappat framtidshoppet.
Den natten drömde jag om Anna, men hon kom inte som spöke utan som kvinnan på graven. Hon satte sig på min säng och pratade:
Lyssna nu. Du har inget på ditt samvete! Gör bara som jag säger så ordnar allt sig. Din man sitter fast han har spelat bort pengar och har stor skuld. Han säljs till skuldslavar, långt bort. Han är fortfarande vid liv, men knarkas och vaktas. Du får aldrig se honom mer. Sälj din lägenhet till begravningsbyrån och flytta långt härifrån, så hjälper jag dig. Snart träffar du en ny man som kommer älska dina barn som sina egna. Farväl.
Sedan försvann hon som rök.
Jag vaknade med hennes röst och till och med lukten av jord och gamla löv i näsan.
Tre dagar senare knackade det på. Någon från begravningsbyrån ville köpa min lägenhet. Jag tvekade inte. Hos mäklaren fick jag en ny fin lägenhet nästan pang på.
Nu bor vi i ett område där barnen har lekplats, och kyrkogården är långt bort. Och mannen jodå, en riktigt schysst kille dök snabbt upp, gillar barn och allt. Precis som Anna sa.
Och jag tänker ofta på min väninna från kyrkogården och glömmer henne aldrig.
