Ann-Louise Svensson gick i regnet och grät tyst. Tårarna rann över kinderna och blandades med regndropparna.
Tur i oturen att det regnar, tänkte hon. Ingen märker tårarna.
Samtidigt grämde hon sig: Det är mitt eget fel, jag kom verkligen vid fel tidpunkt. Objuden gäst.
Hon gick där och grät. Sedan skrattade hon plötsligt när hon mindes ett skämt där en svärson säger till sin svärmor: Vadå, mamma, ni vill inte ens ha en kopp te?
Och nu var det hon själv som hamnat i den “mammas” sits.
Grät och skrattade om vartannat.
När hon kom hem kastade hon av sig de blöta kläderna, svepte in sig i sin rutiga fleecefilt, och nu lät hon gråten flöda ohämmat. Ingen att ta hänsyn till. Ingen hör henne utom guldfisken i det runda akvariet! Ingen förutan.
Ann-Louise hade alltid varit en intressant kvinna, och män tyckte om henne. Men med Niklas pappa, hennes sons far, blev det aldrig bra. Han drack för mycket. I början gick det att stå ut. Han söp och sov. Men sen började han bli svartsjuk. På alla på främlingen som frågade efter vägen, på killen i charkdisken, på gubben med käpp, på grannen.
En dag, när Ann-Louise log vänligt och hälsade på grannen i trapphuset, brast det för honom.
Han misshandlade sin fru. Systematiskt och med precision. Slog henne i njurarna. Framför barnet.
Och lille Niklas, han berättade alltihop för mormor och morfar.
Vad är det här för liv! Det var ju inte därför jag födde dig, för att du skulle bli slagen av nån fyllskalle! grät Ann-Louises mamma.
Pappan sa inget, klädde på sig och stack. Lyfte helt enkelt ut svärsonen, som då redan var ex, från fjärde våningen. Under fallet bröt han t.o.m. armen.
Morfar hotade med knuten näve och röt: Om jag ser dig i närheten av min dotter igen är du dödens. Jag hamnar hellre i fängelse än att låta dig förstöra min Ann-Louises liv.
Och maken försvann för gott. Ann-Louise gifte sig aldrig mer. Barnet skulle ju uppfostras. Vem vet vad för man hon annars fick?
Många män försökte närma sig henne, men hon kunde inte släppa in någon mer. Det där med Niklas pappa räckte gott och väl.
Ekonomiskt hade hon det rätt bra. Hon var utbildad måltidstekniker och jobbade på en liten restaurang. Hon klarade sig.
Hon la undan pengar lite då och då till en lägenhet. Och när hon hade sparat ihop nog, då skulle Niklas gifta sig. Och flickvännen var så trevlig, Linnea hette hon sån där klassisk, klingande svensk flicknamn.
Ann-Louise ordnade bröllopet åt dem och gav dem den nya tvåan hon sparat till. Själv blev hon kvar i sin gamla miljonprogramslägenhet. För barnen behövde det bättre.
Nu sparade hon till en ny bil åt barnen.
Man kan ju inte hålla på och köra omkring i en skrotig gammal Volvo.
Egentligen hade hon inte tänkt gå förbi hos Niklas idag. Hon var inte typen som trängde sig på barnen. Men hon råkade vara i området just när ösregnet började. Inte ens ett paraply hade hon med sig men i den stormen hade paraply varit meningslöst.
Så hon svängde in, hoppades få värma sig lite, snacka om allt möjligt med Linnea sådär som bara kvinnor gör över en kopp te.
När Linnea öppnade dörren, såg hon på svärmor med överraskad blick. Hon bjöd inte ens in. Ute i hallen, lite kyligt, frågade hon stelt:
Ann-Louise, ville du något särskilt?
Ann-Louise blev nästan generad och började förklara:
Jo alltså, det regnar ju så
Regnet har slutat nu, du bor ju ändå nära, svarade Linnea medan hon tittade ut genom fönstret, armarna i kors.
Ja, ja sa Ann-Louise lydigt, och gick ut i regnet igen, tårarna rinnande.
Hon grät och grät. Och sen somnade hon av utmattning. I drömmen såg hon sin guldfisk, stor som ett badkar, tyst rörande läpparna. Men Ann-Louise hörde allt.
Fiskens röst:
Ligger du där och gråter? Dummer! De bjöd dig inte ens på te en regnig dag! Och du spar pengar till en bil åt dom? Ska du leva hela livet för deras skull? Titta på dig själv! Smart, snygg, och du har pengar! Sluta samla till en bil åt dom. De värderar det ändå inte. Åk till havet istället, rym från allt och unna dig något för en gångs skull.
Ann-Louise vaknade när det blivit mörkt.
Fiskens mun öppnades och stängdes i akvariet, men nu förstod Ann-Louise inte längre fiskens språk. Ändå visste hon vad hon behövde göra: man ska inte offra sig själv för otacksamma människor. Inte för fräcka människor som inte ens bjuder på en kopp te och låter en stå ute i regnet.
Så Ann-Louise tog pengarna hon sparat till barnens bil och bokade en resa till Medelhavet. Hon åkte iväg, vilade upp sig, blev brun och vacker och levde livet.
Niklas och Linnea visste ingenting. De kom ändå bara förbi eller ringde om de behövde pengar eller barnvakt.
Efter resan började Ann-Louise våga umgås med män igen och fick en beundrare en spännande, elegant man, som var restaurangchef där hon jobbade. Han hade alltid tyckt om henne, men hon hade varit för upptagen med Niklas och Linnea. Nu när hon äntligen vågade fick de en fin relation. Jobbet och fritiden tillsammans. Livet blev något annat.
En dag tittade Linnea in.
Ni hälsar ju aldrig på oss längre, Ann-Louise. Ni ringer aldrig heller. Niklas har hittat en bil han vill köpa! menade Linnea och såg på henne med ett menande leende.
Ville du något särskilt, Linnea? frågade Ann-Louise och lade armarna i kors.
Linnea öppnade munnen för att säga något, men då kom den intressante mannen ut från rummet.
Ann-Louise, ska vi ta den där koppen te nu?
Ja, det gör vi! log Ann-Louise.
Bjud in gästen också, sa han vänligt.
Nej då, Linnea är nog på väg, och te dricker hon tydligen inte! Visst, Linnea?
Ann-Louise stängde dörren efter sin svärdotter och blinkade åt guldfisken.
Så kan det gå!
Antonia Pettersson gick genom regnet och grät bittert. Tårarna rann nerför hennes kinder och blandad…
