Sven Håkansson vaknade.
Egentligen hade dagen börjat helt okej. När man fyller 118 år är det en bedrift bara att slå upp ögonen.
Först var det dags för morgonkontrollen: öppnade vänster öga fungerade, sedan höger suddigt. Sköljde ur, droppade som nytt.
Böjde allt som gick att böja, smorde det som kärvade.
Testade framåt och bakåt, diagnostiserade nacken.
Efter att ha konstaterat att allt snurrade och knakade som det skulle, stampade han två gånger i golvet, klappade tre gånger i händerna och bestämde sig för att möta den nya dagen.
Klockan åtta var det dags för det dagliga samtalet från Pensionsmyndigheten.
God morgon, Linnea, kraxade födelsedagsbarnet glatt i luren.
God morgon, Sven Håkansson, svarade Linnea vemodigt. Hur mår ni idag?
Inte att klaga på, log Sven in i telefonen.
Åh, synd att höra, Sven. Ni har redan orsakat mig fem anmärkningar i jobbet hittills i år! I dag är det exakt trettio år sedan ni slutade ta ut premiepension och gick över till den statliga varianten!
Ursäkta då, log Sven. Men visst blev det en höjning den här månaden?
Jovisst suckade hon sorgset, som om allt hopp lämnat hennes röst. Förresten, jobbar ni inte extra någonstans vid sidan om?
Nej, tyvärr, pengarna räcker gott och väl.
Tråkigt Ha en fortsatt hon avslutade inte meningen utan lade på.
Vid nio satte sig Sven Håkansson till frukost med sitt barnbarnsbarnbarn, som inte bodde där men alltid öppnade dörren med egen nyckel. Varje gång började pojken mäta saker. Ibland köket, ibland badrummet. Sen satt han där och räknade material, uppskattade kostnader, ritade möbler.
Denna dag kom han utan tumstock glömt den.
Ta den i vitrinskåpet, föreslog Sven, den är kvar från din farfar, tillade han med ett snett leende och fyllde vattenkokaren.
Pojken suckade tungt och satte sig tyst med farfars berömda stekta ägg.
Vid tio gick den gamle ut för att ta en cigarett vid porten.
Nämen, Svenne, röker du igen! Vet du att rökning leder till grannen blev tyst när han såg den pigga gubben som börjat röka i en ålder då de flesta dör av det där rökning sägs leda till.
Vi drar till Stockholm idag.
Och vad ska ni göra där?
Åka tunnelbana, besöka Sergels torg, se kungen på slottet medan han ännu lever.
Vad är det att se där? En kung är en kung.
Har du ens sett honom själv då?
Jajamän, han kom faktiskt till vår by en gång.
I kista?!
Nej då, i en kupé.
Hur gammal är du egentligen, Sven?
Fyllde arton i år, svarade Sven och drog på cigarettfiltret.
Lägg av.
Jodå, det blev en gång till, liksom.
Tja, grattis till myndigheten då!
Tackar, sade Sven vänligt och gick in.
Klockan elva ringde chefen för Telia och bönade om att Sven skulle byta abonnemang. Abonnemanget fanns bara kvar för hans skull, och räknat i dagens kronor var det värt ingenting snarare var det Telia som fick betala honom lite.
Klockan fem dök han upp på ICA Maxi. På födelsedagen fick kunder rabatt motsvarande sin ålder. Sven plockade en prinsesstårta, ett kilo bananer och en bredbilds-TV.
Av växeln bokade han både taxi och bärhjälp.
Vid sju ringde de från bårhuset och bad honom slutligen hämta sitt försäkringskort och sina tofflor.
Klockan åtta dök gästerna upp, Sven dukade fram, satte igång nya TV:n, fyllde på vinglasen.
Skålarna blev återhållsamma. Ingen visste riktigt vad man skulle önska honom längre, så gästerna reste sig bara, en efter en.
Vid tio kom polisen förbi och bad dem dämpa sig lite; det bodde ju äldre människor i grannlägenheten. Födelsedagsbarnet själv öppnade dörren, vilket fick poliserna att tappa konceptet ett ögonblick.
Sova gick Sven Håkansson först närmare midnatt, efter att de flesta gäster tagit sig hem eller till akuten. Med ett snett leende mot tomrummet tog han av sig och la det magiska guldring under kudden, den som hållit honom vid liv alla dessa år. På ringen var inristat med små bokstäver, efter hans hustrus sista önskan: Lev för oss båda.
Och det gjorde han fortfarande.







