Alltså, du vet, jag har alltid varit ensambarn, fast enligt mamma och pappa var jag tydligen väldigt efterlängtad men ibland känns det inte riktigt så. När jag var 23 och var i femte månaden som gravid, började jag faktiskt fundera på om jag verkligen är min föräldrars biologiska dotter. Mina föräldrar är över 70 nu och pengarna har alltid varit ett stort problem för oss. Vi hyr en liten lägenhet här i Malmö och det är nätt och jämnt att vi får det att gå ihop varje månad.
Jag och min man Ludvig pluggar båda två och försöker samtidigt jobba extra, men det räcker knappt till hyra och mat på bordet. Två gånger har vi nästan blivit vräkta eftersom vi inte hade råd att betala hyran och vi har fått låna pengar av vänner för att klara oss. Nu har vi dragit på oss skulder, och vissa dagar får vi skrapa ihop småslantar till mat. I bland hjälper mamma och pappa till med matkassar, men annars kämpar vi rätt mycket själva.
Mina föräldrar har alltid velat att vi skulle gifta oss, så förra året gjorde vi slag i saken och gifte oss snabbt på stadshuset. Det var ungefär då snacket om barn började, och mina föräldrar tjatade på om barnbarn och att jag inte skulle vänta, annars skulle jag, precis som mamma, bli gammal förälder. Jag och Ludvig kände oss egentligen inte redo vi hade knappt råd att försörja oss själva.
Men så en dag la dom fram ett erbjudande: “Om ni skaffar barn nu, ger vi er en stor summa nog för att köpa ett hus ute på landet”, sa min pappa. Tanken var att föräldrarna skulle flytta ut till sitt sommarställe och vi skulle få ta över deras trea här i stan. Vi tänkte över det och till slut kändes det faktiskt som att det kunde vara vår chans att komma på fötter. Hemmet skulle vara säkrat, och med resten av pengarna kunde vi få till det lite bättre.
Mamma lovade också att hjälpa till med barnet så att jag skulle kunna fortsätta plugga, och dessutom lovade de ekonomiskt stöd till allt vi och lilla skulle behöva. Men allt det där blev bara tomma löften. Vi fick inte ens ett paket blöjor. Under hela graviditeten ringde mamma ibland och frågade hur det gick med förberedelserna inför förlossningen, fast hon visste att vi hade knappt råd till nåt. Jag sa åt henne att vi faktiskt förlitar oss på deras hjälp de hade ju lovat! Men då skyllde hon ifrån sig och sa att de aldrig lovat något, och plötsligt var vi oansvariga som ens vågade bli föräldrar.
Så när lilla Svea föddes ja, vi döpte henne till Svea, typiskt svenskt påminde sig mina föräldrar plötsligt om pengarna, men vi bestämde oss då för att köpa en egen bostadsrätt istället, helt utan deras hjälp. Vi insåg att vi inte kunde lita på deras stöd ändå. Och du vet vi fixade det hyfsat ändå, men det är fortfarande inte lätt. Jag önskar bara det ibland kunde varit lite enklare, eller att föräldrar kanske höll vad de lovade.
