När Robert ryckte in i lumpen lovade Linnea att hon skulle vänta troget på honom. Och det höll hon verkligen hon skrev långa, varma brev till honom, fyllda med kärleksförklaringar, målade små blommor och hjärtan i kanterna och längst ner, vid ordet puss, satte hon alltid avtryck av sina läppar. Hon älskade honom så innerligt som bara ärligt kan göras, och när han inte var där blev varenda minut en evighet.
Därför kunde Linnea inte smälta att Robert skulle kunna göra det mot henne.
Hjärtat ville inte tro det, att han faktisk kunnat glömma henne. Men när han tillslut slutade svara på hennes brev, och efter en tid skickade ett kort meddelande där han bad henne glömma honom, då blev hon tvungen att acceptera sanningen.
Utan kärlek gifte sig Linnea med första bästa man som dök upp. Hon stängde sitt hjärta och gömde undan sin krossade kärlek, för hon orkade aldrig mer bli bränd igen. Ingen kunde hon älska mer än Robert.
En dag stod Linnea i köket i sitt lilla hus i Uppsala, iförd förkläde och tofflor, när det ringde på dörren. Utanför stod Robert, nu vuxen, klädd i officersuniform.
Jag kunde inte tro att ni hade gift er, så jag var tvungen att komma och se själv. Men nu ser jag att det är så, det var så mycket sorg i hans ögon att det gjorde ont att se nu förstår jag varför du inte svarade på mina brev
Han vände sig för att gå, men Linnea grep tag i hans arm.
Hur kan du säga så? Det var ju du som skrev att jag skulle glömma dig hon visste inte om han försökte förklara sig eller anklaga henne.
Och?.. frågade han efter en lång paus Ja, förra veckan skickade jag det sista brevet från försvaret, med hopp om att du väntade på mig
En klump satte sig i Linneas hals. Hon fick inte fram ett ord. Tårarna brände på kinderna och huvudet var fullt av frågor: Hur? Varför?
Samma kväll gick Linnea till sina föräldrar. De måste veta mer än hon gör. De hade aldrig tyckt om Robert, eftersom han inte hade några pengar.
Förlåt oss, älskade dotter. Vi ville bara att du skulle få ett bättre liv, vi vet hur det är att vända på varje krona för att ha råd med godis till sina barn. Vi upplevde det själva och ville skydda dig från det sa mamma och pappa, och lät tårarna komma.
Men ni tittade inte på er fattigdom när ni föll för varann och gifte er. Så varför ville ni förstöra mitt liv? Hur kunde ni? Linnea skällde på dem med gråten i halsen.
Kolla här sa mamma och räckte fram en hög med brev.
När Linnea satte sig i rummet intill och läste breven grät hon inte tyst hon storgrät. Sist av alla låg ett brev med en torkad snödroppe instucken, och bredvid blomman stod det skrivet: Letade länge efter den, men nu är den din.
På kvällen pratade Linnea ut med sin man, som mest verkade bry sig om sitt jobb, pengarna, sina vänner och som grannarna ofta viskat kanske till och med andra kvinnor. De gick skilda vägar, tyst, lugnt och sansat.
För första gången någonsin vågade Linnea, trots sin rädsla för mörkret, gå genom stan en sen natt. Men rädd var hon inte hon gick hem till den som älskat henne på riktigt och som hon aldrig slutat älska.
Med tiden gled gamla missförstånd och besvikelser bort. Hemma hos Linnea och Robert leker nu två blonda pojkar, och mor- och farföräldrar myser över sina barnbarn. Alla är överens, rikedom mäts inte i kronor den finns där hemma, när kärleken verkligen får råda.
Här – mamman överlämnade ett dussintal brev till sin dotter. När Julia läste dem inne på sitt rum grät hon inte tyst – hon snyftade högt.
