När Ludvig ryckte in i lumpen, lovade Svea dyrt och heligt att vänta troget. Och hon höll sitt löfte skickade brev fyllda av brinnande kärleksförklaringar, ritade blåklint och små röda hjärtan på papperen, och längst ner på varje brev stod ordet puss tillsammans med ett läppavtryck i hallonrött läppstift. Hon älskade honom verkligen gränslöst så där som bara en svensk kan älska någon när snön yr utanför och hjärtat slår i otakt. När han inte var där gick tiden lika långsamt som när man väntar på första maj att gå barbent.
Just därför kunde Svea inte fatta att Ludvig verkligen hade gjort så mot henne.
Hjärtat ville inte förstå det där var inte sant, han kunde inte bara ha glömt bort henne. Och när han till sist slutade svara på hennes brev, och en dag skrev ett par torra rader om att hon borde glömma honom, var hon tvungen att tugga i sig sanningen.
Så Svea gifte sig med första bästa man som dök upp. Japp, utan någon större passion. Hon lade locket på sitt krossade hjärta och sin mjölkvita förälskelse, bara för att slippa bränna sig igen. Ingen kunde ändå någonsin mäta sig med Ludvig.
Svea stod i köket i sitt rutiga förkläde och yllesockor när dörrklockan skrällde. Som vanligt lufsade hon fram mot dörren. På farstukvisten stod en medelålders Ludvig i stilig officersuniform, som hämtad ur någon film om Första världskriget.
Jag trodde inte på ryktet om att du gift dig, så jag var tvungen att se efter själv. Men jag ser ju hur det ligger till, blicken var så sorgsen att till och med väggklockan verkade ticka i moll, nu förstår jag varför du inte svarade på mina brev…
Ludvig vände sig om för att gå, men Svea grabbade tag i honom.
Hur kan du säga så? Det var ju du som skrev att jag skulle glömma dig Svea visste inte om han försökte försvara sig eller bara slå ifrån sig.
Och?.. sa han efter en sån där lång, dramatisk svensk tystnad Jag skickade mitt sista brev från lumpen förra veckan, i hopp om att du väntade på mig
Svea fick något i halsen, samma känsla som när man svalt för mycket surströmming på en gång. Hon fick inte fram ett ljud. Kinderna sved av tårar och hjärnan snurrade av frågor som bara Astrid Lindgren kunnat formulera: Hur, varför?
Samma kväll gick Svea raka vägen till föräldrarna. De visste alltid mer än man ville. De hade aldrig varit särskilt glada i Ludvig, för han hade mest femkronor och tomma fickor.
Förlåt oss, dotter lilla. Vi ville bara att du skulle ha det bättre än oss och slippa vända på varje krona för att köpa lördagsgodis till ungarna. Vi har varit där själva, och vi önskade dig bara ett smidigare liv snörvlande raden av mamma och pappa, utan att gömma känslorna ens bakom corridorkalendern.
Men ni glömde väl inte att ni ganska fattigt men ändå blev kära och gifte er? Hur kunde ni förstöra mitt chans till äkta lycka? Hur kunde ni? Svea gav dem den klassiska besviket barn till föräldrar-uppsynen.
Varsågod sa mamma och räckte henne en trave brev.
Svea läste dem i vardagsrummet intill. Det var inget tårögt snörvlande direkt hon hulkade så ljudligt att grannarna måste trott att TV:n lagt av mitt i På spåret. I Ludvigs sista brev låg en torkad blåsippa, och bredvid hade han skrivit: Jag letade länge, men till slut hittade jag denna till dig.
Senare på kvällen snackade Svea allvar med sin make, som utöver jobbet, lönen och vännerna för att inte tala om eventuella väninnor (det hade grannfruarna viskat om mer än en gång) inte hade utrymme för något annat i livet. De skildes åt med tyst, svensk värdighet.
För allra första gången i sitt liv tassade Svea kvällstid genom stan, lite rädd för mörkret men helt trygg i hjärtat: hon var på väg till den som verkligen älskade henne och som hon aldrig egentligen slutat vänta på.
Alla gamla missförstånd och hårda ord bleknade snart bort. I Ludvigs och Sveas hem springer nu två blonda små pojkar med tindrande ögon. Mor- och farföräldrarna är lyckliga över att få gulla med barnbarn. Och alla är övertygade om en sak: lite kaffesump i botten av koppen är inget mot det riktiga guldet här i livet när kärleken råkar styra, då först är man verkligen rik.
Här – mamman överlämnade dottern ett dussintal brev. När Julia läste dem i rummet bredvid grät hon inte – hon snyftade högt.
