Min mamma hade aldrig varit otrogen.
Det fanns aldrig ett tredje hjul i deras äktenskap, men att leva med henne var som att försöka vada genom dimma, där varje steg var tyngre än det förra.
Hon klagade jämt om vädret, om maten, om huset.
Inget var någonsin gott nog.
Om pappa kom hem från sitt jobb på Volvo i Göteborg, trött och med smutsiga händer, fick han höra att han inte hjälpte till hemma.
När han försökte diska, sa hon att tallrikarna blev felvända i skåpet.
När han handlade mat på ICA, blev det fel sort ost eller fel sort bröd.
Om han aldrig ens tittade på andra kvinnor, anklagade hon honom ändå: Du beter dig inte som en riktig man. Jag minns de tysta kvällarna kring köksbordet, de tryckta ord, dörrarna som slog igen med ett eko genom villan.
Pappa kämpade länge, som en envis gammal älg i skogen.
Jag såg hur han bytte jobb, tog extraskift för att dra in mer kronor, slutade gå ut med vännerna från Chalmers, kom hem direkt till mamma.
Men hon hittade alltid något att anmärka på.
Hon granskade hans skjorta, frågade vem han pratat med på väg hem, undrade varför han kom fem minuter för sent.
Det fanns inga svordomar, inga stora gräl, bara det där tunga, sega, vardagsmörka som sög livet ur huset.
Att leva där var som att smyga på tå, för att inte råka väcka nästa storm.
Natten då pappa packade sin väska var inte för någon annan kvinna.
Det var efter ett oändligt bråk, så surrealistiskt att väggarna kändes mjuka.
Jag satt i mitt rum och hörde honom säga: Jag orkar inte längre.
Jag är så trött på att känna mig otillräcklig. Mamma svarade: Om du går nu, är du bara en fegis. Han ropade inte.
Han plockade ihop sina saker ett par gamla stövlar, en bok om svenska fjäll och gick ut.
Jag sprang till fönstret och såg honom gå långsamt ut på den blöta trottoaren, utan att vända sig om, som om han försvann in i gryningen.
Sen berättade mamma sin version.
Hon ringde mormor i Västerås och sa att pappa bara dragit, att han lämnat henne ensam, att han saknar den svenska ryggraden som krävs för att vara make.
Jag trodde på henne.
År efter år var jag arg på pappa.
Besöken hos honom blev sällsynta, samtalen korta, min ton lika kylig som en vintervind.
Han talade aldrig illa om mamma, bad aldrig om ursäkt.
Han sa bara att han älskade mig, att han respekterade mina känslor.
Med tiden började jag se att mamma gjorde samma saker mot mig.
Inget jag gjorde dög plugget var aldrig tillräckligt bra, när jag fick sommarjobb på Pressbyrån var det fel sorts arbete, vila var lika med lathet.
Då insåg jag något svårt: pappa lämnade oss inte för otrohet, utan för att han var emotionellt utmattad.
Nyss talade jag öppet med honom.
Jag frågade: Varför gav du upp? Han svarade: Jag tappade mig själv.
Jag började tro att jag verkligen inte dög. Jag grät den dagen, så stilla och huvudlöst som bara i drömmar.
För jag förstod att jag dömt honom, utan att veta allt.
Idag är mina föräldrar fortfarande skilda.
Mamma är samma sur, bitter, i konflikt med grannarna och hela släktens festbord.
Pappa bor ensam i en lägenhet i Majorna, lugn och fri från drama.
Och jag bär en underlig blandning av skuld och lättnad inom mig, som två blandade färger på paletten skuld för att jag inte såg sanningen tidigare, och lättnad för att jag vet nu: jag är inte allt det dåliga som mamma påstår att jag är.
