Min mamma var aldrig otrogen. Det fanns aldrig någon tredje person i deras äktenskap. Men hon var svår att leva med – hon klagade konstant på allt.

Min mamma har aldrig varit otrogen.
Det har aldrig funnits någon tredje person i deras äktenskap.
Men hon är svår att leva med.
Hon klagar på allt, hela tiden.
Ingenting duger.
Om pappa kom hem sliten från jobbet fick han höra att han inte hjälper till.
Hjälpte han till?
Då gjorde han det ändå på fel sätt.
Om han handlade mat sa hon att det aldrig var det hon ville ha.
Om han inte var otrogen knorrade hon ironiskt att han inte var en riktig man.
Jag minns de tysta kvällarna, spänningen vid matbordet, dörrarna som slog igen så att fönstren skallrade.
Pappa försökte hålla ut länge.
Jag såg hur han bytte jobb för att få mer lön, hur han slutade träffa sina kompisar, hur han kom hem direkt utan någon egen tid.
Men mamma hittade alltid något att sura över.
Hon granskar hans kläder, förhörde honom om vem han talat med, vilken tid han gick hemifrån, varför han var fem minuter sen.
Det var ingen fysisk misshandel, inga stora dramatiska bråk men en tung och utmattande atmosfär.
Att bo där var att smyga på tå för att inte trigga en ny explosion.
Natten då pappa gick var det inte på grund av någon annan.
Det var efter ett långt gräl.
Jag satt i mitt rum och hörde honom säga: Jag orkar inte längre.
Jag är trött på att känna mig otillräcklig. Mamma svarade kallt att om han lämnar är han feg.
Han blev inte arg, bara packade sina saker och gick.
Jag sprang till fönstret och såg honom försvinna, långsamt, utan att ens se sig om.
Efteråt berättade mamma sin egen version.
Hon sa till alla att han övergav henne, att hon blivit ensam, att han inte har ryggrad att vara make.
Jag trodde henne.
I flera år var jag arg på pappa.
Jag besökte honom sällan och pratade kallt.
Han sa aldrig ett ont ord om mamma.
Inga ursäkter, bara att han älskade mig och respekterade mina känslor.
Med tiden började jag märka att mamma gjorde precis samma sak med mig.
Ingenting jag gjorde dög.
Pluggade jag inte bra nog.
Jobbade jag fel jobb.
Tog jag det lugnt latmask.
Och då insåg jag något smärtsamt: pappa lämnade inte för att han var otrogen, utan för att han var emotionellt utmattad.
Nyligen pratade jag öppet med honom.
Jag frågade rakt ut varför han gick.
Han sa: För att jag tappade bort mig själv.
Jag började faktiskt tro att jag inte duger. Jag grät mycket den dagen.
För jag insåg att jag dömt honom utan att veta hela sanningen.
Mina föräldrar är ännu åtskilda.
Mamma är lika missnöjd, bitter, och grälsjuk som alltid.
Pappa lever ensam i sin lägenhet i Göteborg, lugnt och utan dramatik.
Själv går jag runt med en märklig blandning av skuld och lättnad.
Skuld för att jag inte förstod honom tidigare.
Och lättnad över att jag vet jag är inte allt det dåliga som mamma säger att jag är.