Min fru och jag har hängt ihop i tolv år inte illa, eller hur? Det är väl så nära en svensk långfilm man kan komma. Allt började jättebra: jag jobbade, min fru höll ordning hemma, och vi fick två underbara barn en flicka och en pojke.
Nyligen fick jag befordran på jobbet och lönen hoppade upp ett steg eller två. Man skulle kunna tro att allt borde rulla på som ett väloljat IKEA-paket, eller att vi åtminstone satt där i soffan och myste i vår villa i Uppsala. Men så klart problem dyker alltid upp där man minst anar dem. Min fru, Elin (jo, typiskt svenskt), blev plötsligt helt besatt av tv-serier. Inte nog med att hon plöjer de gamla vanliga deckarna, nu har hon fastnat i turkiska kärleksdraman och koreanska doramor också. Jag visste knappt vad en dorama var för något innan, nu hade jag gärna glömt det igen.
Jag hade egentligen inget emot att Elin ville slappna av ibland. Men det började gå överstyr så till den milda grad att det knappt städas längre och middagarna har blivit utbytta mot hämtmat från valfri foodora-cyklist. Visst, det är bekvämt ibland, men barnen kan ju inte leva på kycklingkebab hela livet, eller hur?
Dessutom har Elin börjat lägga på sig som om hela hennes dag gick ut på att sitta framför TV:n med en påse chips eller bullar. Jag har försökt locka med henne till gymmet eller badhuset, men får bara samma svar varje gång: Jag är trött. (På vadå? Tänker jag tyst, men vågar knappt fråga.) Vid ett tillfälle fick jag nog och anlitade en städfirma som gjorde rent så noggrant att man kunde trott att kungen själv skulle komma på besök. Elin drog då slutsatsen att hon numera var pensionerad från allt vad hushållsarbete heter. Inte ens barnen, Sigrid och Axel, får alltid hennes uppmärksamhet för nu är det tv-tablån som går före.
Jag förstår verkligen inte hur jag ska få kontakt med min fru längre. Från att ha varit en livlig, charmig tjej man bara inte kunde låta bli att bli kär i, har hon förvandlats till en slags zombie som mest bryr sig om vem som blir dumpad i nästa avsnitt. Ganska ofta tvingas jag lämna jobbet tidigare för att slänga in tvätt eller hjälpa till med läxorna. Min svärmor, Barbro, står såklart helhjärtat på Elins sida, trots att hon en gång tyckte att jag inte dög åt hennes dotter. Något stöd därifrån är alltså lika sannolikt som en solig midsommar.
Jag börjar faktiskt fundera på skilsmässa. Det gör ont i hjärtat mest för barnens skull, för det är de som får ta mest stryk just nu. Själv är jag rådvill. Finns det något ljus i den här långa, grå svenska vintern, eller får jag bara vänja mig vid att dela livet med TV4:s tablå?
