Jag är 41 år gammal och har varit gift med min fru sedan jag var 22. För två månader sedan började tankar snurra i mitt huvud som jag aldrig förr vågat säga högt: jag tror inte att jag någonsin varit förälskad i henne på det sätt som människor beskriver kärlek. Det var en vanlig kväll, jag satt i vardagsrummet och tittade på SVT, när jag funderade över varför jag aldrig känt det som andra män brukar kalla “fjärilar i magen”, det där pirret den där längtan att bara kasta sig över någon och krama om henne. Ju mer jag tänkte, desto mer föll allt på plats.
Jag kommer från ett tufft hem. Min pappa drack alldeles för mycket, kom hem full och la varenda krona han fick på öl och brännvin. Det uppstod ständigt problem. Mamma städade hos folk för att dra in de pengar pappa aldrig bidrog med. Jag växte upp bland gräl, slit och ständig stress. Som tonåring längtade jag bara efter att lämna den där lägenheten i Göteborg, få ett eget utrymme, sova utan att höra bråk vid frukostbordet. Jag drömde inte om kärlek jag drömde om att få fly.
När jag träffade min fru, var jag 22 och hon 10 år äldre än mig. Bara en månad efter att vi började träffas pratade hon om att bo ihop, att hon kunde hjälpa mig, att hon såg något seriöst i oss. Jag funderade aldrig på om jag var kär, utan såg en chans att lämna hemmet och skapa ett nytt liv. Jag tog beslutet snabbt: packade min väska och stack. Det fanns ingen lång eftertanke eller djupa tvivel bara en stark vilja att dra.
Jag kan inte säga att mitt liv varit dåligt. Hon är en bra hustru arbetar hårt, ansvarstagande. Vi har alltid haft mat på bordet, hyran har alltid blivit betald och vi har till och med köpt ett radhus i Malmö. Hon älskar våra barn och tar hand om allt runt omkring. Det har aldrig funnits bråk, inget att misstänka, ingen otrohet. Från utsidan ser vårt äktenskap “perfekt” ut. Och just därför är det konstigt att jag känner en slags tomhet.
Jag älskar henne. Jag respekterar henne. Jag är tacksam för allt hon gett mig. Hon har gett mig lugn och trygghet. Men när jag ser tillbaka inser jag att jag aldrig känt den där starka, brinnande kärleken som andra män beskriver. Aldrig den intensiva svartsjukan, aldrig rädslan att förlora henne, aldrig den där extra glädjen när hon kommer hem. Min kärlek har mest varit en vana, ett partnerskap, och en enorm tacksamhet men inte någon eld.
Jag tänker inte på separation. Jag söker inte någon annan. Jag vill inte förstöra vår familj. Det är bara något jag reflekterar över, som jag för första gången vågar erkänna för mig själv: kanske har min kärlek egentligen handlat om behov, trygghet och att få dra från ett svårt liv. Och nu, vid 41 års ålder, med stora barn och ett stabilt hem, inser jag det.
Ibland känner jag mig skyldig för att ens tänka så här. Jag säger till mig själv: “Hur vågar du ifrågasätta något som gett dig trygghet?” Men samtidigt känns det ärligt att erkänna. Kanske älskar jag annorlunda. Kanske lärde jag mig att överleva först innan jag lärde mig att älska. Jag vet inte. Men jag vet att den här tanken väckt något i mig, något jag burit med mig ända sedan jag var det där lilla pojken som bara ville bort.
Vad skulle du göra om du var jag?
Jag önskar råd från dig.
Min största lärdom är att ibland är trygghet och tacksamhet viktigare än passion, särskilt om din grund är bräcklig. Kanske är det så här jag älskar, och kanske räcker det.
Jag är 41 år gammal och har varit gift med min man sedan jag var 22. För två månader sedan började jag tänka på något som jag aldrig tidigare vågat säga högt: jag tror inte att
