Det enda jag alltid varit livrädd för i livet är en ilsken svärmor. Jag har nämligen gift mig en gång förut. Men där hade jag väl lite tur, kan man säga. Min första man, Mattias, växte upp på barnhem inga föräldrar i bilden. Ingen värdslig dom, ingen svärmorska som höll låda om exakt hur otillräcklig jag var. Men äktenskapet höll ändå inte. Efter fem år som fru Mattias hade jag fått nog och lämnade in skilsmässopappren.
Saken var att vi gifte oss medan jag fortfarande gick på universitetet i Uppsala. Ett år in i äktenskapet började Mattias tycka att Systembolaget var trevligare sällskap än jag. Skulderna samlades på hög och eftersom vi var gifta, hängde det över mig också. Så då fick jag sluta plugga och jobba extra för att täcka hans räkningar.
Det enda den där relationen gjorde var att ge mig problem på löpande band. När skilsmässan var klar andades jag ut för första gången på länge. Äntligen. Två år gick, lite nystart och självrannsakan, you know. Sen sprang Joel in i mitt liv. Aldrig varit gift. Ingen mörk relationshistoria, bara turkosa ögon och ett leende som fick hela mitt inre att studsa.
Det tog inte lång tid innan han friade jag sa ja! Sedan var det dags att träffa hans mamma.
Redan i hallen möttes jag av hennes skeptiska blick. Hon morrade fram ett “hej”, vände på klacken och försvann till vardagsrummet ett litet kraftprov direkt så fort jag klivit av skorna. Först fattade jag inte om det var fel på mig eller om jag kommit i fel kläder. Men nej, jag hade på mig något prydligt och lagom svenskt.
Vid matbordet blev det ännu värre svärmor, Gunilla, satt och granskade mig som om jag var någon slags köttbullsslusk på ett julbord. Tyst. Stirrande. Jag började faktiskt rodna, vilket bara gav henne blodad tand.
Jaha, så du har ingen utbildning? Ojojoj, säger du det, men ändå ska du vara fru? undrade Gunilla spydigt. Planerar du att plugga klart eller? När hade du tänkt bli riktig husmor då, laga köttfärslimpa, och städa åt Joel? Du tror du är nån sorts drottning, va?
Hon fnyste, tog en slurk kaffe och ställde ner muggen demonstrativt. Min son behöver inte såna där ledsna flickor utan utbildning och erfarenhet, det kan jag lova dig.
Jag hann knappt blinka innan tårarna pressade bakom ögonlocken. Jag reste mig och låste in mig på toaletten. Tänk att en helt okänd människa kunde såra så djupt och Joel sa ingenting! Som tur var åkte vi därifrån ganska snabbt. Jag bestämde mig samtidigt: aldrig mer hem till Gunilla.
Men Gunilla hade andra planer och dök titt som tätt upp hos oss varje gång med en ny pik redo. Alltid med samma syrliga tonläge, alltid med samma avsmak.
Till slut fick jag nog och bokade tid hos en terapeut. Ett par samtal senare insåg jag: Gunilla var en mästermanipulatör, och jag var hennes perfekta offer bara för att jag lärt mig att alltid bita ihop.
En vacker dag, när Gunilla snäst för tredje gången om min “otillräcklighet”, bad jag henne bestämt att gå hem. Sen dess har vi knappt setts och vet ni, det är ganska skönt. Min man tar det med ro, han har aldrig varit beroende av Gunillas köttbullar ändå. Och jag? Jo, jag mår alldeles utmärkt!
