Det har blivit så att jag aldrig gifte mig och inte heller har några barn. Så märkligt har mitt liv utvecklat sig. Nu är jag 57 år gammal. Jag fyllde år nyligen. Jag firade dagen tillsammans med min mamma bara vi två. Jag har ingen att bjuda in. Jag har inga vänner, och mamma och jag har inga andra släktingar.
Vi bor ihop och stöttar alltid varandra. Min mamma är 86 år. Jag vet inte vad jag ska göra när hon inte längre finns. Men just nu mår hon förvånansvärt bra! Trots att åren börjar synas allt mer och hennes hälsa försämras slutar hon aldrig kämpa. Hon går till och med ut på egna promenader.
Själv har jag gått i pension, men jag arbetar fortfarande eftersom våra pensioner inte räcker till för att leva vanligt. Ändå låter jag mig inte nedslås, och jag är tacksam över att få ha min kära mamma hos mig. Det finns människor som har det betydligt sämre utan hem, familj eller pengar.
Mamma och jag lever lugnt och stillsamt. På kvällarna dricker vi te, stickar, och tittar på våra favoritfilmer och serier. På helgerna bakar jag bullar och bjuder in våra grannar. De berättar om sina släktingar. Jag gläds åt andras lycka och ber att jag och mamma ska slippa olyckor.
Så lever vi vårt liv. Jag önskar att det ska få fortsätta så här länge som möjligt för mig och min mamma.
