Jag är 41 år, och har varit gift med min man sedan jag var 22. Det var en dimmig kväll för två månader sedan, när tanken plötsligt kröp fram som en katt genom vardagsrummet: Jag kan inte minnas att jag någonsin varit förälskad i honom, inte på det sätt som folk brukar beskriva kärleken. Som om jag aldrig fått fjärilar i magen det var bara tystnad, som när snön faller på natten. Jag satt på soffan framför TV:n, och undrade varför jag aldrig känt det där söta obehaget, den längtan att springa fram och krama honom, som andra kvinnor pratar om.
Jag kommer från ett hem där spriten flöt som vatten. Min pappa drack upp lönen, kom hem till Västerås berusad av både rus och skuld, och försvann sedan bort i sin egen dimma. Mamma städade andras hem, samlade ihop kronor till oss för det som fattades. Jag växte upp bland gräl, trötthet och en ständig klump i magen. När jag var tonåring ville jag mest slippa höra hennes viskande böner om att allt skulle bli bättre, slippa höra pappas höga röster genom väggarna, få en plats där jag kunde sova utan att vara rädd. Jag drömde inte om kärlek jag drömde om att fly.
När jag mötte min man, var jag 22 och han var 10 år äldre. Redan efter några veckor pratade han om att vi skulle flytta ihop, att han ville hjälpa mig, att han ville något seriöst med oss. Jag funderade aldrig över om jag var förälskad jag såg hans erbjudande som en väg ut, ett sätt att gömma mig från mitt gamla liv. Jag accepterade snabbt, packade mitt lilla liv i två väskor och försvann över natten, som om jag var en sten i vattnet som aldrig orsakat ringar.
Mitt liv har varit tryggt, och för min man var jag aldrig en hemlighet. Han är en människa som jobbar hårt, ansvarstagande, alltid ser till att vi har mat på bordet, att hyran är betald och att vårt hus i Uppsala står stadigt. Han älskar barnen, ordnar allt till oss. Jag har aldrig misstänkt honom för något, aldrig varit inblandad i stora bråk eller svartsjuka. Folk runtomkring oss ser vårt äktenskap och säger att det är perfekt, som en bit av marzankaka utan smulor. Det är just detta som gör mig mest förvirrad för det finns ingen stor anledning till min tomhet.
Jag älskar honom. Jag uppskattar och respekterar honom, och är tacksam för det liv han har gett mig. Han har byggt trygghet omkring oss. Men när jag ser tillbaka, märker jag att jag aldrig känt den där brinnande, stormande kärleken, som andra kvinnor talar om till sina väninnor över kaffet. Jag har aldrig känt stark svartsjuka, aldrig den darrande längtan när han varit borta, aldrig det där pirret av väntan. Min kärlek har varit mer som vanor, partnerskap, uppskattning inte eld.
Jag tänker inte på skilsmässa. Jag söker inte någon annan. Jag vill inte förstöra vår familj. Jag försöker bara förstå något jag aldrig vågat formulera: att det jag kallat kärlek genom åren kanske egentligen varit behov, trygghet och en längtan att rymma från svårigheten. Nu, när jag är 41 och barnen har vuxit och vårt hem är inrett, känns det som om jag äntligen ser klart.
Ibland får jag skuldkänslor för att jag ens tänker så här. Jag tänker: Hur vågar du ifrågasätta det som har gett dig stabilitet? Men samtidigt känns det ärligt att erkänna det. Kanske är mitt sätt att älska annorlunda. Kanske har jag lärt mig att överleva först, och sedan att älska. Jag vet inte. Jag vet bara att den här tanken rört om i det som funnits inom mig sedan jag var den lilla flickan i Västerås som bara ville rymma hemifrån.
Vad skulle du ha gjort om du var jag?
Jag ber om råd vad tycker du?
