Under de första åren av vårt äktenskap levde vi tillsammans helt normalt, allt var alltid i sin ordning säger Gunhild, 28 år gammal, när hon minns tillbaka. Vi båda jobbade hårt, vi sparade pengar till handpenningen för att kunna ta ett bolån. Det var aldrig problem med mat. Min man åt det som serverades! Jag brydde mig inte särskilt, köpte en hushållsmaskin och lagade snabba, enkla rätter gröt, pyttipanna, soppor. Det var aldrig några klagomål. Visst, ibland sa min man drömmande att han ville ha något speciellt…
Vad slags “speciellt”?
Pannkakor, till exempel, fyllda med kött, eller silltårta, eller smördegspajer. Han verkar ha en passion för de där komplicerade rätterna som kräver flera steg: koka, kyla, sila, göra deg, koka igen och finhacka det är ett heldagsprojekt vid spisen, usch… Och inte ens att köpa färdiga, det är otänkbart! Maten ska såklart vara hemmalagad!
Hur började han få dessa fantasier?
Ja, det var nästan två år efter att jag gick på föräldraledighet… Om sanningen ska fram gillar jag inte att laga mat. Men jag gör det ändå! Min man är på kontoret hela dagen och tjänar pengar för oss. Så det händer aldrig att han kommer hem och det inte finns något att äta. Alltid varm mat, och inte bara pasta och korv heller. Men det är ändå enkelt: potatis och kött, kyckling, soppa, kålpudding, sallad. Och min man blir förargad! Du, säger han, sitter hemma hela dagen och har tid att både göra deg, och laga köttbullar, och kåldolmar…
Jag förstår. Att vara på föräldraledighet män glömmer ofta att man har fullt upp med barnet under dagen…
Ja, men det är egentligen inte barnet! Vår flicka är som en liten ängel, ett riktigt gåva-barn. Hon är så lugn och snäll, man kan sätta henne bredvid sig på en stol i köket, ge henne lite deg, så sitter hon nöjd hur länge som helst. Vi sjunger och läser rim tillsammans. Hon stör mig inte! Jag bara vill inte slösa min tid på sånt där. Särskilt eftersom jag ändå inte äter sån mat jag bantar, försöker äta mindre kött och har helt slutat med mjöl. Ska jag stå och göra hemmagjorda köttbullar för min man? Är det inte lite för mycket…?
Så Gunhild och hennes man har det bra: han rusar hem från jobbet, stannar aldrig ute, och går bara på firmafest en gång om året och då är han ändå snart hemma igen. Han hjälper med barnet, helt av egen vilja. Han leker, badar dottern och går ut med henne på promenad.
Det är bara ett enda problem: på sista tiden har han börjat be om inlagd sill och hemgjorda köttbullar, och förra veckan blev det faktiskt ett riktigt gräl, vi pratade inte på flera dagar.
Min man förstår verkligen inte att det är besvärligt: göra deg till ett ägg, steka ett dussin pannkakor, fylla dem med kött? Han är sårad och tror att jag lagar mat på “plikt”, att jag gör det lättaste möjliga, utan att anstränga mig för att glädja eller överraska…
Jag har det svårt! säger Gunhild, nästan lite arg. Först ska köttet lagas, sen ska deg göras, sen stekas pannkakor och fyllas… Jag skulle aldrig äta sånt, så jag måste även laga något annat till mig och dottern!
Gunhild tycker att ingen längre står och lagar rullader, inlagd gås och kåldolmar till vardags numera. Kanske på jul, eller någon särskild fest. Inte ens ungdomarna sliter med festmat, och för vardagen aldrig. Vill man ha pajer får man beställa färdigt hem, men det är dyrt, särskilt om man är hemma på föräldraledighet och har bolån att betala. Ska man vara ärlig det är inte en rätt för varje dag.
Hennes man hänvisar ofta till sin farmor som “alltid doftade nybakat bröd och bullar”. Hon arbetade hela livet men hann ändå med allt, trots flera barn.
Jaja, säger Gunhild, lite irriterad. Kvinnorna förr i tiden hade ju inget annat att göra på kvällen. Det fanns ingen tv, inget internet. De hittade på sysslor och bakade bullar och kokade rullader. Det är bättre att vara med sitt barn och ta en promenad än att stå vid spisen i tre timmar…
Nyligen ringde Gunhilds svärmor och med öm röst började hon berätta att vägen till mannens hjärta går genom magen, och att det inte är svårt att laga det Gunhilds man vill ha. Det verkar hända att min man klagat till sin mamma.
Jag sa att jag inte äter kåldolmar, så jag har ingen lust att laga det! Men förstås, då blev det genast “ko-ko-ko”, som om det vore förfärligt, alla kvinnor förr lagade ju massor, och även männen lagade mat!
Vad tror ni om min gourmande man? När det finns färsk, varm mat hemma är det fräckt att kräva flera olika rätter varje dag? Han får väl äta det som finns och inte göra ett spektakel av det vill han ha något speciellt så får han laga det själv?
Eller borde Gunhild lyssna på sin mans önskningar?
