Jag minns hur det var när jag träffade en man vid namn Gustav. Han var en vänlig själ med gammaldags värderingar, en som trodde på kärleken. Gustav hjälpte alltid till, körde grannarnas barn till skolan och gav mat åt hemlösa katter när vintern bet som värst. Han såg bra ut, hade sin egen lägenhet i Göteborg, en Volvo, och en stabil tjänst på banken.
Jag tyckte då att jag hade haft en makalös tur som han valt just mig till sin fru. På den tiden kände jag mig som den lyckligaste kvinnan i hela Sverige. Mina väninnor kastade avundsjuka blickar och sade i kör: Varsam nu, släpp aldrig taget om en sådan karl.
Det försökte jag också låta bli, och han höll sig nära mig. Men min lycka blev kortvarig.
En kväll kom Gustav hem och bar på en tung sinnesstämning. Han mötte inte min blick. Jag frågade långsamt men bestämt vad som hade hänt. Till slut erkände han han hade träffat min före detta make, Lennart. Ett möte som, enligt honom, var en ren slump. Jag måste förtydliga att jag inte hade någon kontakt med min förre make längre Gustav hade aldrig ens sett bild på honom. Det känns nu självklart att det måste ha varit Gustav som aktivt sökte upp honom.
Men det märkliga mötet var bara början.
Säg att det nu råkade ske av en händelse, att Gustav ändå på något sätt känt igen Lennart. Gustav gick själv fram till honom, bjöd på en cigarett och inledde ett samtal. Det dröjde inte länge förrän ämnet blev mig. Jag hade aldrig höljt något i dunkel för Gustav tidigare, men här undrade jag vad som egentligen hade sagts. Att jag blev chockad är en underdrift. Gustav erkände senare att han inser att han aldrig borde ha gjort det. Det visade sig att han frågat Lennart om hur jag var som person, varför vårt äktenskap tagit slut och allt annat mellan himmel och jord.
Tårarna kom okontrollerat. Det kändes som ett svek att söka upp min förra man och fråga ut honom om mitt liv, när han kunde fråga mig när som helst. Var det rimligt att göra så? Var det allt detta som var rätt, Gustav?
Min före detta man babblade förstås på, sade en massa strunt om mig. Gustav började sedan fråga mig om Lennarts lögner var sanna, men varför skulle jag behöva förklara mig för sådant som aldrig ägt rum? Någon annan sprider sladder, och jag förväntas försvara mig?
Plötsligt gick något sönder inom mig jag insåg att jag inte längre kunde respektera Gustav. Jag kan förstå att gamla tanter sitter på bänken utanför ICA och pratar om folk; de är ändå gamla och hör det till deras värld. Men du, Gustav! Varför leta upp och rota bland gamla sår bakom min rygg? Du valde att dela ditt liv med mig, har jag någonsin gett dig anledning att inte lita på mig? Hans handlande var så lågt för mig att jag omedelbart tappade all önskan att vara med honom. Det fanns ingen ursäkt för hur han betett sig, och någon förlåtelse kunde jag inte ge.
Jag har alltid trott att om någon säger ett elakt ord om en mans flickvän, så står han upp för henne, eller åtminstone ifrågasätter pratet. Men att aktivt söka sig till ens förflutna, fråga ut ens ex bakom ryggen det går över mitt förstånd.
Så föll den perfekta Gustav i mina ögon. Kanske var det då jag insåg vad de äldre alltid sagt att ömsesidig respekt måste komma först i ett förhållande. Jag har aldrig sökt konflikter, men skvallret män emellan, det klarade jag inte. Vi människor har våra svagheter, tårar, små egenheter och misstag. Men att föra sig som en skvallrig gumma och ta allt för sanning nej, det kan jag aldrig förlåta.
