Jag var bara 22 år när jag blev ensamstående, utan man, med lilla David i famnen. Min son var bara två år då. Min man drog iväg för att han tröttnat på det eviga bekymret man måste ju tjäna pengar och sedan slösa dem på familjen.
Och det gillade han inte. Nej, varför slösa slantar på familjen, när det är så mycket trevligare att spendera dem på sig själv och på sin älskarinna? Oavsett vad han var för slags man, så blev det faktiskt lite enklare för mig. När han försvann, landade allt på mina axlar. Jag satte David på dagis och började jobba själv. Kommer ihåg att jag ibland var så trött att jag knappt kände benen men mitt hem var alltid i ordning, maten lagad, och barnet väl omhändertaget.
Min mamma hade alltid lärt mig detta, och vår generation var ju lite tåligare. Jag erkänner visst har jag curlat min son litegrann. Vid 27 års ålder vet David knappt hur man steker potatis. Men nyligen gifte han sig, och jag tänkte: Åh, äntligen har han hittat en fru som kan ta hand om den där slöfocken, och så kan jag få mig lite fritid kanske gå på syjunta eller ta mig ett extra jobb. Kort sagt: mitt liv kunde äntligen bli lugnt.
Men då berättar David att han och hans nyblivna fru ska bo hos mig en period. Ja, vad ska man göra jag gick motvilligt med på det. Tänkte att hon skulle laga mat till David, tvätta hans kläder, och jag skulle bara behöva stå ut ett tag. Men nej då! Karin var verkligen något extra. Hon tog knappt bort sin tallrik efter maten, diskade inte, tvättade inga kläder vare sig åt sig själv eller åt David, dammade inte ens sitt rum hon gjorde inget alls!
I tre månader fick jag ta hand om tre personer. Behövde jag det? Vad gjorde min svärdotter, undrar ni? Eftersom David ansåg att det var hans jobb att försörja familjen, jobbade Karin ingenstans. På dagarna, tills David kom hem från jobbet, var hon antingen ute i stan med sina kompisar eller fastklistrad vid mobilen. Och jag slog på med mina arbetspass. När jag kom hem möttes jag av kaos, grejer överallt, ett tomt kylskåp, ingen middag lagad. Då fick jag kila till ICA, handla maten, laga den, och sen diska allting. Karin hade då ingen som helst skam i kroppen. Hon lyckades till och med komma in när jag stod och diskade, med en tallrik som hon gömt i sitt rum i flera dagar. Tallriken var ett smärre ekosystem, med mygg och annat otäckt. Nästa gång hon kom med en tallrik från sitt rum sa jag direkt till henne att om hon hade någon självrespekt, kunde hon väl diska åtminstone en gång.
Och vad tror ni, bad hon om ursäkt eller gjorde något åt saken? Nej då! Dagen efter blev det stort gräl, och hon och David flyttade ut och hyrde en lägenhet. Min son sa att jag försökte förstöra deras familj. Och med vad, undrar ni? För att jag bad min svärdotter att diska ibland? Ja, tack och lov, nu får jag leva i lugn och ordning och slipper städa efter någon annan. De här ungdomarna nu för tiden, jag säger bara: de är rena rama latmaskarna. Helt hopplösa.
