Jag växte upp på landet i en stor familj som näst äldst av tio syskon. Redan som liten fick jag ta mycket ansvar hemma: jag lagade mat, tvättade kläder, tog hand om mina småsyskon, arbetade i trädgården och hjälpte till med djuren. Allt detta arbete gjorde mig ständigt utmattad, och många kvällar somnade jag innan huvudet ens hann nudda kudden. När jag närmade mig vuxen ålder började mina föräldrar pressa mig att gifta mig, eftersom de såg mig som en mun för mycket att mätta och ville gifta bort mig.
De tog ingen som helst hänsyn till min vilja, utan ordnade ett giftermål åt mig med en man på tjugosju år, som hette Håkan och bodde i Stockholm tillsammans med sin förlamade farmor. Efter bröllopet flyttade jag in hos dem, och livet ändrades egentligen inte från att ha tagit hand om mina syskon tog jag nu istället hand om hans farmor. Håkan blev familjens försörjare, men han behandlade mig illa; han skrek och förolämpade mig ofta utan någon egentlig anledning. Sex månader senare gick hans farmor bort, och till slut var det bara vi två kvar.
Snart fick vi en dotter och en son. Dottern visade mig värme och kärlek, men sonen började efterhand ta efter sin fars hårda attityd mot mig. Mitt i allt detta fann jag tröst i ett intresse jag sett på tv att göra ljus hemma. Jag bestämde mig för att starta en liten verksamhet och lade mina sparpengar på de saker jag behövde. Håkan förlöjligade min idé, men efter ett tag blev mina ljus populära och jag började tjäna mina egna pengar.
Åren gick, barnen växte upp, och dottern fortsatte visa mig omtanke, medan sonen blev mer lik sin far. Min lilla ljusverksamhet blomstrade och jag fick undan pengar på sidan. Till slut, när Håkan en dag hånade mig för att jag köpt mig en enkel kjol, fick jag nog. Jag insåg att jag inte längre stod ut.
Vid det laget var barnen redan i trettioårsåldern, och jag själv hade ännu inte fyllt femtio. Jag samlade ihop mina besparingar, hyrde en egen lägenhet i Uppsala, ansökte om skilsmässa från Håkan och valde att satsa vidare på mitt ljusmakeri. Allt jag ville var att leva lugnt, utan att ständigt vara utsatt för elakheter och förolämpningar. Det låg inget agg bakom mitt val bara en önskan om ett bättre liv.
