Min andra son har fötts. Redan på sjukhuset besöktes vi av glada släktingar. Far- och morföräldrarnas ansikten lyste av glädje, alla önskade mig hälsa, lycka och allt gott i livet.
Min svärmor och svärfar har en trea i Vasastan, min mamma och syster bor i en stor villa i Danderyd, och ingen verkar reflektera över att vårt lilla rum på femton kvadratmeter börjar kännas trångt, minst sagt.
Mina svärföräldrar har ett fint hus ute på landet, ett grönsaksland och en liten å slingrande förbi. De flyttade från Malmö ut på landet, och varje gång vi berättat om vår trånga situation med lägenheten, har vi bara fått undvikande svar och tystnad i retur.
Bara en enda gång sa min svärmor till mig: “Vi är gamla nu, vi sover dåligt och båda behöver våra egna rum. I det stora vardagsrummet kollar vi på ‘På spåret’ och tar emot gäster när någon orkar ta sig hit en söndag.”
Jag tror hon tänker att vi fyra klarar oss utmärkt, liggandes på rad med fötterna mot väggen och lillens nattliga skrik som sömnlull.
Alla dessa tankar flög omkring som vitsippor i mitt huvud och måste ha synts i mitt ansikte, för släkten tonade snart ner sina glada gratulationer och försvann snabbt åt olika håll, slukade av drevet i tunnelbanan.
När vi sagt hej då, log jag snett mot min man Per-Olof och sa: “Jaha, när tror du egentligen vi får åka hem igen?”
