I’m Staying Late at Work Because I’m Afraid to Go Home to My Wife and Daughter.

I work in an office as the sales manager, keeping a close eye on everyone to ensure theyre performing well, saying the right things, running client meetings according to all our standards, and sealing deals that benefit us. The workloads heavy; I spend hours drafting and redrafting reports for the directors. Lately, though, Im almost glad for all the extra tasks and late evenings. I stay on purpose. Its preferable to heading home to my wife and daughter.

Since our daughter was born, my wife has been utterly unbearable. Nothing I do for her or the baby is right. My mother-in-law scolds me at every opportunity, and I feel torn between clocking up unpaid overtime at work or returning to a house where Im always being shouted at. On one side is my wife, on the other, our newborn daughter…

I always thought I was a good husbandmy wife used to tell me so. She made me believe Id be a great father, but now everythings wrong: I hold our daughter incorrectly, I change her nappy wrong, I cook for my wife and she finds fault with it all. My own mother believes my wife is still recovering from childbirth and taking her time to adjust to caring for the baby, and since I work late into the evening, its harder for her. But its been like this for three months, and thats why Id rather stay in the office until seven, come home by eight, and endure only two hours of shouting, instead of leaving at half past five and suffering for three and a half.

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

I’m Staying Late at Work Because I’m Afraid to Go Home to My Wife and Daughter.
Jag har varit gift i tjugo år och har aldrig misstänkt något konstigt. Min man reste ofta i jobbet och jag var van vid det – han svarade sent, kom hem trött och sa att de haft långa möten. Jag kollade aldrig hans telefon och frågade inget i onödan. Jag litade på honom. En dag vek jag kläder i sovrummet. Han satte sig på sängen i skorna och sa: – Jag vill att du lyssnar på mig utan att avbryta. Då förstod jag att något var fel. Han berättade att han träffar en annan kvinna. Jag frågade vem det var. Han tvekade några sekunder, sa sedan hennes namn. Hon jobbade nära hans kontor. Hon var yngre. Jag frågade om han var kär. Han sa att han inte visste, men att han kände sig annorlunda med henne, mindre trött. Jag frågade om han tänkte lämna mig. Han svarade: – Ja. Jag orkar inte låtsas längre. Samma kväll sov han på soffan. Han gick tidigt nästa morgon och var borta i två dagar. När han kom hem hade han redan pratat med advokat. Han sa att han ville ha skilsmässa så snabbt som möjligt, ”utan drama”. Började förklara vad han skulle ta med sig. Jag lyssnade tyst. På mindre än en vecka bodde jag inte längre kvar. De följande månaderna var svåra. Plötsligt stod jag själv med allt som vi tidigare delat: papper, räkningar, beslut. Jag började gå ut mer – inte av lust, mest för att slippa vara hemma. Jag tackade ja till inbjudningar bara för att komma ut. Vid ett tillfälle träffade jag en man i kön på ett café. Vi pratade om vanliga saker: vädret, folkmassor, förseningar. Vi fortsatte att ses. En dag, vid ett litet bord, berättade han sin ålder – han var femton år yngre än jag. Inga konstiga kommentarer, ingen skämtarom det. Han frågade min ålder och pratade vidare som om det inte betydde något. Han bjöd ut mig igen. Jag sa ja. Allt med honom var annorlunda. Inga stora löften, inga tomma ord. Han frågade hur jag mådde, han lyssnade, han satt kvar bredvid mig när jag pratade om skilsmässan utan att byta ämne. En dag sa han rakt ut att han tycker om mig och att han vet att jag kommer ur något svårt. Jag sa att jag inte vill upprepa gamla misstag att jag inte vill bli beroende av någon. Han sa att han inte vill kontrollera mig eller ”rädda” mig. Mitt ex fick höra om oss via andra. Han ringde efter flera månader utan kontakt. Frågade om det stämde att jag träffar en yngre man. Jag svarade ja. Han undrade om jag inte skämdes. Jag sa att det är hans svek som är skamligt. Han lade på utan att säga hej då. Jag skilde mig för att han lämnade mig för en annan. Men sedan, utan att leta, fann jag någon som älskar och respekterar mig. Är det en gåva från livet?