6 februari
Jag och min dotter lever på underhållet från hennes biologiska pappa. Det är min före detta makes fel att jag inte ens kan hitta ett arbete han gör allt han kan för att se till att jag inte får något jobb någonstans. Och även om jag någon gång blir anställd, så blir jag uppsagd efter ett tag utan någon förklaring. De behöver inte berätta något, jag vet precis själv.
Alla mina bekymmer började när jag ansökte om skilsmässa. Jag stod helt enkelt inte ut med honom längre. Jag ville lämna honom utan bråk eller drama, men det gick inte. Min man motsatte sig skilsmässan kraftigt.
Efter skilsmässan åkte jag och min dotter till mina föräldrar i Västerås. Medan mamma tog hand om sitt barnbarn försökte jag hitta jobb. Egentligen hade jag ingen arbetslivserfarenhet att tala om, förutom ett kort jobb som kassörska när jag var yngre. Jag visste inte hur man gjorde något annat. Min före detta make var chef i en stor butikskedja och såg genom sina kontakter till att jag inte blev anställd någonstans.
Jag fick inget jobb i någon butik i hela Västerås, och även om jag ibland fick provjobba blev jag alltid uppsagd.
Min före detta make log bara när jag frågade och sa att han inte hade någonting med saken att göra. Han skyllde på att jag var outbildad och oduglig. Underhållet han betalar är löjligt lågt, trots att han tjänar långt över medel. Jag och mamma klarar oss knappt mellan min mammas pension och det lilla underhållsbidraget räcker det bara till räkningar, mat och nödvändigheter till min dotter.
Varje gång min före detta man kommer för att träffa vår dotter passar han på att förnedra mig. Han säger till henne att hennes dumma mamma lämnade honom och att därför måste hon nu leva i fattigdom, utan leksaker och vanlig mat, och att han som pappa tycker synd om henne.
Sedan slänger han fram en tjock bunt med tusenlappar till vår dotter och går. I början brydde jag mig inte om det här, men min dotter är ju ett barn och förstår inte varför pappa har pengar och inte mamma. På sistone har hon börjat säga att hon vill bo hos honom: “Pappa är så snäll och köper allting, och du är bara elak och dum, så jag vill bo hos pappa!”
Jag vet inte hur mycket mer jag orkar. Mina nerver är helt slut. Mamma gör sitt bästa för att stötta mig och säger att vi nog kommer att klara det tillsammans, men jag är inte lika övertygad mitt ex vet precis hur han ska trycka på mina svaga punkter och han kväver mig psykiskt. Jag kan inte ens föreställa mig hur jag ska orka vidare.
