I ungefär ett år bodde min son tillsammans med Karin, men jag hade aldrig träffat hennes föräldrar. Det tyckte jag var märkligt, så jag bestämde mig för att ta reda på varför.

Jag har alltid försökt uppfostra min son med den främsta lärdomen att respektera kvinnor sin mormor, mamma, fru, dotter… I mina ögon är det en av de viktigaste egenskaperna hos en man: respekt för kvinnor. Jag och min man, Anders, har gett vår son, Johan, en bra uppväxt och de rätta förutsättningarna för att kunna forma sin egen, ljusa framtid. Vi ville egentligen inte hjälpa honom mer än nödvändigt, men ändå köpte vi till sist en tvåa åt honom. Johan hade arbete och klarade sig själv, men ekonomin räckte inte riktigt till ett eget boende.

Vi överlät inte bostaden till honom på direkten, och berättade inte heller om köpet med detsamma. Varför? Jo, Johan hade nämligen flyttat ihop med en tjej det var därför. Han och Elin hade nu bott tillsammans i ungefär ett år, men jag hade aldrig träffat hennes föräldrar, vilket kändes märkligt för mig.

Senare fick jag veta av en gammal väninna, som visade sig ha varit granne med Elins mamma, varför. Hon berättade något som gav mig en klump i magen. Det visade sig att Elins mamma kastade ut sin man ur hemmet när han började förtjäna mindre pengar än vanligt och det var bara början på det absurda. Snart träffade hon en gift, men rik, man, som plötsligt blev som en fadersgestalt för Elin. Och Elins mormor låg inte långt efter dottern även hon hade ett förhållande med en gift man. Dessutom tvingade hon sin dotter och sitt barnbarn att komma ut till stugan på landet för att hjälpa till med alla sysslor där. Detta hade redan lett till flera hetsiga gräl mellan Johan och hans blivande svärmor. Men det som oroar mig mest i allt det här är att både mamma och mormor på olika sätt vänder Elin mot hennes egen pappa.

Det märks att Elin har ett starkt band till sin far, men på grund av dessa två kvinnor äventyras deras relation. Och som grädde på moset: Elin har bestämt sig för att hoppa av universitetet. Hon menar att en man ska försörja familjen. Visst, jag håller nog med om det till viss del, men Gud förbjude att min son möter motgångar i livet! Vad finns det då för trygghet? Hur kan Elin stötta sin man i sådana lägen? Faktum är att jag nu står som ägare på lägenheten istället för Johan, eftersom jag faktiskt vet att jag har uppfostrat en snäll och godhjärtad lite naiv son, som vi säger här i Sverige. Ja, det som införskaffas före äktenskapet delas inte vid en skilsmässa, men Elin är onekligen en mycket skicklig ung kvinna, och jag skulle inte bli förvånad om min Johan i framtiden står där helt barskrapad…

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

I ungefär ett år bodde min son tillsammans med Karin, men jag hade aldrig träffat hennes föräldrar. Det tyckte jag var märkligt, så jag bestämde mig för att ta reda på varför.
Jag är 30 år och avslutade för några månader sedan en relation som varade i åtta år. Ingen var otrogen, inga skrik eller bråk, inga dramatiska uppbrottsscener. En dag satte jag mig mitt emot honom och insåg något smärtsamt: i hans liv var jag ”kvinnan under bearbetning”. Och det värsta var att han troligtvis inte ens förstod det. Vi var tillsammans under hela tiden men flyttade aldrig ihop. Jag bodde hos mina föräldrar, han hos sina. Jag har en yrkeskarriär i ett företag, han driver sin egen restaurang. Vi var båda självständiga, med våra egna ansvar, scheman och pengar. Ekonomiskt fanns det ingen anledning att inte ta nästa steg – ändå var det ett beslut som ständigt sköts upp. I flera år föreslog jag att vi skulle flytta ihop. Jag pratade aldrig om stort bröllop eller komplexa planer, poängterade till och med att äktenskap inte är ett måste för mig – att ett papper inte definierar kärleken vi har. Jag sa att vi har en stabil relation och att det var dags att dela vardag på riktigt. Men han hade alltid ursäkter: att vi får ta det senare, att restaurangen kräver hans tid, att det är bättre att vänta lite till. Under tiden förvandlades vårt förhållande till en perfekt inövad rutin. Vi sågs vissa dagar, pratade vid bestämda tider, gick till samma platser. Jag kände hans hem, familj och problem, och han kände mina. Men allt skedde inom ett tryggt, bekvämt ramverk – utan risker, utan verklig förändring. Vi var ett stabilt men stagnerat par. En dag insåg jag något som verkligen gjorde ont: Jag utvecklades, men vår relation gjorde det inte. Tanken slog mig att om vi fortsätter så här, kanske jag är 40 och fortfarande ”ständiga fästmön” – utan gemensamt hem, utan riktiga framtidsplaner, utan projekt utöver att ses ibland och hålla varandra sällskap. Inte för att han var en dålig människa, utan för att han helt enkelt inte ville samma sak som jag. Det var inget impulshandlat beslut att lämna. Jag funderade i månader. När jag berättade det för honom blev det inget bråk – bara tystnad. Han förstod inte alls. Han sa att allt var bra som det var, inget saknades. Och där, i den stunden, blev allt bekräftat: för honom var det tillräckligt. Det var det inte längre för mig. Sen kom sorgen. För även om det var jag som lämnade så fanns vanorna kvar – sms, samtal, ”delad tid”. Jag insåg att jag saknade saker som inte var kärlek, utan vana. Tryggheten i det välbekanta. Det jag inte räknat med var andras reaktioner. Jag trodde de skulle kritisera, säga att jag överdriver, att man inte bara lämnar åtta år ”bara så där”. Men tvärtom: många sa att det var dags, att en kvinna som jag inte ska stå kvar på samma plats, att jag hade väntat länge nog. Än idag går jag igenom den processen. Jag letar inte efter någon ny. Jag har inte bråttom.