Vi blev förälskade i varandra redan när vi var studenter i Uppsala. Vi hade inte ens råd att köpa en brudbukett, så min fästman plockade ängsblommor åt mig. De var vackra på sitt enkla sätt. Vi gifte oss när jag redan väntade vårt första barn. Efter bröllopet flyttade vi hem till min mamma i Enköping. Medan vi studerade stöttade hon oss. I början hade jag och min man det riktigt bra tillsammans. Vi gick ofta ut på promenader tillsammans och uppfostrade vår son med mycket kärlek. Min man hjälpte mycket till med barnet. Vi brukade vakna på morgonen bara för att tillsammans få se vår son le. Min man försökte tjäna pengar på alla tänkbara sätt.
Han tog jobb på ett lager i Västerås, där han arbetade i fyra år. Sen bestämde han sig för att starta eget och öppnade en liten livsmedelsbutik. Det gick över förväntan. Vi byggde (!) ett hus och köpte en Volvo. Vi unnade oss det mesta vi ville ha. Min man föreslog att jag skulle sluta jobba och ta hand om hemmet, vilket jag gick med på. Vår son tog examen från Handelshögskolan och efter det anställde min man honom som ekonomiansvarig i företaget.
Men bara några dagar efter att han börjat arbeta där, kom min son till mig med mycket tråkiga nyheter min man hade varit otrogen. Jag stod plötsligt inför ett val: skilja mig eller låtsas som att ingenting hade hänt. Jag valde att tiga och hoppades att min man skulle tröttna och avsluta affären. Men två månader senare erkände han själv sanningen för mig. Dessutom väntade kvinnan ett barn med honom. Min man sa att han inte ville skiljas, för vi hade det bra ställt. Han tänkte bo med henne men hjälpa mig ekonomiskt, och fortsätta stötta vår son framöver.
Nu känner jag mig övergiven och vet inte riktigt var jag hör hemma längre. Jag kan fortfarande tydligt se framför mig den där första gången vi sågs och den bukett med vilda ängsblommor som min man gav mig. Den här upplevelsen har lärt mig att även det som börjar med det vackraste av blommor kan sluta i sorg, och att lycka och trygghet aldrig är så självklara som de känns när man är ung.
