Jag blev förälskad i Maja vid första ögonkastet, redan när jag såg henne första gången. Det var något magiskt över hennes sätt att vara både hennes skönhet och utstrålning var oemotståndliga. Jag kunde knappt tro min lycka över att få ha en sådan klok, vacker och jordnära tjej vid min sida, så jag tvekade inte att fria till henne.
Vi bestämde oss snabbt för att flytta ihop, och det dröjde inte länge förrän Maja sa rakt ut att hon inte gillar hushållsarbete. Hon tyckte att det var bättre att vi delade på allt där hemma och ville lägga mer fokus på sin egen karriär. För mig lät det rättvist och vettigt, så vi var snabbt överens om ett jämställt system. Men jag anade inte då hur saker och ting faktiskt skulle urarta.
Vi fördelade sysslorna mellan oss och Maja bedyrade att hon skulle klara både jobb och hem utan problem. Jag litade på henne och såg ingen anledning att ifrågasätta det.
Sex månader gick, och då insåg jag att verkligheten blivit en annan. Majas yrkesliv gick inte alls som hon hoppats hon hade bara en deltidsanställning på något litet företag, med oregelbunden lön och osäkra timmar. De få slantar hon tjänade några tusenlappar då och då la hon uteslutande på egna nöjen och prylar. Samtidigt jobbade jag själv otroligt mycket, från morgon till kväll, men Maja påminde ofta om vår hushållsuppgörelse och var inte sen med att blunda för sitt eget ansvar.
Till en början tog hon sin del på allvar, men med tiden tappade hon intresset. Lägenheten blev allt stökigare, högar med otvättade kläder samlades överallt. Och till min förvåning skyllde hon ifrån sig enligt henne borde jag hjälpa till mer än jag redan gjorde. Den attityden sårade mig. Det blev mycket att hålla ihop både jobbet, ekonomin och alla sysslor hemma. Vi hade ju från början kommit överens om att hjälpas åt på lika villkor.
Jag hoppades att situationen skulle bli bättre när barnet föddes; jag tänkte att Maja säkert skulle ta större ansvar hemma under hennes föräldraledighet. Tyvärr blev allt snarare värre. Ibland undrar jag själv om livet vore lättare utan min fru. Och utöver allt detta har ständiga smågräl blivit vardagsmat.
Trots att jag verkligen försöker sätta mig in i Majas perspektiv och förstå henne kan jag inte släppa känslan av att mina behov alltid kommer i sista hand. Jag jobbar på kontoret, sköter all ekonomin, tar hand om barnet och hinner också med de flesta hushållssysslorna. Det enda jag önskar är att få lite vila ibland.
Jag funderar ofta på vad Maja faktiskt gör på dagarna när hon är hemma under föräldraledigheten. Vår dotter är bara två månader och sover mest. Jag tror att ifall det var jag som var hemma, hade jag ändå klarat av städning och fixande emellan varven. Jag kan inte låta bli att oroa mig för hur det ska fungera om vi någon gång får ännu ett barn. Jag är verkligen för jämställdhet och stöd från båda håll, men det verkar som att Maja har svårt att förstå det i praktiken.
Jag vill inte förstöra vår familj, eftersom jag älskar vårt barn mer än allt annat. Men det känns som att min tålamod har nått sitt slut. Jag vet ärligt talat inte hur jag ska orka fortsätta i den här situationen. Vems sida hade du ställt dig på om du var med om det här?
