I början av året hälsade jag på en av mina gamla gymnasieklasser i Stockholm. Under en lektion räckte en tjej upp handen och bad om att få gå på toaletten, men läraren en sträng typ med mer tålamod för grammatik än människor sa nej. Tjejen, låt oss kalla henne Linnéa, försökte igen, lika vänligt men med lite extra desperation i rösten. Svaret var ett lika stelt nej.
Några minuter senare förklarade Linnéa att det var brådskande, men läraren höll fast vid sitt nej, som om han skyddade toalettdörren med detta maktspel. Stämningen blev lite märklig. Efter ännu några minuter, när Linnéa för fjärde gången försökte förklara att naturen faktiskt kallade väldigt bestämt, fräste läraren tillbaka ett hotfullt Nej! över hela klassrummet.
Men då reste sig Linnéa upp, illröd i ansiktet men rak i ryggen, och sa inför hela klassen: Det är dags, jag har fått mens och behöver verkligen gå på toaletten. Just då kunde man höra en knappnål falla eller åtminstone en mobil vibrera tyst under bänken. Läraren, fortfarande envis, sa åt henne att sätta sig och lät henne ändå inte gå.
Alla blev sådär typiskt svenska, pinsamt tysta. Men så klev Erik skolans egen Zlatan-wannabe med ett hjärta som slår hårt för rättvisa fram, reste sig upp och sa: Hallå, har du inte fru? Mamma? Systrar? Hon måste till toan, mens är inget att diskutera. Hon ska gå nu, oavsett vad du säger.
Erik tog Linnéa resolut i handen och gick med henne till toan, och de lämnade klassrummet till ett sus av lättnad och chockade blickar. När de kom tillbaka var läraren surare än en surströmming och skällde ut Erik för bristande disciplin och dåligt uppförande. Men den dagen lärde vi oss något: ibland är det killen med fotbollströja som är mest vettig i rummet.
Det är ett ögonblick jag sent ska glömma. Erik visade att ibland krävs det bara lite civilkurage och kanske en kärleksfull spark mot tröga traditioner. Och på tal om traditioner: nästa gång någon ber att få gå på toa, kan vi väl vara lite mer smidiga än den där läraren, eller hur?
