BRUDEN
Jag minns tydligt hur jag, Ingrid, såg min fästman Erik, med ett ilsket förvridet ansikte, slå till lilla Taxa Märta när hon av misstag smutsat ner hans vita sneakers med sin tass. Bonde, min alltid trogna blandrastik, försökte skydda Märta, men fick själv en rejäl smäll av det tunga läderkopplet. Det var då jag förstod varför mina katter och hundar aldrig tyckt om Erik.
Det var en kall vinterkväll i Stockholm. Jag satt djupt försjunken vid mitt fönster, betraktade hur det lyste i lägenheterna runt Stureplan utan att bry mig om ifall det var mörkt eller ljust ute. Tankarna gnagde inombords. Utåt sett hade jag allt – en fin lägenhet, stabilt arbete som ambulanssjuksköterska och ett hyggligt liv. Men när det kom till kärleken var det ständiga motgångar. Mina tidigare klasskamrater hade för länge sedan gift sig och fått barn – men jag var ännu ensam. Skulle jag, denna vettiga men kanske något för snälla kvinna, gå genom livet som en gammal ungmö? Vad hade jag gjort för att förtjäna detta, funderade jag, medan mina älskade pälsvänner försökte trösta mig på sitt lågmälda, trofasta sätt.
Mina föräldrar försvann tidigt ur livet, och jag växte upp hos min farmor uppe i Umeå. Hon älskade mig djupt och lät mig förstå att jag var hennes allt. Själv bestämde jag mig redan som barn för att hjälpa andra och sökte därför in på läkarlinjen, men platsbristen gjorde att jag istället utbildade mig till sjuksköterska på Sahlgrenska och sedermera jobbade natt efter natt på ambulansen.
Farmor flyttade så småningom till sitt lilla röda hus i Småland för att ge mig utrymme att skapa mitt eget vuxenliv i Stockholm. Men någon lycka i kärleken blev det aldrig riktigt. Som barn drömde jag om egna husdjur, men mamma tålde inte päls något jag lärde mig den dag jag släpade hem Pralin, en hittekattunge jag fann på Hötorget. Samma kväll fick mamma ett astmaanfall, och stackars Pralin fick flytta till farmor.
När sedan båda mina föräldrar gått bort, samlade jag på mig ännu fler vänner. Tystlåtne Måns hittade jag huttrande utanför en Konsumbutik. Åh, vad jag längtade efter en egen hund också! Men farmor vågade inte ta på sig det ansvaret.
I vuxen ålder blev det ändå hundar först Bonde, min busiga och energiska gatukors, som frös vid Sergels Torg och som jag smugglade in i min tygpåse. Hon var kvick, klok och blev snabbt vän med Måns. Senare kom lilla taxen Märta. Grannarna i huset mitt emot hade tröttnat på henne när de flyttade till en ny dyr våning på Östermalm, och lämnade henne mitt i vintern i snön utanför porten. Märta försökte envist komma in i värmen, tills jag hämtade henne och tog henne hem. Hon blev snabbt en älskad och trygg familjemedlem, klok och ordningsam som en gammal hushållslärare. Märta hade känsliga öron, så jag stickade henne en yllemössa hon bar med värdighet på promenaderna hon såg ut som en liten bestämd tant där hon travade fram genom snön.
En morgon på väg till jobbet möttes jag av Katt-Elsa en stor, grå katt som skrek sig hes och kastade sig på mina fötter, utmärglad och frusen. Jag släppte in henne i portuppgången, gav henne en ostmacka och satte upp en lapp: Snälla, låt katten vara kvar! Jag hämtar henne när jag kommer hem från jobbet. Ingrid, lgh 15. Hemma döpte jag henne till Elsa, och hon blev snart flockens självklara överhuvud, stenkoll på huset och på att alla höll ordning. På natten patrullerade hon sina domäner, som den envetna hyresvärdinna hon var.
Sist tillkom lille Sixten, en rädd, skör kattunge jag räddade från några kråkor nere i Vasaparken. Sixten förblev försiktig och snäll, alltid med på noterna men aldrig i vägen.
Så fanns vi där, mitt lilla gäng: två hundar och tre katter, samspelta som en ovanlig familj. Jag älskade dem innerligt, även om jag förstod att inte alla män uppskattade så många djur. Farmor hade ofta suckat:
Nämen Ingrid lilla, så många djur hur ska karlar orka med det? De är så stolta nuförtiden och bekväma.
Den som stör sig på djuren är ändå inte rätt för mig, sa jag.
Första gången jag prövade lyckan var med Per vi träffades när jag började på ambulansen och hann hålla ihop ett halvår. Men han tålde inte ens kattlukt och höll sig snabbt undan. Sedan kom Erik. Han var charmig, rolig och tävlade i simning. I början var han hjälpsam, gick ut med Bonde och Märta ibland, och ett tag såg det ut att bli bröllop. Men snart märkte jag att djuren undvek honom Bonde morrade, Märta gömde sig, katterna smet undan och Elsa väste. Så kom den där ödesdigra vintern. När Erik slog Märta och Bonde fick stryk, rann bägaren över. Jag sprang ut på gården, ryckte till mig kopplet och rappade till honom över händerna.
Ingrid! Har du blivit tokig, det gjorde ju ont!
Är det synd om dig nu? Hur vågar du slå mina djur? Tycker du kanske att jag också är i vägen?
Du får förstå, de måste ju lära sig att inte skita ner.
Gå din väg och kom aldrig tillbaka!
Gärna det, jag har ingen lust att bo i en djurpark, skrattade Erik elakt.
Länge ekade hans elaka ord i mitt huvud jag som trott att han var min stora kärlek. Men ett år senare, sedan jag nästan gett upp, blev jag på riktigt förälskad. Det kändes som om hela världen stannade när Axel, läkare på Sahlgrenska, mötte min blick en natt vid akuten. Jag trodde inte på kärlek vid första ögonkastet, ändå var det så. Axel hittade snabbt mitt nummer, och snart började vi träffas.
Han tog med mig till sin syster och svåger i Västerbotten, och jag tog honom med till farmor. Själv hade han en etta på Söder, där jag ibland sov över. Men aldrig bjöd jag hem honom. Mina undanflykter började bli orimliga. Till slut fanns bara två vägar: berätta om alla djur eller fortsätta slingra mig.
Jag bestämde mig till sist. Jag bar över pälsvänner och alla deras saker till farmor i Småland. Bonde, Märta, Elsa ja, hon älskade dem redan, men farmor var inte glad:
Ingrid, så där ska man inte börja, Axel verkar vettig, du lurar bara dig själv!
Men tänk om han lämnar mig för deras skull, farmor. Utan dem kan jag inte leva heller.
Jaja, men du får allt komma varje dag, lilla gumman.
Jag saknade min flock men började andas ut när Axel friade över en enkel fika, med en ring med ametist föreställande ett hjärta.
Men Axel, jag har inget rikt hemgift, skrattade jag lyckligt.
Så började bröllopsförberedelserna på allvar. Efter ännu ett långt arbetspass släpade vi oss hem till min lägenhet. Axel gick för att slänga soporna och hittade gamla påsar med katt- och hundmat.
Vad är det här?
Det är inget att prata om just nu, mumlade jag och böt samtalsämne.
Samtidigt, i Småland, släppte farmor ut Bonde och Märta i snön. När posten kom slog Elsa, Sixten och Måns snabbt följe och smet ut. Tillsammans började de vandra Bonde i täten, Elsa längst bak. Folk stannade och stirrade när de korsade övergångsställen i en ovanlig procession.
Axel hörde krafs och gnyende vid dörren. Där stod Märta i mössa, Bonde, sedan katterna, hela gänget, täckta av snöflingor men glada. Axel gapskrattade:
Men Ingrid är alla de här dina?
Jag började gråta, skamsen.
Ja, de har bott hos farmor.
Märta och Bonde skällde ilsket på honom, Elsa väste.
Du sa ju att du inte hade något hemgift…
Axel tog på sig jackan och körde iväg. Jag kramade mina djur och tänkte: nu blev det inget bröllop. Jag ringde inte ens och bad om ursäkt vad vore poängen?
Efter några timmar ringde det på dörren. Utanför stod Axel med kassar fulla med lyxmat till hundar och katter. Sedan sprang han ut igen och ledde in en tax i en röd overall.
Det här är min hund Nilla. Och det här är katten Molly, hämtad från min syster. Ska vi slå ihop flockarna?
Jag och Axel har nu varit tillsammans i många år, och ibland skrattar vi fortfarande åt minnena av hur vårt gemensamma liv började med en ylande, jamande, samlad brudskara. Vem vet hur våra liv hade sett ut, om vi inte haft våra svansvänner vid vår sida.
