Jag träffade nyligen en tjej som vid första ögonkastet var nästintill oemotståndligt vacker. Vi brukade ofta promenera tillsammans längs Stockholms gator, ta bilen ut mot de glittrande Mälarstränderna, fika på mysiga kaféer och besöka de gamla biograferna på Södermalm. Men för mig räckte inte dessa möten. Jag ville vara med min flickvän hela tiden, inte bara på dejter. Utan att tveka friade jag varför vänta? Vi älskar varandra, vi mår bra ihop. Vi flyttade ihop, lärde känna varandra mer på djupet. Vi gifte oss.
Men mamma tog direkt avstånd från Märta. Hon sa rakt ut till min fru att hon inte tyckte om henne. Märta vägrade bo med min mamma. Själv ville jag att vi alla tre skulle bo tillsammans i min tvåa på Kungsholmen: ett rum för mig och Märta, ett för mamma. Märta gick absolut inte med på det. Hon krävde att jag skulle bo med henne i studentkorridoren. Så efter bröllopet flyttade jag in där, precis som Märta önskade.
Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att bo i en korridor under sådana förhållanden. Det första som slog mig var de delade badrummen och köken jag mådde riktigt dåligt över det, kunde inte ens duscha där första tiden. Och kackerlackorna? De kröp överallt. Hur kunde folk stå ut? Märta tog det med ro och sa; “De har aldrig ätit upp oss, sluta oroa dig över ingenting.” Men jag tyckte det var ohygieniskt, smuts överallt. Och i rummet intill bodde ett par som ständigt hamnade i högljudda gräl.
På andra sidan av korridoren bodde en familj med en liten flicka som skrek och grät nätterna igenom, så att inte bara hennes föräldrar utan även vi hölls vakna. Nyligen hade jag till och med en konflikt med grannen. Han hade druckit för mycket en natt, började slåss och jag försökte avstyra bråket. Sedan dess har han försökt sabotera för mig och blanda in mig i ständig osämja. Jag känner verkligen att jag inte vill vara kvar här. Jag har redan föreslagit för Märta att vi borde hyra en riktig lägenhet.
Men hon vägrar. Hon säger att hon är van vid korridorslivet och trivs här. Om vi skulle ha råd att hyra en egen tvåa i Vasastan vore det annorlunda men hyran för en sådan är skyhög; det skulle gå åt hela min månadslön i kronor till hyran. Mamma har erbjudit att vi kan flytta tillbaka till hennes lägenhet, och att hon inte skulle lägga sig i vårt äktenskap. Märta vägrar totalt att höra något om den möjligheten.
Nu har Märta börjat prata om att skaffa barn. Hon tror att ett barn skulle stärka vårt äktenskap. Själv drömmer jag om att bli pappa, men så fort jag tänker på de här omständigheterna vill jag inte längre. Grannbråk, skrik och ständiga störningar… I bland funderar jag allvarligt på att skiljas. Inte för att jag inte älskar min fru, men jag orkar inte bo så här längre.
Jag vill att vårt framtida barn ska växa upp med trygghet och goda förhållanden. Jag vet inte hur mycket mer jag klarar. Jag är redan helt slut i nerverna. Märta vill inte kompromissa över huvud taget.
