Det enda jag förknippar med min pappa är bråk, skrik och stormiga gräl. Vi växte upp i fattigdom. Mamma jobbade sent på kvällarna för att få råd med mat, medan pappa bara letade efter anledningar att starta gräl. En dag gick vi till Hötorget för att köpa grönsaker. Försäljaren skämtade med mamma och vi skrattade. Pappa gav mamma en blick som var kall som vintervindarna, men sa inget.
När vi kom hem blev det ett ordentligt bråk. Han skrek så högt att alla grannarna måste ha hört. Senare slog han mamma. Sedan inträffade ytterligare en händelse. Pappas kollega sa på skämt att jag inte alls liknade min pappa. Vi påminde snarare om mamma, men det fanns ingenting som jag ärvt från min pappa. Jag var tolv år då. Efter det lämnade pappa oss och sa att mamma hade bortskämt mig.
Från den dagen räckte knappt pengarna ens till mat. Pappa betalade ingen underhåll. Mamma ville inte bråka i domstol, så hon fick klara sig själv. Hon var tvungen att skaffa ett nytt arbete. Jag kämpade på i skolan och gjorde mitt bästa för att komma in på universitetet. Sedan lyckades jag få ett jobb.
Till slut gifte jag mig och kunde äntligen hjälpa mamma. För inte så länge sedan fick jag ett sms. Det var från pappa. Han skrev att han ville börja ha kontakt igen. Jag vet verkligen inte hur jag ska göra. Vissa säger att jag borde träffa honom och prata. Ärligt talat känner jag inget behov av det. Jag minns fortfarande hur han lämnade oss. Han är som en främling för mig, ingen som ger mig fina minnen. Jag har valt att inte berätta för mamma om meddelandet än. Jag vet fortfarande inte hur jag ska göra.
Det jag tar med mig från allt det här är att familjen inte alltid är den man får, utan den man bygger själv. Och ibland är det viktigt att gå vidare, även om gamla band försöker knyta sig igen.
