Jag minns ännu berättelsen om Sigrid, flickan som blev övergiven av sin far och hamnade på ett barnhem i Stockholm när hon bara var åtta år gammal. Hennes mor hade gått bort tidigt, och fadern gifte om sig med Kristina, sin andra hustru, och de två barnen hon hade med sig. Från det ögonblick Kristina kom in i deras liv, tog Sigrids tillvaro en sorglig vändning. Den nya styvmodern drev ut Sigrid från hemmet med påstående om att hennes egna pojkar behövde mer plats, och så slutade det med att flickan placerades på barnhem.
Under uppväxten möttes Sigrid av ständiga trakasserier, inte bara från styvbröderna hemma utan också från de andra barnen på barnhemmet, som behandlade henne hårt och sadistiskt. På hennes åttonde födelsedag lovade fadern att han skulle ta hem henne och ge henne den efterlängtade dockan, men han svek sitt löfte och lämnade henne kvar. Sigrid förlorade aldrig hoppet om att fadern en dag skulle återvända, men det gjorde han aldrig.
Åren gick, och till slut tog Sigrid saken i egna händer. Vid en lunchträff med fadern och Kristina krävde hon en förklaring för hans handlingar och frågade efter den docka han en gång lovat. Fadern visade skuld i sitt beteende, och Kristina försökte släta över situationen. Men Sigrid stod fast, hungrig efter sanningen, och tvingade fadern att se all den smärta han hade orsakat.
Kristina försökte lugna Sigrid, men mötet urartade i ett häftigt gräl. Sigrid avslöjade den roll styvmodern haft i att förpassa henne till barnhemmet och anklagade henne för alla olyckor hon fått uppleva. Hon vägrade ge vika och lät den bitterhet hon burit på så länge komma fram. Fadern ångrade till slut sitt beslut, med insikt om de konsekvenser hans handlingar fått och den sorg han orsakat sin dotter.
Trots konfrontationen ledde mötet inte till någon försoning, som Sigrid hade hoppats. Istället blev hon allt mer övertygad om att fadern var hopplös. Besviken valde hon att bryta kontakten och accepterade att han aldrig skulle bli den far hon behövde. Hon lämnade mötet med en blandning av sorg och lättnad, med tanken att det var dags att gå vidare och hitta sin egen väg i livet. Smärtan och försummelsen från hennes far skulle inte längre definiera hennes framtid.
