Jag har varit gift i tio år nu. Jag och min man bor tillsammans i vår BRF-lägenhet här i Stockholm, och vi försöker fortfarande bli av med lånet. Vi vågar inte riktigt skaffa barn än vi vill få ett ordentligt fotfäste först och känna oss trygga ekonomiskt. Jag har en bror, Erik, och han är också gift. De två bor i deras lilla etta på Södermalm.
Erik har två jobb och sköter dessutom ett extra kvällspass. Hans fru, Sigrid, jobbar inte alls. Istället verkar hon föda barn i samma takt som en hare de har redan tre ungar, Sigrid väntar det fjärde, och hon pratar om en femte. Förutom barnen har de samlat på sig lån för alla möjliga hushållsmaskiner.
Jag och min man, Oskar, hjälper ofta till. Ibland med pengar, ibland med mat. Sigrid är dessutom så pass fräck att hon ibland kräver saker istället för att be om hjälp. Då måste vi sätta ner foten och säga nej. Det tar dem hårt, de blir förolämpade, men ett par veckor senare kommer alltid en ny förfrågan.
En dag sa Sigrid: “Eftersom ni inte har några barn och vi snart är fyra, borde ni ge oss er lägenhet.” Jag blev helt paff och frågade: “Och var ska vi ta vägen då? Till er etta?” Sigrid svarade utan att blinka: “Ni hyr ut er större lägenhet till oss och så hyr ni själva er etta!” “Menar du att vi ska fortsätta betala lånet och dessutom hyra för er?” “Såklart,” säger hon självsäkert. “När ska ni flytta ut? frågade hon.
Jag tappade tålamodet och sa: “Du borde nog hellre kolla upp dig på psykiatrin än försöka ta vår lägenhet. Ut härifrån nu.” Sigrid muttrade: “Jag går, och då blir det inget barn. Du får skulden.” Och så lämnade hon vår lägenhet. Hon gjorde verkligen som hon sa, samma dag, fast hon var i tredje månaden. Hon stack till sjukhuset utan att säga till någon. Läkarna fick kämpa för att rädda henne.
Det var mitt i natten, vid tvåtiden, som Erik dök upp på akuten och började skrika och anklagade mig för allt som hänt. Oskar tog tag i honom, och nästan doppade hans huvud i handfatet med kallt vatten för att han skulle lugna ner sig och så slängde han ut Erik från vår lägenhet.
Sedan dess har jag inte haft någon bror längre. Åren har gått, men lärdomen jag fick är att man måste sätta gränser, även när det gäller familjen annars låter man sig trampas på för evigt.
