Jag och min fästmö, Märta, älskar varandra djupt. Vi är båda tjugo år gamla. Vår vänskap började redan i fjärde klass, och vi blev ett par i sjätte. Vi fick en son tidigt.
Ingen av våra föräldrar hade väntat sig något sådant av oss. Men det hände. Vår son är som en liten skatt han fyller tre år just idag. Vi har fått tag på en egen lägenhet, och nu har jag bestämt mig för att gifta mig med min Märta.
Vi skickade ut bröllopsinbjudningar till runt hundra personer, mest släktingar spridda över landet. Det var en dröm att samla alla, även om vi inte har så tät kontakt med dem, för en så speciell dag känns det synd att inte mötas.
Så snart vi berättade om bröllopet, började min mamma säga att sonen borde stanna hemma med en barnvakt. Hon pratade om att tänka på hans välmående, att han är för liten och att ingen vill bli tyngd av ett barn när de vill fira och koppla av. Det är lättare för oss att njuta om vi slipper ansvar.
Men Märta och jag kände att sonen måste vara där ett ögonblick vi aldrig får tillbaka. Min moster, mammas syster, erbjöd sig att vaka över honom under ceremonin, och det kändes tryggt. Familjen kunde andas ut.
Utom min mamma, som gick omkring och muttrade, rastlös och nervös. Hon ville alls inte ha med pojken på festen. Jag kunde inte förstå henne först, men efter ett tag insåg jag att hon försökte dölja något.
Det visade sig att mina föräldrar bestämt sig för att inte berätta om barnbarnet för någon. Nu visste de inte hur de skulle förklara pojken för hela familjen. Skammen var som en dimma som kröp mellan väggarna i vårt hem.
Mamma kallade det pinsamt att folk skulle få veta att jag fått barn före äktenskapet. De skrattade åt oss i hennes fantasi, viskade bakom ryggen, tyckte att hemligheten kunde få stanna dold.
Kanske bekymrar hon sig mest över att släkten inte förstår henne. Ibland ringde hon kusiner och förnekade allt om barnbarn. Ingenting skulle ut.
Jag blev arg på henne. Hon blev arg på mig.
Nu finns ett osynligt lager mellan oss, och jag känner mig nästan som om vi brutit mot någon gammal lag. Vi har pratat om det flera gånger min ståndpunkt är densamma och hennes har inte rubbats.
De som är närmast oss stöttade aldrig oss. Mamma hotar nu att om jag inte gör som hon vill, så upphör jag att vara hennes son. Aldrig hade jag kunnat drömma att något sådant skulle hända mig, ens i en märklig dröm där alla namnen flyter och släktingarna talar i gåtor på bröllopet medan klockor klingar i fjärran och sonen dansar med mormors sjal över axlarna.
