Examensprovet
Jag är less nu! Räcker! Om du inte slutar tjata sönder mitt huvud så tänker jag inte göra något prov alls, jag struntar i det! Jag bara låter bli att gå dit! Vad ska du göra då, va?! Astrid slängde ryggsäcken i hallens hörn och drog av sig mössan med en suck.
Mamma svarade inte. Hon bara skakade på huvudet och gick ut till köket.
Astrid tog av sig jackan och var på vippen att kasta iväg den till ryggsäcken, men ångrade sig i sista stund. Istället öppnade hon garderoben och hängde den noga på en galge, innan hon suckade tungt.
Alltså, typiskt, ännu ett gräl. Och som alltid om ingenting!
Varför ska mamma alltid snoka och predika? Tror hon Astrid är ett barn, eller har hon inte båda fötterna på jorden?
Hon vet visst mycket väl att det är lektion med en ny privatlärare idag. Behöver verkligen mamma påminna henne om det varenda halvtimme?
Okej, Astrid överdrev. Mamma hade inte tjatat om det exakt hela tiden, hon hade bara frågat om Astrid kom ihåg att hon ska träffa årets tredje svensklärare. Men ändå det var ju kontrollen som stack så djupt. Astrids utbrott har blivit en rutin, och ibland kom de även när det egentligen inte alls behövdes.
Hon tvättade händerna och stirrade in i badrumsspegeln.
Snygg är man då inte! Finnar, pappas knubbiga näsa, och mammans rödlätta hår som vägrar tämjas. Hur många gånger har hon inte bett mamma om att få färga håret? Aldrig! Mamma bara tjatar att riktig skönhet är något man växer in i, och en dag kommer Astrid vara tacksam.
Jo, tjena! Det är ju bara att glömma. Alla andra är vanliga folk, och hon ser ut som en gammal midsommarstång. Flätor också… Vem har ens flätor nuförtiden?!
Astrid log plötsligt åt minnet av hur chockad mamma blivit när de där hatade flätorna klipptes av nästan ända in till huden med en slö barntillverkad sax från den gamla pyssellådan. Ingen annan sax fanns till hands, så hon klämde ihop tänderna och klippte av håret, förväntansfull inför mammans skrik:
Astrid, varför!?
Ja, varför för att alla är på henne jämt! Hon vill göra som hon själv vill! Det är hennes liv, hennes regler!
Alla säger att man måste lyda, men varför? Deras idéer om livet har ju spelat ut. Astrid har ju sitt eget! Hur ska de kunna förstå sig på henne, när de inte ens hade internet när de var unga… Hur överlevde de ens? Det går inte att förklara för dem att allt är annorlunda nu. Det där om utbildning och timmar vid böcker vem behöver det? All fakta finns på tre sekunder på nätet! Mamma säger förstås att det inte är sant, att nätet inte lär en att vara människa, men vad vet hon om det? Hon borde klicka sig in på ett “hur-man-talar-med-tonåringar”-webinarium istället.
Astrid pillade bort skorpan från en ny finne och grimaserade. Tur att mamma inte såg. Då hade det blivit ett himla liv! Mamma släpar henne ju till läkare och varnar för att det kan bli ärr. Men Astrid bryr sig inte. Man blir inte älskad för sitt utseende ändå, utan för insidan! Hur förklarar man det för en förälder?
Förälder… Vilket ord! Hon har ju fött Astrid, men det ger ingen äganderätt! Astrid är ingen sak! Och att mamma beter sig så som hon gör är inte rimligt!
Astrid blinkade åt sitt eget spegelbild.
Vad säger du nu, mamma? Där fick du, för att du jagar mig på privatlektioner och försökte tussa mig till juristutbildning! Astrid vet redan mer om lag och rätt än hennes föräldrar om de varit lika insatta hade de väl kunnat skilja sig bättre!
Mamma har varken stolthet eller ambitioner! Inte nog med att pappa lämnat henne för en yngre kvinna, han delade till och med lägenheten exakt som han ville mamma sa inget. Visst, Astrid står som ägare på mormors gamla lägenhet, men det är väl bara rimligt! Vad har mamma? Underhåll? Och sen då, kompensation för alla bortkastade år? Det var Astrid som tidigast såg och förstod hur de egentligen hade det hemma de sista fem åren, långt innan hon själv bad dem skiljas och sluta göra varandra galna.
Alla de där lögnerna om att “vi lever för dig” eller “du är meningen med vårt liv” Sanningen är att alla lever för sig själva. Punkt slut! Astrid kan rada upp exempel, även i sådant som sägs handla om hennes bästa. Föräldrarna använder henne som bricka i sina förhandlingar.
Ta bara lägenheten de bor i nu. Samma hus som förut, men annan port, färre rum. Trean blev en tvåa. Fine, den är renoverad och möblerad fint, men det var mest för att pappa hade dåligt samvete gentemot Astrid och mamma såg till att pressa honom. Men det var knappast kärlek det handlade om att göra en schysst uppgörelse. Astrid blev krockkudden dem emellan…
Astrid rynkade pannan men tog ändå fram salvan läkaren skrivit ut. Det bevisar inte att mamma har rätt salvan funkar bara. Astrid behövde den idag.
För det är kväll… Dags för taket…
Taket i Astrids värld dök upp för bara några månader sedan. Då skickade Erik, killen hon bara spanat på från avstånd, helt oväntat ett sms: “Vill du ta en promenad?”
Först trodde hon det var ett skämt. Alla visste ju att Astrid var förtjust i Erik, men ingen retades elakt. Hon var omtyckt, hjälpsam, lät andra kopiera när det behövdes och räddade klassen från förhör genom att själv vifta med handen.
Bergström, du svarade förra lektionen! Varför räcker du upp handen nu?
Men läraren, jag undrar bara… Kan man kalla Karl XIV Johan för tyrann egentligen? Var inte det ett auktoritärt styre?
Hur menar du? läraren lät sig lockas av Astrids fråga, klassen andades ut, ingen förhörsrunda idag.
Så när Astrid visade sms:et för rivalen och vännen Malin, fnös hon:
Jaha, och? Vad stressar du över?
Är det verkligen från honom?
Du är ju konstig. Gå och fråga! Tror du vi lever på 1800-talet? Tjejer bjuder ut killar själva nuförtiden. Du vågar inte ens fråga?
Astrid svarade inte mer det gick inte att förklara den stormen som drog igång inom henne när hon insåg att det verkligen var Erik.
Hon gick till mötesplatsen. Och sedan började ett helt annat liv.
Det övergivna hyreshusets tak, som blivit ungdomarnas plats, var kanske ingen säker plats. Det visste Astrid, men varje gång Erik höll hennes hand och sa: “Försiktigt nu”, blev hon varm och följde honom uppåt medan hon räknade trappstegen tyst för sig själv.
Femton, sexton… Kör! Trettiotvå, trettiotre… Vad är du rädd för? Han är ju med…
Där uppe på taket höll Erik om henne första gången. Helt enkelt, mitt framför alla, la han armen om hennes axlar. “Det är min tjej”, sa det.
Ingen protesterade, även om Astrid såg vissa av tjejerna från parallellklassen kasta missnöjda blickar. Erik hade ju gått i klass med dem sen ettan, men nu valde han henne.
Där kysste han henne också första gången
En kväll var de ensamma eftersom de andra skulle på bio. Astrid ville med, men när Erik viskade “Vi går själva en annan kväll”, blev hon såklart kvar och kvällen blev verkligen speciell.
De ögonblicken återkom ibland i Astrids minne, ibland helt oväntade tillfällen, och Erik sa då:
Astrid, jag tycker väldigt mycket om dig Jag kan inte uttrycka mig så bra, men jag har aldrig träffat någon som dig Jag vill
Och hans mjuka läppar… så försiktiga, annorlunda…
Astrid log och njöt av minnet tills mamma knackade försiktigt på dörren:
Astrid, du kommer för sent… Maten står på bordet…
Ilskan brände i Astrid. Hur länge ska det hålla på?!
Hon for ut ur badrummet som en furie, med samma min som den där ilskna tanten i någon gammal meme från nätet.
Vad VILL du?! Jag har koll på allt! Sluta tjata! Tröttnade pappa så att han drog? Nu är det min tur?! Jag drar också! Flyttar till pappa! Hör du det?!
Hon hann inte ens prata klart. Mamma suckade tungt och gav henne en örfil.
Gå då! Och glöm inte provet i morgon. Du behöver sova ut
Astrid stod som lamslagen. Mamma hade ALDRIG rört henne förut. Inte en gång på hela hennes hittills ganska korta liv. Inte för att Astrid tog så illa vid sig hon hade ju gått för långt själv. Men just DET ögonblicket, när mamma slutade tåla hennes utbrott, blev en väckarklocka.
Men ge sig? Never! Jackan, ryggsäcken, hörlurarna Hon ville smälla dörren ordentligt men höll tillbaka. Hon tänkte minsann inte spela helt hysterisk.
Astrid rusade ut ur porten, kastade ett öga på klockan. En timme fram och tillbaka, en timme hos läraren. Hon kunde träffa Erik vid sex, inte före. Perfekt. Lite takhäng, medan mamma får tid att oroa sig nyttigt för henne. Pappa har slutat svara på första signalen från mamma, så Astrid lär hinna prata med Erik om vad han tycker. Hans föräldrar bryr sig inte han har eget bankkort med föräldrasatt gräns, bästa märkeskläderna, men ingen kontroll. Hans mamma är upptagen och pappan säger att sexton är lagom för att bli vuxen. Han får jobba extra om han vill, och plugget sköter han bäst själv. Så ska det vara!
Inte så som hemma…
Pappa ringde när Astrid var utanför privatlärarens hus.
Vad händer nu igen? Mamma säger att du vill flytta hit nu?
Men åh pappa, lyssna inte så mycket… Ska jag ta hand om er bebis då, eller? Jag har egna grejer!
Jaha. Men bråka inte med mamma. Annars drar jag in månadspengen. Fattar du?
Där är du tydlig i alla fall, pappa. Toppen.
Bra. Och sluta gorma på mamma. Det förtjänar hon inte.
Pip… Astrid blängde surt på mobilen.
Alltid så! De krigar mot varandra, men när det gäller henne, håller de ihop.
Nya privatläraren föll Astrid inte riktigt i smaken. När hon pratade om uttryck visade han sitt ointresse, lade fram en bok och pekade ut kapitel till nästa gång. Hon muttrade, men fattade efter några exempel att det nog kunde vara nyttigt ändå.
Dum vill hon ju inte verka. Erik var smart Hon ville kunna leva upp till honom. “En tjej ska vara självständig och smart”, stod det ju i alla de där relationsklippen Astrid sett på TikTok. Självständighet kan hon inte köpa än, men klyftig kan man alltid bli, sa mamma och där, för en gångs skull, hade hon nog rätt. Mamma jobbade ju sig igenom plugget tillslut, trots livet och skilsmässan.
Mamma hade ju hoppat av universitetet när Astrid föddes. Akademiskt uppehåll först, sen eget val: barnet gick före. Astrid var sjuk jämt, dagis funkade inte ingen farmor eller mormor kunde hjälpa. Halvårs dagisplåga, sedan hemmabarn. Hon trivdes ändå bäst i mammas varma famn. Pappa sa till mamma en gång:
Hon blir för klängig. Du måste vänja henne av med din närhet, annars får hon svårt.
När Astrid började tvåan fixade mamma korttidsjobb och gick tillbaka till universitetet på distans.
Klokt drag. Nu har hon ju eget litet företag inredning av festlokaler. Astrid gillade faktiskt det mamma gjorde vackert och riktigt kvinnligt, på något sätt. På jobbet blev mamma en annan, självklar ledare. Då såg Astrid styrka hon själv önskade sig.
Men den där kontrollen tar på nerverna! Astrid förstår pappa där, det är irriterande. Visst, mamma knackar innan hon går in, men ändå smyger hon med sin omsorg:
Astrid, hur går det? Vad står i schemat? Är du hungrig?
Den sortens omsorg fick Astrid att vilja skrika så att mamma äntligen skulle höra:
Låt mig vara! Jag är stor nu!
Ibland brast det. Astrid skrek och stampade, medan mamma alltid behandlade hennes utbrott som barns trams.
Efter privatläraren skyndade Astrid till mötesplatsen, längtade efter Eriks armar och några timmar utan föräldrar, prov, och annat tjafs. Livet passerade medan de bara malde på. Tröttsamt.
Utanför skolan, där Erik brukade vänta, fanns ingen Erik. Astrid stod där och huttrade innan hon bestämde sig för att gå till taket själv. Erik svarade inte heller i telefon, och Astrid blev riktigt orolig.
Trappan upp kändes mer skrämmande än vanligt. Tidigare hade hon flugit uppför de där stegen, nu var det som om fötterna ville vända.
Vinden slet i håret, taket var tomt och ödsligt. Astrid var på väg att gå, började fingra efter ficklampan på mobilen, då såg hon någon rörde sig längst ut på takets kant. Astrid stannade, hjärtat i halsgropen, men kände igen silhuetten.
Erik…
Han satt på kanten, fötterna dinglande, axlarna ihopfallna. Astrid, som bara känt honom på nära håll en kort tid, kände direkt att något var djupt fel. Han verkade helt borta, så trasig att hon blev kall inombords.
Rädslan för att något helt ofattbart skulle hända gav Astrid kraft. Hon la ner ryggsäcken och gick sakta ut på taket, rädd för att säga Eriks namn.
Hej…
Hon slog sig ner bredvid på murkanten och lät benen stanna kvar på golvet. Astrid vågade inte ens se ner. Hon har alltid varit höjdrädd och förstod knappt själv varför hon ändå följde efter honom upp men något måste hon göra.
Hej… Erik rörde knappast huvudet, men Astrid tog hans hand och mötte de kalla fingrarna.
Du fryser…
Va? Nu såg han upp på henne, ögon helt tomma, och Astrid blev nästan rädd.
Kanske för första gången fattade Astrid vad mamma kände när de bråkade. Det där djuriska, förtvivlade rädslan för att inte nå fram till någon man älskar…
Samma fasa nu, när Eriks hand låg så livlös och kall i hennes.
Hur mår du?
Astrid hörde nästan sin egen röst utifrån. Den lät som mammas samma läge, samma bön:
Berätta! Vad är det? Jag vill inget illa!
Och det brast.
Skit… Erik kramade hennes hand svagt. Jag mår skit, Astrid…
Har det hänt något?
Hon frågade inte. Hon visste.
Ja.
Kan jag få veta? Vi är inte så tajta kanske, men du vill kanske dela?
Erik såg på henne länge, så märkligt att Astrid ryggade.
Tror du att vi inte är nära?
Nej. Jag menade bara… Jag ser dig som väldigt nära, men vet inte om du ser mig så.
Astrid, det är bara du för mig. Bara du.
Hjärtat slog saltomortaler i bröstkorgen, det dånade nästan.
Varför bara jag? Dina föräldrar…?
Det slank ur henne, men Eriks reaktion klippte genast alla känslor.
Han ryckte till, började skaka på huvudet så våldsamt att hon blev rädd.
Försiktigt!
Ja! Håll i mig! Eller putta bort. Som de gjorde!
Vilka då?!
De jag trodde var mina föräldrar! De är ingenting för mig nu! Fattar du? Ingenting! Idag gav mamma mig pappren och berättade allt. Jag är adopterad! Det är inte min riktiga familj! Jag har alltid känt det. Och idag kom det. Jag har levt någon annans liv! Jag har tagit någon annans plats, Astrid! Hör du mig?!
Han skrek ut det, och Astrid höll fast hans hand allt vad hon orkade.
Hon visste att han varit på väg mot något farligt. Masken som han haft i skolan var borta och hon såg sårbarheten bakom.
Erik, jag är rädd! Astrid storgrät plötsligt, och det chockade Erik tillbaka till verkligheten.
Va? Men du då?
Han tog henne i famn, och hon klamrade sig hårt fast.
Gör det inte! Snälla! Även om de har kastat ut dig, tänker jag aldrig överge dig. Hör du? Du är det viktigaste jag har, Erik!
Jag är inte Erik han mumlade, så lågt och främmande, att Astrid hajade till.
Vad heter du då?
Alexander. Jag hade ett annat efternamn också.
Det gör ingen skillnad! Vem bryr sig? Du är du! Jag känner dig! Och jag bryr mig inte vad du heter!
Kanske, men det betyder inte att alla gör det… Astrid, vad ska jag göra? Vart ska jag ta vägen?
Du kan inte gå hem? Kasta de ut dig?
Nej. Mamma grät och bad mig stanna. Men pappa jag slog honom.
Varför?
Han försökte hindra mig att gå. Han skrek att jag inte fattade
Och gör du det? Fattar du allt?
Vad menar du? Vad mer finns att förstå, Astrid? Hans röst var spänd som en fiolsträng.
Varför berättade de det precis nu?
Hennes fråga hängde kvar i skymningen. Erik lutade sig tillbaka, funderade djupt.
Jag vet inte till slut sa han det, och Astrid kände lättnaden. Nu fanns där en fråga, och så länge den behövde svar, var han trygg på taket.
Vill du att vi går till dem ihop?
Vart då?
Till dina Vi går tillsammans, så får de berätta varför de valde att berätta det just nu. Sen, om du vill, kan vi gå hit igen. Om du vill göra det där du tänkte. Jag kommer inte stoppa dig då.
Erik såg förvånat på henne, men lät sig ledas bort från kanten.
Kom!
Och han satte ner fötterna på taket, gick med henne mot utgången.
Jag är vek…
Struntprat! Astrid fnös och drog honom med sig mot trappan. Jag hade brakat ihop om jag fått veta sånt om mina föräldrar. Vem som helst hade gjort det!
Hon snubblade, Erik fångade henne hon log snett.
Nu är du den försiktige!
Och du Kom!
Den kvällen blev oförglömlig.
Samtalet med Eriks föräldrar var tungt men nödvändigt.
Förtroendet återvände när Erik fick veta att hans biologiska pappa snart skulle släppas ur fängelse, och hotade ta kontakt.
Och tårarna från den kvinna som tagit hand om honom ända sedan han var liten när hans mamma, mammans vän, dog på grund av fel man.
Hans pappa min mamma?
Ja, Erik, det var din pappa som gjorde det.
Han vill träffa mig?
Ja.
Jag vill inte!
Det är ditt val. Vi stöttar vad du än väljer.
Samtalet fortsatte. Astrid kände att hon och Erik inte skulle återvända till taket längre. Någonting hade förändrats för gott.
När Astrid sent på kvällen smög in genom dörren, hängde jackan kvar på axlarna när hon smög ut i köket. Mamma stod där vid fönstret och väntade.
Hon kramade mamma länge, gned näsan mot mammans lockiga nacke, drog in den välbekanta doften av parfym. Ett enda ord, och det löste allt:
Förlåt…
Och mamma, som undanröjde allt oviktigt och lämnade endast det viktiga:
Du också… Är du hungrig?
Nej, tack mamma Vet du, jag tror att jag har klarat ett prov idag
Prov? Ni har väl inte prov förrän om ett tag?
Det kändes ändå som det viktigaste provet, mamma Jag berättar mer sen.
Varför inte nu?
För jag behöver sova inför morgondagens test…
Och där, i nattens stillhet, lärde jag mig: det finns prov i livet som är viktigare än alla betyg på papper. Och ibland är det svåraste av allt att släppa taget och våga lyssna.
