Helgmannen
Biffen ligger precis mitt på tallriken. Anders stirrar på den medan magen knottrar sig av hunger.
Linnea, kan jag ta en smörgås? Jag är hungrig.
Anders, middagen är om tjugo minuter. Allt kallnar annars.
Det går fort, bara en liten bit.
Kan du verkligen inte vänta tjugo minuter? Jag har planerat allt exakt. Potatisen är färdig 19:15, kycklingen 19:20. Förstör du aptiten nu orkar du ändå inte äta sen.
Anders suckar tyst och sätter sig vid bordet. Linnea står vid kylskåpet och sorterar matvaror från ICA, varje vara på sin plats. Mjölken på andra hyllan till höger, osten längst ner, yoghurten i datumordning de med kortast tid längst fram.
Får jag åtminstone hälla upp te?
Det får du. Men bara en tesked socker.
Linnea, jag är vuxen.
Du är prediabetiker. Din pappa var diabetiker, din farfar också. En sked.
Anders sträcker sig mot vattenkokaren men Linnea är redan där, häller vatten, mäter upp sockret, ställer koppen framför honom.
Där. Drick.
Han ser på koppen, sen på hennes rygg där vid kylskåpet. Sen tar han en klunk. Teet är svagt, knappt sött alls. Han säger inget.
Det har redan börjat skymma utanför. Oktober i Stockholm blir mörk snabbt, och i deras bostadsområde där husen står tätt, blir det ännu tidigare mörkt. Gatlamporna lyser stadigt, bilarna står parkerade på samma platser som alltid. Allt som det alltid är.
De är 57 och 55. Har varit tillsammans i trettio år. Lägenheten är ren som en operationssal och tyst som ett bibliotek.
***
Lördagsmorgnar börjar klockan åtta. Inte för att de måste, utan för att åttan är starten för helgens lista med uppgifter. Linnea skriver den på fredagen, prydliga bokstäver i ett rutigt anteckningsblock.
08:00 Frukost.
08:30 Städa.
10:00 Handla mat på Södermalm. Toalettartiklar på Hemköp.
12:00 Lunch.
13:00 Vila, en timme.
14:00 Besök hos moster Siv.
17:00 Hemma igen.
17:30 Middag.
18:30 TV eller bok.
22:00 Läggdags.
Anders kan listan utantill. Inte för att han läser den, utan för att den inte har ändrats på femton år. Bara tiden för släktbesöket varieras, och ibland affären.
Han skurar hallen, drar moppen från vägg till vägg och tänker på fiske. Länge sen. Åtta år kanske. Senast var med Kalle från jobbet, ute vid Mälaren. Tre små abborrar och en mört. De satt på stranden tills solen gick ned, kokade fiskgryta i konservburk över öppen eld. Kalle drog historier, de skrattade så änderna flög iväg.
Han kom hem sent då, efter midnatt. Linnea satt vaken.
Vet du vad klockan är?
Ja, Linnea. Vi blev lite sena.
Lite… Jag ringde dig åtta gånger. Middagen står i kylen. Den är inte lika god längre.
Förlåt.
Vet du hur orolig jag var?
Förlåt, Linnea.
Efter det blev det inget mer fiske. Inte för att hon förbjöd det. Det bara blev så, alltid kom något i vägen ärenden, renovering, folk att hälsa på och sen slutade han föreslå det. Det var enklast att inte ta upp det alls.
Anders, sköljer du ur moppen ordentligt? Krama inte för torrt, då blir det fläckar.
Han krama moppen som hon vill, ser ingen skillnad, men golvet glänser. Linnea är stolt över sitt hem. Hon sa en gång till en vän i telefon: Hos mig kan man äta direkt från golvet. Anders hörde det genom väggen och tänkte att han aldrig någonsin skulle vilja äta från golvet, hur rent det än var.
Handlingen klarades av, lunchen avklarad, hos moster Siv bjöds de på potatispaj med brända kanter. Linnea sa försiktigt men tydligt inför alla: Siv, din ugn värmer nog ojämnt. Anders tyckte de smakade bäst just för att de var lite brända.
De var tillbaka hemma 17:20, tio minuter tidigt.
Linnea packar upp påsar, sätter på tevatten, tar fram den kesokaka hon bakat på morgonen. Kakan är perfekt, exakt delad i sex lika stora bitar.
Anders sätter sig, tittar på kakan, och plötsligt känner han något som liknar panik. Inte för kakan. För att han vet exakt vad som kommer hända imorgon. Och dagen efter. Och om ett år.
Han äter upp allt, tvättar händerna och sätter sig vid TV:n.
***
Dammsugaren går sönder på onsdagskvällen. Bara slutar suga. Anders skruvar isär den på köksbordet, ser genast felet: filtret är igensatt, och fästet till borsten har lossnat. Inget svårt. Han har jobbat tjugotvå år som tekniker på Electrolux i Sundbyberg, dammsugaren tar han på tjugo minuter.
Linnea kommer in i köket.
Vad gör du?
Lagaren. Se här, filtret och fästet…
Anders, ring servicetekniker. Låt dem ta det.
Linnea, det här kan jag. Enkelt fel!
Du har lagat saker förr. Strax efter var strykjärnet kaputt. Och andra gången värmde det bara på ena sidan.
Det var annorlunda. Jag ser precis vad det är nu.
Anders…
Linnea, jag är ingenjör.
Du är industrielektriker, inte vitvaruspecialist. Gör inget galet, det blir dyrare sen.
Något rör sig inom honom. Tyst, som en sten som länge legat still men nu börjar glida. Han ser på dammsugaren, på sina händer, på hennes självsäkra ansikte.
Jag fixar den, Linnea.
Anders…
Jag. Fixar. Den.
Hon ser först förvånad ut, sen irriterad, sen går hon därifrån.
Han jobbar en timme. Maskinen funkar, suger bättre än innan rent filter nu. Anders plockar ihop allt, testar, lyssnar på motorn som spinner.
Linnea går förbi, nickar, säger ingenting.
Han märker att han väntade sig ett Bra gjort.
***
Han hittar en lapp på en lyktstolpe utanför Slussen: Reparation av gamla apparater, stafflier m.m. Kom in! Adress och nummer. Hans gamla Bang & Olufsen-spelare står orörd i hallen sen tre år. Linnea har föreslagit att slänga den, han säger alltid sen och ställer tillbaka.
Spelaren köptes innan äktenskapet. Farsan hjälpte till. Han brukade spela Cornelis och Bellman då, skivorna stod på rad i studentrummet. När han flyttat ihop med Linnea packade hon undan skivorna i en låda: Samlar bara damm. Han brukade ibland gå till förrådet, känna på skivorna, kolla att de var kvar.
Numret svarar inte. Han åker till adressen vid Nytorget, letar sig in i ett sekelskifteshus med tunga, gamla dörrar.
Han ringer på tredje våningen. Ingen öppnar direkt. Sen hörs steg, något ramlar, dörren öppnas.
På tröskeln står en kvinna i hans egen ålder, förkläde kladdat av blått och gult. Rufsigt hår, några testar sticker ut. En grön färgfläck på kinden.
Tjena! Kommer du för lappen?
Ja, jag hörde att man kan reparera…
Kliv in! Jag heter Majken. Bara Majken. Passa dig för staffliet i hallen.
Han hejdar sig ett ögonblick. Han har inte sett något liknande sedan studietiden när han besökte kursarna på konstfack. Stafflier överallt, några målningar påbörjade, andra så översållade av färg att de målats om flera gånger. Burkar med penslar på fönsterbrädet, färgtuber på golvet. Gamla tidningar, färgkladdade fotspår. På soffan ligger katten Gustav och tittar på honom med kunglig likgiltighet.
Det luktar färg, linolja, kaffe och något oidentifierbart. Liv, kanske.
Ursäkta röran, säger Majken jobbat hela förmiddagen.
Det är inget farligt, säger Anders, förvånad över hur ärligt det låter.
Vad behöver lagas då?
Skivspelaren Bang & Olufsen, funkar inte. Motorn troligtvis.
Åh, B&O! De känner jag till. Har du kollat kontakter i fjärren? Kan vara lite oxid.
Kikat. Det är något längre in.
Majken nickar.
Har du med den?
Ville bara höra först. Ingen svarade på telefon.
Tappar den jämt under soffan! Kom gärna med apparaten. Men om du ändå är här, kan du hjälpa mig? Då får du rabatt, okej?
***
Staffliet står vid fönstret. Benen är gamla, vingliga, hållaren lutar.
Ser du, bulten saknas, försökte med en skruv men den är för liten.
Anders sätter sig, kollar. Ber om en skruvmejsel. Majken plockar fram tre olika, han tar rätt, drar loss den lösa skruven, ber om eltejp, lindar flera varv, skruvar ihop. Staffliet står stadigt nu.
Det är en tillfällig lösning, säger han. Du behöver M6-bult, finns i varje järnaffär. Gärna med mutter.
M6, repeterar Majken och doppar penseln i svart färg, skriver direkt på tidningen på golvet: M6 bult+mutter!!
Anders skrattar oväntat.
Du tappar ju bort tidningen.
Nej nej, jag sätter den på kylen! Är du sugen på te? Det blev paj i går, med kål.
Tänkte åka vidare eller ja, varför inte.
***
De dricker te i hennes lilla kök. På fönsterbrädet står gröna plantor, oigenkännliga, olika slags krukor. Pajen ligger på ett fat, inget prydligt, staplad på hög.
Anders tar en bit. Den är gårdagens, lite fuktig ovanpå, men smakar fantastiskt. Kål som hans mamma gjorde.
Gott, säger han.
Är det? Jag har aldrig kunnat baka. Dottern lärde mig innan hon flyttade. Studerar konsthistoria i Uppsala. Tjugoett, vuxen, inte som jag!
Bor du här ensam?
Ja, snart tjugofem år. Skilde mig förra året. Nu bara jag och Gustav. Han där, med pälsen.
Katten lyfter trött på huvudet när han hör sitt namn, lägger sig igen.
Var det jobbigt?
Med skilsmässan? I början såklart. Men du vet det där med att gå långt i för trånga skor, och när man tar av dem inser man att man glömt hur ont det gjorde. Något sånt.
Anders ser ut genom fönstret på gårdens stora träd, nästan naket, några gula blad hänger kvar.
Är du ingenjör? frågar Majken.
Japp. På Electrolux.
Är det kul?
Tja jobbet är jobb. Men jag har alltid tyckt om att skruva och fixa. Och fiska.
Fiska? Berätta!
Han blir förvånad brukar alltid byta samtalsämne när fisken nämns. Linnea säger: Vad finns att berätta, man väntar bara på hugg. Men Majken lyssnar riktigt intresserad.
Som ung åkte jag varje sommar med pappa. Tidiga morgnar, och när vi kom fram höll solen precis på att gå upp. Vattnet luktade på ett särskilt sätt, och tystnaden var sådan att man hörde fiskarna slå.
Majken lutar ansiktet mot handen.
Sen åkte jag ut med Kalle. En gång trodde vi nästan vi fastnat i en stock, men det var en jättestor gädda.
Han berättar och förlorar tid och rum. Plötsligt ser han på klockan: snart nio.
Oj, jag måste dra.
Åk på du! Tack för räddningen av staffliet och fiskesagan.
Sagan?
Det är sällan någon gör att jag ser framför mig vågen och dimman.
Han går mot tunnelbanan och tänker att det är länge sen någon bara lyssnade på honom.
***
Linnea sitter i köket när han kliver in. Middagen kall, under ett lock. Hennes ansikte redo för ett långt samtal.
Var har du varit?
En tjej behövde hjälp med staffliet när jag kollade om Bang & Olufsen kunde lagas.
Du kunde väl ha ringt.
Jag visste inte att det skulle ta sån tid.
Jag väntade till sju. Köttbullar, nu torra. Micrat två gånger. Överkokta.
Anders ser på tallriken, sen på henne.
Förlåt för köttbullarna.
Det är inte köttbullarna! Det gäller vår överenskommelse. Om du går ut säger du till! Det är grundläggande respekt.
Jag vet, Linnea.
Du tänker aldrig på vårt hushåll eller oss. Kommer du ihåg fel typ av kvarg i tisdags? Jag skrev 5%, du tog 9%. Var tvungen slänga.
Han hänger jackan tyst. Huttrar lite.
Jag åt paj där. Gick snabbare.
Paj?
Ja.
Du skulle fixa Bang & Olufsen och kommer hem nio med paj i magen. Hur låter det?
Hjälpte till med ett staffli och fikade. Hon bor ensam.
Vem?
Majken. 54, bildlärare, nyskild.
Du vet redan hela hennes liv.
Vi pratade över te. Bara det.
Linnea stänger kylskåpet, stoppar in köttbullarna.
Värm dem själv. Jag går och lägger mig.
Hon går. Anders sitter kvar, lyssnar på regnet. Tänker att regnet inte frågar om tidtabeller.
***
Det blev flera gånger. Han tog med Bang & Olufsen. Majken kollade, bad om två dagar. Spelaren lagades det var motorn, en vän hjälpte till. De drack te, denna gång han med sig körsbärspaj från konditoriet.
Sedan åkte han mest för att höra om hon fått rätt bult. Nej, hon köpte M4:an, tog fel. Han skrattade, hon skrattade. Han skruvade dit rätt storlek, den han tagit med utifall.
Han nämner inte längre besöken för Linnea, eller säger bara att han ska till verkstaden. Linnea frågar ibland, han svarar kort. Kanske vill hon inte veta mer än så.
En gång blir han sen igen. Han och Majken bläddrar i en bok med Cézanne-reproduktioner, hon förklarar ljuset, tiden försvinner. Han upptäcker att han aldrig tänkt på hur en konstnär arbetar med ljus, och att det är fascinerande.
Linnea väntar.
Köttbullar…
Linnea, lyssna.
Hennes blick har något nytt, inte ilska utan oro.
Anders, vad händer?
Inget händer. Jag är hos en bekant, vi pratar, jag hjälper henne ibland. Jag har roligt där.
Förstår du vad du säger?
Ja. Det är ingenting han tystnar. Ingenting som du befarar. Vi pratar bara.
Bara pratar?
Ja.
Anders, vi har varit tillsammans i trettio år. Jag sköter hem, ditt hälsa, vår ekonomi. Jag är ekonomichef på Skanska, klarar allt. Jag tänker på oss båda.
Jag vet, Linnea.
Så varför är du hos en konstnär istället för hemma?
Han hittar inget svar. Eller så gör han det, men kan inte formulera det utan att låta hård.
***
Han lämnar på fredagskvällen. Packar väska: skjortor, rakapparat, en bok. Linnea står i dörren och ser på.
Vart ska du?
Vara för mig själv. Tänka.
Anders, det är dumt.
Kanske. Men jag går.
Till henne.
Jag ska tänka.
Anders!
Han stänger väskan. Ser på Linnea. Hon står där i prydlig morgonrock, händerna i kors. Osäker, inte arg. Som någon vars verktygslåda inte längre fungerar.
Jag ringer dig, säger han.
Och går.
***
Majken frågar inget. När han ber att få bo där några dagar säger hon bara: “Då tar du soffan. Välkommen.
Han sover på soffan bland stafflierna. Gustav katten kryper ner vid hans fötter om natten. Varje morgon kokar Majken kaffe med kardemumma i liten kastrull, de sitter i köket och lyssnar på P1. Väder, kaffe, kattprat trivialt men ändå allt.
Linnea ringer. Först ofta, sen mer sällan. När han svarar undrar hon:
Tog du blodtrycksmedicin? Är den med?
Ja, Linnea.
Varm jacka med? Det blir minus.
Ja.
Läkartid på tisdag, glöm inte. Skrev upp det redan i januari.
Okej.
Kan du inte bara komma hem? Saknas något där?
Han är tyst en sekund.
Linnea, jag ringer.
Sen hör han av hennes vän Ingrid: Anders, är ni knäppa? Linnea är förkrossad! Sedan ringer hans chef: Anders, vad händer egentligen? Så småningom dyker sms från kusinen Bengt upp. Alla dras in, som Linnea alltid gjort.
Hur mår du? frågar Majken en kväll.
Märkligt. Lite skrämmande. Ovant.
Ja, det är förståeligt.
Imorse stod jag och valde skjorta. Tog en mörkblå, inte vit, inte grå. Jag valde själv och kom på att det har jag inte gjort på tjugo år.
Hon valde åt dig?
Allt låg färdigt kvällen innan. Hon sa att annars matchar jag inte vädret eller slipsen. Jag vänjde mig.
Majken är tyst.
Hon älskar mig, säger han. Hon gör det. Som hon kan.
Det tror jag.
Men med henne försvann jag. Någonstans blev jag bara ett schema.
***
Linnea kommer på söndagen. Hon hittar adressen via telefonräkningen, hon kunde alltid ta reda på det hon ville. Anders öppnar dörren. De stirrar på varandra en stund.
Får jag komma in?
Han släpper in henne.
Linnea ser sig om. Hon reagerar: på Majkens skor vid dörren, ett färgglatt halsduk hänger på kroken, gammal jacka med målarfläckar. Stafflibenet syns inifrån rummet.
Majken kommer från köket. Hon och Linnea utbyter tysta blickar.
Hej, säger Linnea.
Hej, säger Majken tyst.
Linnea vänder sig till Anders.
Hur mår du?
Okej.
Tar du medicinen?
Linnea
Jag frågar bara.
I dörren står Anders, just färdig med en gurksallad, bitarna skurna i olika former och riktningar. Linnea får svårt att andas. Gurka ska skäras jämnt.
Linnea, säger han, du behövde inte komma.
Jag har levt med dig i trettio år! Allt jag gjort har jag gjort för dig! Förstår du?
Jag förstår.
Så varför?
Majken säger lågt:
Linnea, får jag säga något? Som utomstående, inte fiende.
Varsågod, säger Linnea utan att vända sig om.
Omtanke är när någon mår bra med dig. När han kan andas fritt. Om han får svårt att andas är det inte omtanke. Du lät honom inte andas, Linnea.
Lång tystnad.
Du vet inget om vårt liv, säger Linnea till sist.
Nej, svarar Majken.
Anders tar Linneas hand. Hon drar den inte undan.
Linnea, jag begär skilsmässa. Jag måste. Det handlar inte om att jag inte älskat dig, bara att jag inte kan längre.
Linnea ser på deras händer. Lägger sakta sin hand ifrån hans. Tar handväskan, rak i ryggen som alltid.
Glöm inte tabletterna. De finns i blå burken, översta högra lådan.
Dörren stängs.
***
Skilsmässan tar ett halvår. Lägenheten stannar hos henne. Anders hyr ett rum nära Nytorget, i samma kvarter. Konstigt, men sådant händer.
Nystarten går långsamt, som när man renoverar gammalt och tar ner en vägg i taget.
Första månaderna gör han ovanliga grejer. Köper bröd för att han tycker det ser gott ut, inte för att det står på listan. Äter direkt ur kylskåpet ibland. Lägger sig inte tio, utan när han vill. Ser på film till sent på natten, känner barnslig glädje.
Med Majken går det långsamt men säkert framåt. De gillar varandra, men båda vet det är viktigt att inte stressa.
På våren åker de och fiskar.
Anders lånar spön, de tar Majkens gamla röda Volvo upp till en liten sjö utanför Uppsala. Majken har aldrig fiskat, säger det är första gången.
De sitter vid vattnet, kall morgon, gräs vått, och Anders märker att han glömt termosen.
Glömde kaffet. Typiskt.
Men titta, vilken dimma över sjön, säger Majken.
Han ser dimman, vit och låg, solens första ljus rosa.
Vackert, va?
Ja. Väldigt.
Han får upp en liten abborre. Majken skrattar, vill att han släpper tillbaka fisken den är för liten.
Hemåt återvänder de fisklösa men med kläderna fulla av lera. Anders halkade på strandkanten, drog med sig Majken och båda landade i gyttjan, skrattade så änderna flög.
Jackan är förstörd.
Äsch, säger Majken, vilken morgon det blev.
Han ser på henne. Hennes smutsiga ärm, skrattande ansikte, håret rufsigt ur mössan. Tänker: detta är livet. Inte ett schema. En lerig jacka och rosa dimma.
***
De gifter sig på hösten, drygt ett och ett halvt år senare. Litet bröllop. Kalle från Electrolux är där, Majkens väninna, och katten Gustav som såklart inte bryr sig.
Livet med Majken är levande och stökigt. Hon köper färg istället för bröd, han skruvar ihop gamla radioapparater från loppis. Hon förlägger nycklarna två gånger i veckan. Han glömmer vattnet på spisen.
De bråkar. Om pengar, om hennes penslar som står överallt, om hans verktyg bland maten. Hon hittade hans skiftnyckel i kylen en gång. Han minns inte hur det gick till.
Men efter varje bråk räknas inga fel. Någon sätter på kaffe, och det betyder: nu är det över. Den andra sluter upp. De dricker kaffe tillsammans igen.
***
Linnea får höra om bröllopet av Ingrid, som alltid vet allt om alla.
Första tiden lever Linnea på rutin. Huset är rent, middagen serveras i tid, jobbet på Skanska, kvartalsrapporter. Allt fungerar.
Men på kvällarna är lägenheten för tom. För stor. Hon sitter och dricker te ensam, märker ibland att hon ställt fram två koppar av gammal vana. En får stå kvar, det svider.
Chefen, Carina, kallar henne efter ett möte.
Hur mår du egentligen, Linnea?
Det är okej.
Det är det inte, har inte varit på länge. Familjebekymmer?
Ja.
Mannen lämnat?
Linnea ser på henne.
Jag bara märker sådant, säger Carina. Var med om det själv. Låt mig ge ett tips: börja inte med att städa hemmet. Börja med känslorna. Prata med någon. Gärna terapeut.
Linnea tänker försvara sig, men gör det inte.
***
Hon hittar sin psykolog via nätet. En kvinna i fyrtiofemårsåldern med mottagning vid Medborgarplatsen. Första gångerna är Linnea avvaktande, svarar kort, känner sig blottad.
Fjärde samtalet säger psykologen:
Linnea, när var du riktigt rädd? Inte för Anders för dig själv.
Linnea tänker länge.
När han packade sina saker. När jag insåg att han skulle gå och jag inte kunde hindra det. Jag hade ingen kontroll.
Varför var kontrollen så viktig?
Tystnad. Ute faller den första snön.
För att annars faller allt. Mamma sa alltid: Linnea, du måste hålla i allt, annars sticker karlarna. Hon lyckades heller aldrig, men…
Tystnad.
Du har hela livet varit rädd att förlora någon om du släpper taget?
Ja.
Och nu då?
Håller man för hårt tappar man ändå.
Det är tungt att säga, men samtidigt en lättnad.
***
Kreativitetscentrat i stan, där Linnea hamnar på rekommendation av Ingrid: “Gå på akvarellutställningen, det är trevligt folk.” Det är söndag, ännu en bastu av en lägenhet hemma, Linnea går dit.
Utställningen är fin. Linnea kan inget om konst, men gillar hur färgerna släpper igenom pappret.
Hon står framför en målning med en å och plötsligt är en man intill. Något äldre, varmt ansikte, snälla ögon.
Titta, säger han, mest till sig själv, här har konstnären med flit lämnat hörnet vitt Ser du? Det ger bilden liv.
Linnea ser. Jag tänkte inte på det.
Det är inte alla som gör det. Jag heter Lars.
Linnea.
Han är lite klumpig. När de går ut fastnar jackan i dörren, dragkedjan krånglar. Linnea sträcker sig.
Får jag?
Hon rättar till dragkedjan, den går igen. Hon ler utan att veta varför.
Tack, säger han, nästan som om hon räddat honom. Jag har bråkat med den i veckor.
Skulle skaffa ny jacka.
Men skjuter alltid upp det, gillar inte butiker.
De blir stående. Han undervisar i gitarr vid kåken, brukar gå på utställningar varje vecka.
Kom gärna förbi nästa söndag, säger han. Jag ska dit igen.
Hon lovar inte men kommer ändå.
***
Med Lars är det annorlunda. Han är änkling. Hans fru dog tre år tidigare. Han bor ensam, dricker mycket te, spelar gitarr, kan prata i timmar om något han råkar fastna vid: t.ex. varför träden växer som de gör på innergården.
Linnea vill först organisera honom. Ber honom köpa kalender, påpekar ordning i kylskåpet, börjar flytta burkar i hans skåp.
Han tar varsamt hennes hand.
Linnea, det är okej som det är. Min kök.
Hon ser på honom. Han ser lugnt tillbaka, inte irriterat som Anders ibland, utan bara vänligt.
Förlåt. Dum vana.
Inte dum, men du kan låta burkarna vara.
Hon minns det. Hon märker att händerna ibland börjar ordna, men hejdar sig allt oftare.
Psykologen säger: Linnea, du kan inte styra någon annan. Bara dig själv. Det är faktiskt mer spännande.
Hon tänker ofta på det.
Hon börjar baka. Det är ovant receptet säger ibland smaka av med kanel, Linnea står länge och undrar vad lagom är. Hon slänger i för mycket. Kakan blir lite besk, men doften gör henne glad. Hon äter nästan halva direkt vid spisen.
Du bakar nu? undrar Ingrid.
Håller på att lära mig. Allt bli inte bra, men kul.
Ingrid tittar på henne.
Du har förändrats.
Kanske.
Till det bättre.
Linnea svarar inte. Men ute på Söder, på väg hem, märker hon plötsligt att hon går och ler åt höstrusket.
***
Två år senare. En slump: Tantolunden. Anders och Majken promenerar till vattnet, Linnea väntar på en bänk med en bok, Lars hämtar kaffe i kiosken.
Hon ser Anders först. Han går före Majken, i den mörkblå skjortan. Majken i långt, färgglatt kappa, skrattar och säger något. Han skrattar också.
Linnea stänger boken.
Anders får syn på henne, stannar, kommer fram.
Linnea. Hej.
Hej, Anders.
Majken backar diskret, men stannar i närheten. Linnea märker det.
Du ser bra ut, säger han. Och menar det. Hon ser annorlunda ut, lite mjukare.
Du också.
Tyst en stund. Hösten stilla, gula löv.
Hur mår du? undrar hon.
Bra. Vi ska bila söderut, spontant, se vad som händer.
Var då?
Vet inte det är hela poängen.
Hon nickar. Ser på Majken som står och tittar på träden.
Och du?
Bra. Jag börjar lära mig baka. Kanske löjligt.
Nej!
Allt misslyckas inte. Senast för mycket bikarbonat. Men vi åt.
Det är bra.
Jag är med Lars, en vän, han är gitarrlärare. Väldigt disträ. Och hon hejdar sig jag övar på att inte rätta till allt.
Anders ser på henne.
Det måste vara svårt för dig.
Det är svårt. Men intressant.
Vid kiosken vinkar Lars: Linnea! De hade gifflar med vallmo och kanel, vet inte vad du gillar så tog båda!
Hon skrattar till, lätt.
Anders ser på henne.
Du skrattar, säger han.
Jag skrattar, svarar hon. Och blir förvånad själv.
Majken kommer fram.
Vi går nu, säger hon mjukt, vill inte störa.
Det är lugnt, svarar Linnea, och menar det.
De tar farväl, inga outtalade ord, bara ett litet leende, en nick. Majken vinkar vänligt, med värme.
Linnea ser efter dem, de går längs grusgången, han säger något och hon tar hans arm.
Lars räcker henne båda gifflarna.
Ta du, välj.
Hon tar med kanel. Smakar. Den är ljummen och smulig.
Höstparken prasslar. Långt bort skriker barn, molnen rör sig långsamt.
Linnea sitter på bänken, äter giffel och tänker: Jag hade kunnat leva utan att veta hur det är att älska istället för att bestämma. Och då hade jag aldrig fått veta.
Lars sätter sig bredvid, letar i påsen, ser att hans har vallmo, han gillar inte vallmo.
Vill du byta? frågar han.
Hon tar hans giffel.
Gärna.
