Du är verkligen en riktig fjolla, Oskar! Skulle ha givit dig en avhyvling om jag bara kunnat, men det är varken läge eller tid för det nu! Så gammal, men ändå ingen klokskap på dig!
Tant Siv spottar mot marken framför grannen och haltar hemåt på sitt dåliga ben. Hon har sagt sitt, nu får samvetet visa honom vägen. När människor inte kan bringa förnuft, får kanske ödet gripa in.
Hur kunde han tänka den tanken ens? Att sätta sin egen mor på ett äldreboende! Var har man sett sånt? Visst, Klara ligger mest nu, men är han son eller bara någon främmande? Siv är ursinnig. Om hon kunnat, hade hon genast tagit hand om sin väninna. Men nu…
Carina tycker hon synd om. Carina är en god flicka, men inte är hon någon arbetshäst heller. Hon stannade i byn, reste inte för att plugga när mamman blev sjuk. Hon for i väg först, men kom snart tillbaka kunde inte lämna mor och mormor. Hjälpte till, Sverker förstod att Siv själv aldrig orkade ta hand om dottern. Efter benbrottet för två år sedan har det gått utför. Och innan dess var allt knappt. Nu är benen tunga.
Det är tur att lilla Carla, barnbarnet, är lättfotad som en killing! Medan Siv fortfarande samlar mod, har flickan redan fixat allt i huset, tagit hand om mamma och skyndat till arbetet. Hon är pigg och snabb, alltid varit så.
Siv fick sin äldre dotter sent i livet. Hon trodde aldrig hon skulle bli mor. Första maken lämnade henne eftersom hon inte blev gravid. Siv sörjde, men mestadels för att hon vetat att han inte älskade henne. Hon brann, men han…
Siv var vacker som ung. Ingen flicka i hela bygden kunde mäta sig. Killarna sprang efter henne ända sedan skoltiden, men Siv var ståndaktig. Hon väntade på kärleken. Men ingen dök upp. Tiden gick, Siv slutade till och med att hoppas, medan hennes mor muttrade:
Du är för kräsen, du blir väl kvar ensam.
Och hur förklarar man att man inte vill ha någon man inte älskar?
En dag kom en man från en annan by hem efter militärtjänst. Siv hade aldrig sett honom tidigare. Han bodde med sina farföräldrar istället för sina föräldrar. Varför, hade ingen vetat än. Oskar berättade inget.
Hon blev förälskad direkt i Anders, kunde knappt sova efteråt.
Han tvekade inte länge heller. Så snart han såg henne bad han om hennes hand. Sivs mor var överlycklig, dottern var ju redan till åren, och nu äntligen kom det en frier!
Bröllopet var stort och glatt. Siv visste inte var hon skulle göra av sin lycka. Hon märkte först senare hur det viskades vid borden. Och när svärmor tog henne åt sidan och visade henne mot barnvagnen intill, såg hon den trötta kvinnan med hopknipna läppar då förstod Siv allt. Det fanns ett barn före henne.
Anders berättade sedan allt. Hans före detta flickvän hade fått en son under tiden han var i lumpen, men han trodde inte barnet var hans, och hela släkten sade att tiden inte stämde. Nu sov lille Lasse där lik sin far. Men det var redan försent, en annan hade hunnit före.
Den flickan ville inte ha Anders längre. Hon förlät aldrig. Och hennes mamma, som sagt att hon skulle till systern när hon i själva verket tog med sig barnet till bröllopet, höll det hemligt.
Så du vet vem du gifte dig med, sade kvinnan dystert.
Vad det nu hjälpte Siv hon älskade ju sin man. Det som varit innan rörde henne knappt. Varför döma någon så hårt? Man får göra misstag.
Siv hindrade aldrig Anders från att tala med sin son, men han ville inte. Hon insåg snabbt att han bara älskade sig själv. Andra fanns där bara för att ge en fin ram runt hans bild.
Han var duktig, ja, huset välförsett men lyckan uteblev ändå.
Under de femton år hon var gift med honom fick hon aldrig någon värme. Han var där men ändå inte. Hemmet var bara eko.
Så länge hon hoppades på barn försökte hon intala sig själv att allt var övergående. Han älskade inte, men det kunde ändras.
Men när han kallade henne för värdelös kvinna eftersom hon inte kunde få barn, förstod Siv att hennes liv var på väg mot intet. Hon lämnade honom snabbt, nästan ingen i byn fattade att familjen var historia. Anders flyttade direkt, lät Siv bo kvar i huset och bad om förlåtelse.
Sitt inte kvar i bitterhet. Vi har båda fel, men ansvaret mitt att bära.
Siv förlät honom aldrig helt men blev ändå lättad. Ödet hade nog tänkt sig så.
Två år bodde Siv själv. Hon arbetade, höll huvudet högt och brydde sig inte om skvallret. Skulle hon gråta över en man som lämnat henne? Nej.
Men ändå var det tomt i hjärtat. Hon ville komma hem till röster, inte tystnad.
Med Nils blev det inget direkt. Hon var försiktig åren hade gått och han var inflyttad. Vem visste vad han hade i bagaget? Han bodde för sig själv, pratade inte med många, men hjälpte alltid till. Bad aldrig om hjälp tillbaka.
Snäll var han. Vänlig. Började uppvakta henne.
Siv mindes knappt själv hur sånt kändes, och i ärlighetens namn hade hon aldrig fått lära sig det. Anders kom med blommor en gång resten ansåg han oviktigt. När hon var förälskad brydde hon sig inte, men senare blev det aldrig tid för känslor.
Nils var omtänksam. Han kom alltid med något litet, hjälpte till. Siv bestämde att sämre än förut kunde det inte bli. Hellre det än ensamheten.
Hon förväntade sig inget men ödet bjöd henne på överraskningar i alla fall.
Med första dottern märkte hon inget på länge. Hon brukade inte ha regelbunden cykel ändå, men när Klara såg henne, tjöt hon:
Du väntar barn, Siv!
Vad säger du, det är inget i mig…
Gamla mormor sa att det inte alltid är kvinnans fel. Läkaren säger det också. Kanske var det du och Anders som inte skulle ha barn? Åk in till staden, kolla dig!
Siv kom tillbaka från staden och glödde som solen. Lyckan lyste om henne!
En dotter, sedan en till, och Siv slutade skämmas. Nu var hon mor.
Flickorna var alltid fina, prydliga, Siv tog hand om dem som de var prinsessor. Klättrade i träd, simmade men Siv blev aldrig arg, lärde dem att tvätta själva, laga hål, och visa omtanke.
Nils gick bort när yngsta dottern gift sig. Han fick aldrig komma hem från stan igen; blev påkörd. Siv gick sönder inombords. Hade det inte varit för barnen, hade hon nog försvunnit med honom.
Ett år senare föddes lilla Carla, och livet återvände till Siv igen.
Det var barnbarnen som höll henne vid liv. Den yngre dottern bodde långt borta i stan och kom bara över högtiderna, men Carina och Carla var alltid nära.
Carla växte upp och blev som farmor, lika viljestark, vacker, men ändå lite mer envis. Fick hon något för sig så blev det så.
När det handlat om plugg var Siv nöjd. Men när Carla blev förälskad ja, då blev allt besvärligt.
Hon älskade Sebastian som bodde grannen. Han var fem år äldre, vuxen redan, medan Carla bara fyllt sexton. Vad kunde hon veta då om kärlek? Men hon sa att hon älskade och inget gick att ändra.
Sebastian brydde sig inte om Carla. Han hade ögonen på Malin, en flicka som såg ut, klädde sig bäst i hela byn, och vars pappa skämde bort henne.
Malin hade höga tankar om sig själv. Om hon inte fick allt hon ville, var dagen förstörd. Hon tog tid på sig att släppa Sebastian in på livet, men så brändes hon av en mystisk händelse.
Malin var ute med en annan kille på motorcykel, men de försvann och Malin kom hem på morgonen, sönderslagen och med trasiga kläder.
Siv såg Malin den natten när hon höll på i trädgården. Malin ignorerade henne.
En vecka senare började ryktena. Föräldrarna bestämde sig för att gifta bort Malin snabbt.
Sebastian var överlycklig, men Klara, hans mor, var inte glad.
Det ligger något bakom. Vill säga något, men min son skulle aldrig lyssna. Han älskar henne, sover inte om nätterna…
Siv nickade bara och teg. Vad var vitsen att sprida rykten? Hemma utspelades större drama, där Carina nu grät hela dagar, satt och tittade över till grannhuset där bröllopsförberedelserna pågick. Hon låg vänd mot väggen och jämrade sig.
Siv gjorde allt hon kunde: erbjöd Carina att flytta till sin moster i staden, hoppas att hon skulle glömma och aldrig återvända. Men Carina ville inte, hon lyssnade inte på varken mormor eller mamma. Och pappan var död.
Vad väntade hon på? Vad hoppades hon? Ingen visste. Men hon uthärdade till själva bröllopsdagen. Då gick hon dit, torr om ögonen, stod på sidan, sedan gick hon bara hem.
Carina märkte snabbt att dottern försvunnit. Hon hann ikapp henne, orolig över vad som kunde hända.
Men den här gången förvånade Carla dem båda. Hon packade sin väska, kramade dem och for till stan. De grät men gjorde korstecknet och bestämde sig för att vänta.
Tiden läker sår, eller hur? Så tänkte de.
Men Carla fick ingen ro i stan; snart ringde katastrofen: Carina blev inlagd. Hon kom aldrig hem igen.
Carla packade ihop igen; Siv kunde ju inte sköta en sängliggande själv med sina ben.
Det enda Carla oroade sig för var att Sebastian och hustrun skulle bo kvar som grannar. Men ödet tog hand om henne också de hade flyttat efter bröllopet.
Carla tog hand om hemmet, inredde nytt kring mamma och axlade ansvar. För att kunna försörja sig tog hon jobb på gården, den enda utvägen när hon saknade utbildning. Hon tvekade aldrig inför arbete, har alltid älskat djur, tog smådjur hem för att dryga ut inkomsten.
Så levde de. Carla hjälpte också Klara, som tappade förståndet nästan efter maken dog. Hennes son skickade pengar nu och då, men skrev sällan och berättade aldrig mycket om familjen. Man visste bara att Malin hade fött två barn: en pojke och en flicka, men Klara hade aldrig sett dem. Vare sig Malin vägrade återvända eller Sebastian hade det tufft. Han körde långtradare. Breven vittnade om ett svårt liv, och Klara förstod mellan raderna trots att Sebastian aldrig direkt klagade.
Det var kanske oro för honom, kanske något annat, men till sist blev Klara sängbunden.
Carla placerade henne på sjukhus. Hon hälsade på och grät tyst på hemvägen; läkarna hade inte mycket hopp.
Siv skrev direkt till Sebastian när Klara blev hämtad, men han kom aldrig. Skrev ett brev till men sedan sade hon till Carla:
Han har nog svikit sin egen mor. Fy, vilken fjolla jag ändå trodde han var människa!
Mormor! Vänta lite! Du har lärt mig att aldrig döma någon innan man säkert vet…
Vet inte längre, lilla vän. Aldrig trodde jag att han kunde handla så. Han älskade ju Klara så mycket…
Varför kallar du honom “fjolla”?
Det är en gammal historia. Kanske därför jag aldrig trodde Sebastian skulle gå så långt.
Berätta!
Vad är där att berätta? Han var bara en grabb då, sex eller sju år. Alla barn samlade på karamellpapper. Det var svårt att få tag i dem, tiderna var tuffa, godis en lyx. Men pappersbitarna blev dyra samlarobjekt. Klara hade då två hönor, vackra vita nästan som snö, med en fjäderkrona på huvudet. Hon älskade dem. Men Sebastians bästa kompis hade en hund från stan, någon sorts jakthund men bråkstake av rang. En dag tog Sebastian hem pojken med hunden, och vips flög det vita fjädrar på Klaras gård…
Inte…
Jo, båda hönorna blev ihjälbitna. Klara grät, skällde inte ut sonen men slutade tala med andra ett par dagar. Men vet du vad Sebastian gjorde?
Vadå?
Han gav bort hela sin samling karamellpapper till en annan pojke. Den pojkens far åkte ofta till stan. Sebastian lyckades övertala pojken att följa med pappan till stan och köpa en likadan höna till sin mor för sina sparade pengar.
Det var starkt!
Ja, Klara blev överlycklig. Inte för att drömmen gick i uppfyllelse, utan för att sonen visade medmänsklighet. Och nu, vad hände med honom?
Hur kan en son lämna sin sjuka mor? undrade Siv.
Men talförmågan försvann en vecka efter att Klara kommit hem från sjukhuset. Carla hade ordnat hemtransporten och organiserat det hela tillsammens med distriktssköterskan.
Sebastian dök upp plötsligt. Vid det laget hade Carla vant sig att sköta två sjuka. Först hjälpte hon sin mamma, sedan Klara. Hon orkade än. Siv gnällde visserligen över att Carla slet hårt, men hur kunde man lämna någon så?
Carla stod och skurade köksgolvet hos Klara när det small till i dörren. En pojke rusade in, satte smutsiga spår på det nytvättade golvet, ställde sig framför Carla och frågade:
Är du min mamma?
Frågan var så rak, så barnsligt ärlig att Carla blev svarslös.
Grannen… Sebastian lade handen runt dotterns axel och hälsade på Carla. Förlåt att jag dröjde. Max låg på sjukhus, kunde inte lämna honom ensam. Och Milla hade ingenstans att ta vägen.
Och Malin då? råkade Carla undslippa, och ångrade det genast.
Egentligen angick det inte henne längre.
Malin finns inte kvar. Hon lämnade oss, for iväg med sin nya man. Nu är jag ensam.
Ensam? Och dina barn? plötsligt kände Carla sig mindre osäker inför Sebastian, den muskulöse mannen som höll sin dotter stadigt i handen.
Jo, du har rätt. Helt ensam är jag aldrig. Hur mår mamma? Sebastian böjde sig ned och tog av dottern stövlarna.
Sover. Hon behöver vila mer nu. Läkarna sa att det var bäst så. Fast jag tror hon borde upp och röra sig mer. Klara har aldrig suttit still!
Ont i ryggen har jag fått av allt liggande! hördes Klaras röst, och Carla hann knappt samla sig innan hon ställde soppan på spisen och mjölken till barnen innan hon skyndade hem. Orkade inte stanna längre.
Carla trodde att tiden läkt henne, men hjärtat slog ändå dubbla slag. Han var inte längre den pojke som drog henne i flätan över staketet, och hon var inte längre den blyga flickan, lättrodnad vid hans hälsning. De hade förändrats. Blivit äldre. Kanske visare. Men annorlunda.
Två dagar senare kom Klaras önskan: hon ville att Sebastian skulle köra henne till äldreboende.
Siv blev så arg att hon inte hörde på mer. Samlade kraft, gick ut på trappan, kallade på Sebastian, spottade demonstrativt framför honom och haltade hem.
Han kan inte skylla ifrån sig! Vuxen karl, som lämnar sin mamma så där… Siv började gråta.
Carla, i sin slitna morgonrock, sprang över till grannen.
Sebastian! Var är du? ropade hon, arg och rufsig, vacker som en vårdag. Vad tänker du med egentligen? Du får inte ta bort Klara! Vi klarar det själva och kan ta in ytterligare en säng till mamma. Är det så svårt? Och jag som…
Hon stannade när hon såg Klara skratta igenom tårarna, och Sebastian log.
Nu har du fått upp farten! Lugna dig, Carla! Klara torkade tårarna. Han tänkte inte alls så, det var mitt eget förslag. Jag ville inte vara till besvär för sonen, så jag bad honom. Men Siv lyssnade inte.
Jag stannar här, Carla. Vart skulle jag annars ta vägen från mamma?
Ja? Carla tittade sig omkring och såg packade väskan. Vad är detta då?
Måste ju åka hem och ordna upp jobbet, lösa upp anställningen och hämta sakerna. Jag vet inte hur lång tid det tar, och barnen stannar här. Distriktssköterskan lovar hålla koll på mamma så länge.
Då visade Carla var hon stod.
Hon gick fram till Sebastian, såg honom i ögonen och sade:
Du släpar inte barnen någonstans! De stannar här. Jag ser till dem. Och jag väntar på dig. Hör du mig?
Jag hör… Sebastian såg på henne som om han nyss upptäckt henne. Hur kunde jag missa dig så?
Skaffa dig glasögon i stan om det behövs! Carla tog upp flickan i famnen som kramade hennes ben Nu går vi till Siv! Hon har satt en deg för bullar. Älskar ni bullar? Toppen!
Några år senare leder Sebastian först ut Klara, sedan sin svärmor på verandan.
Nu, mammor! Varsamt. Se vilka stolar jag har hämtat från stan!
Sitt hur ni vill, ligga om ni önskar. Allt i friska luften det är väl underbart?
Försiktigt, efter Klaras långsamma steg, hjälper Sebastian henne i vilstolen och lyssnar:
De små vaknade! Och Carla har inte kommit hem än. Får kika vad de vill.
Kommer Carla snart hem?
I dag har hon sista tentan. Siktar på toppbetyg för att komma hem fortare. Så det blir nog närsomhelst.
Bilen bromsar utanför grinden, och barnaskaran, som sitter uppe bland körsbärsgrenarna och plockar bär åt Sivs syltkok, rusar fram, vrålar:
Mamma! Mamma är här!
Carla, inte längre den blyga flickan från förr, sträcker armarna ut, fångar sitt virvlande lilla lyckopaket och blinkar åt sin man:
Full pott!
Så klart! Sebastian nickar och går in.
Tvillingarna lika ansvarsfulla som sin mor, men otåliga; där är de som sin pappa. Riktiga fjollor, allihop!
