Alltså du skulle ha sett Joel igår natt när han vacklade genom Stockholm, riktigt berusad. Han gick utan mål brydde sig inte ett skvatt om var han var, hem vägleder ju alltid fötterna efter så många år här. Men han grubblade över livet och muttrade högt för sig själv.
Varför, varför har jag det alltid så här? Tjugosju år fyllda, kompisarna lämnar barn på dagis, och jag? Alla tjejer drar efter en månad, om ens så länge. Är jag för burdus? Nej, alltså, egentligen inte… fast kanske ändå. Sån är man väl bara. Det ska vara lite kantigt, eller hur? Joel log snett. Det enda jag lyckats med är företaget. Någon miljonär är man inte men det räcker gott för ett bra liv.
Så bara stannar han, tar sig för pannan och tårarna svämmar över:
Hur mycket har jag inte gett den där läkaren egentligen? Och så säger han Det finns inget att göra. Här har du namnet på ett proffs i Stockholm men jag tvivlar att ens han kan hjälpa dig… Ja men vet du vad, imorgon tar jag faktiskt tåget till den där experten.
Han närmade sig Sankt Eriksbron. Glodde ut på den mörka, blanka vattnet:
Ska man bara hoppa i liksom? Djup är ju vattnet allt är lika kallt till slut… Han sneglade ner igen. Nej nej nej. Det är för kallt att drunkna nu. Och dessutom väntar ju Sokrates på middag. Hemåt, alltså.
Så Joel traskade vidare. På mitten av bron såg han en ung tjej, kanske runt tjugo. Rygga, barn i babysele mot bröstet. Hon står där och stirrar på vattnet, kliver plötsligt upp på räcket, sträcker ut armarna… Och Joel kastade sig fram, slet tag runt hennes midja och båda ramlade ner på asfalt. Bebisen började genast gråta.
Är du inte klok? skrek Joel, plötsligt nykter.
Vad vill du? Sköt dig själv! snäste hon och började storgråta.
Ja, alltså vet du jag fick bara för mig att det var lite för tidigt för dig att dra. Och ännu mer för den lilla där. Han nickade mot bebisen. Upp nu, gå hem till din pojkvän, din mamma eller… tja, vem som helst! Någon väntar väl på dig?
Jag har ingen. Inget hem, varken mamma eller pojkvän. Ingen alls.
Joel uppgivet: Jaha, nu blev jag ansvarig för dig och ungen också. Kom, res dig upp. Vi går.
Jag följer inte med nån främling. Tänk om du är nån galning!
Du, man kan hoppa hela livet. Galningar däremot… det är tydligen värre! Kom nu.
***
De gick längs nattens gator i Stockholm till bebisens konstant gnällande. Tills det blev för mycket.
Varför skriker han så jämt? suckade Joel.
Han är nog hungrig, sa tjejen och tryckte babyn närmare.
Ge honom lite mjölk då.
Jag har varken mjölk eller pengar.
Och inte mycket tankeförmåga heller, verkar det som. Joel kollade sig omkring. Titta, det finns ju nattöppna matbutiker där! Kom.
***
I affären stirrade kassörskan misstänksamt. Joel tog resolut en korg och nickade:
Var har ni mjölk? frågade han.
Borta vid kyldisken, sa hon torrt.
Joel till tjejen: Ta så mycket du behöver.
Hon tog motvilligt ett paket. Det räcker.
Ta fler! Du ska ju kunna mata pojken. Han väntade tills hon lagt ett gäng i korgen. Vad mer?
Blöjor.
Blöjor? Jaha, ja där borta ser jag dem.
Och våtservetter, går det?
Kör på det du.
Framme vid kassan försökte Joel dra kortet.
Vi tar bara kontanter på natten, mumlade kassörskan.
Joel rotade fram en krullig sedelbunt, en femhundring.
Ingen växel, muttrade hon.
Ta resten i choklad då. Han pekade grinigt på en Marabou-kaka.
***
Hemma i Joels lägenhet såg tjejen förvånat på den rätt fräscha hallen. Joel klev ur skorna i farten och öppnade kylen, slängde en fiskbit till katten som jamade, hällde i sig apelsinjuice. Sen vände han sig om:
Du sover där inne, pekade han. Det är köket, där är badrummet. Jag går och lägger mig.
På väg till sitt rum:
Vad heter du?
Majken.
Joel.
***
Inte nån galning, tror jag, tänkte Majken ute i köket, satte igång kaffebryggaren. Gud, så idiotiskt. Tänk om jag hoppat! Eller frusit ihjäl där ute med Emil. Imorgon slänger han ut oss men i natt får vi i alla fall vara varma.
Kaffet puttrade. Hon rusade in på rummet, lade Emil på sängen, tog en liten flaska ur ryggsäcken, sprang ut i köket, diskade och blandade upp mjölken.
Bebisen drack och slumrade genast. Majken torkade av honom, satte på en blöja, så sov han. Hon gick på toa, tvättade sig och smög till köket igen. Hungen slog till Majken rafsade åt sig ett par skivor falukorv, tryckte i sig bröd, korv och ost.
När magen lugnat sig insåg hon att hon kanske borde skämmas för att ta för sig av någon annans mat. Men jaja, tänkte hon, la sig bredvid Emil och somnade direkt.
***
På morgonen hon hann mata Emil två gånger under natten, han är bara åtta månader, hungrig jämt. Hon hörde Joel tassa upp och nu stökade han i köket.
Bäst att passa på, det kan inte gå bra länge till, tänkte Majken.
Joel grejade framför spisen. Majken skyndade och tvättade sig, klev in i köket.
Sätt dig, pekade Joel. Jag gör äggröra.
Sätt dig själv du, skrattade hon och knuffade undan honom. Hackade färsk dill, strödde över stekpannan, diskade ur muggarna och drog på kaffe.
Under tiden pratade Joel i telefon, bossade, gnällde och ignorerade henne helt. Drack sitt kaffe, åt sin frukost, reste sig.
Majken höll andan. Hade väntat sig att bli utslängd när som helst.
Majken, lyssna nu noga. Jag åker bort i en vecka. Det allra viktigaste: mata katten, han heter Sokrates ge honom aldrig nåt Whiskas-skräp! Bara färsk fisk och kött. Och du min arbetsrum håller du dig ifrån! Gör vad du vill i resten.
Från sovrummet hördes Emil skrika. Majken kastade en blick på Joel.
Skynda dig, sa han.
Efter fem minuter kom hon tillbaka med Emil på armen. På bordet låg flera femhundralappar.
Det borde räcka en vecka, sa Joel. Jag drar.
Just när han ska gå sträcker Emil armarna och försöker säga pa-pa eller nåt ditåt. Joel blev helt tagen. Han skulle ju aldrig bli pappa.
Majken, får jag hålla honom lite? hörde han sig själv säga.
Varsågod, log hon, du har aldrig hållit ett barn förut va?
Nej.
Så här!
Emil gurglade glatt, Joel smålog förtjust. Jag kommer aldrig ha en son, tänkte han. Gav tillbaka pojken, gick ut.
***
När Joel gick hemåt igen efter en vecka, ekade läkarnas ord i huvudet: han kan aldrig få egna barn. Han kände sig tom och frustrerad:
Vad har jag pengar till? Fyra rum i Vasastan, en Volvo XC90 och för vem? En man ska väl tjäna pengar för familjen. Istället bara damm och stök överallt. Sju platser i bilen men vem ska sitta där?
Han öppnade dörren till lägenheten. Allt skinande rent. Majken log lite urskuldande.
Pa-pa! ropade Emil och flaxade med händerna.
Joels väska föll till golvet, och hans armar sträcktes automatiskt ut mot pojken.
