Margareta Petterssons stora entré
Maria! Det här är ingen ärtsoppa! Det är någon slags röra jag inte begriper mig på! Älskling, du är en fantastisk jurist, så börja fokusera på ditt arbete och lämna köket åt folk som har mer tid att tänka på grytor än paragraftecken.
Margita, jag är ingen husmor! Maja var nära att börja gråta av frustration.
Varför lyckades hon aldrig ens med enkla rätter? Att försöka sig på något avancerat hade hon inte ens funderat på. Hemma hos dem var allt redan sen länge uppdelat.
Vera hushållerskan, Maja den smarta, och Siv vildhjärnan som kunde förmå vilken kugge som helst att snurra åt rätt håll. Därför lagade Vera oftast maten när hela familjen träffades, medan Maja och Siv tog hand om det andra: städning, inköp och barnens sysselsättning det sista mest Sivs ansvar. Hon kunde styra Petterssonska gänget så att Veras hem och omgivningarna överlevde alla barnens bus utan större skador efteråt. Barnen älskades, blev bortskämda, men strikta ville de ändå vara, även om det sällan fungerade.
Alla sju barnbarn var Margareta Petterssons älsklingar, och de var lika sin moster Siv fastän hon själv fått två barn, sprang hon lika glatt runt på gräset med de andra, lekandes antingen samer eller något annat spännande folk, och var bara lite hämmad av Veras bekymrade blick.
Vera, som hackade tomater till ännu en sallad, väste:
Ograciös tjejunge! Siv, ska du aldrig växa upp? Maja är en ordentlig kvinna! Och jag är väl sådär. Men du? Ska du hoppa som en hare på din motorcykel hela livet? Barnen växer ju! Behöver de inte en mamma att se upp till? Om några år skäms de kanske för dig!
Vera, sluta överdriva! Maja, som ännu en gång tveksamt kollat ner i grytan med ärtsoppan hon kämpat med hela morgonen, lade bestämt på locket. De har massor att vara stolta över. Vem annars har en mamma som kan laga och meka med vilken hoj som helst? Kan du? Inte jag. Jag kan inte ens göra soppa. Får ingen vara stolt över mig då?
Jo då. Du kan inget i köket men i rätten vinner du alltid.
Precis! Ser du? Alla har sitt område.
Så ska det låta! Margareta Pettersson, som missat halva diskussionen, svepte ut på verandan och fick både barn och vuxna att gapa. Barnen tystnade genast och stirrade på sin farmor i all hennes glans.
Wow! Sivs tvillingar smackade synkroniserat, så att Margareta nästan hoppade till.
Effekt uppnådd!
Hon snurrade långsamt runt, visade upp den nya klänningen och klackarna hon bara tog på sig vid speciella tillfällen såsom detta.
Nå, flickor, vad säger ni? Kan en dam i min ålder gå klädd så här när hon ska träffa någon hon inte sett på fyrtio år?
Margita, du är fantastisk! Han kommer bli helt golvad!
Jag hoppas han överlever vad skulle jag göra med en man som ramlar omkull? Jag undrar varför den här mannen vill träffa mig efter alla år. Vad kan han vilja?
Farmor, kanske vill han ha dig för den du är? Veras äldsta, femtonåriga Tindra, satte sig bredvid Siv och stoppade in en plommonhalva i munnen. Va?!
Det skratt som bröt ut skrämde både katten på verandaräcket och den darriga lilla yorkshireterriern Vera skaffat året innan.
Tindra, du tar livet av mig! Vera torkade tårarna och gick in för att hämta en trasa, medan Maja försökte lugna ner hunden.
Margita, vad hade ni egentligen ihop? Maja väste åt barnen att försvinna, och de drog sig mot trädgården.
Åh, Maja! Vi hade en romans!
Ordet romans uttalade Margareta med sådan inlevelse att Tindra stannade, slängde sig tillbaka på trappan och utbrast så djupt att Siv vek sig av skratt.
Tindra, sånt får du vänta med!
Jaha, och när ska man börja då? Tindra tog trasan, torkade upp golvet och suckade. Ingen riktig kärlek här inte! Hur gammal var du, Margita, när det hände?
Sexton! Margita mötte Veras blick. Vad stirrar du på? Ja, jag var ung och dum. Men Tindra, du har fått allt det bästa av din mamma. Du slipper mina snedsteg, men du måste ändå få veta hur farligt det kan vara med kärlek.
Kom igen nu, säg! Siv skrattade färdigt. Hon lär ändå inte gå någonstans, så berättelsen får du dra.
Tindra fixerade Margareta med blick likt grön andmat på dammen bakom huset. Märkligt så lika deras ögon var! Fast Margita var egentligen ingen blodsförälder åt någon av dem. Hon hade tagit över rollen som mamma när systrarnas egen gick bort och deras pappa tappade fotfästet.
Den nyblivna föräldralösa Vera var åtta. Hon fick ta ansvar när farmor gav upp och stack hem igen.
Förlåt, men jag klarar inte detta! suckade farmor en dag. Kan ta Vera, men de små får du själv ordna.
Vera, vettskrämd, kramade lilla Siv och försökte dölja sina egna tårar.
Men farmor for, och så dök Margita upp.
Vera bönade till sin pappa när Siv blev sjuk, och till slut kallades läkare dit. Det var Margareta Pettersson distriktsläkare för barnavård, som ryckte in. Hon gick rakt på sak, tog reda på allt, och blev deras klippa. Efter att Siv frisknat till tog Margita hand om allt praktiskt, vilket fick pappan att vakna och börja hjälpa till för en tid.
När pappan, året efter giftermålet med Margita, omkom i en olycka blev hon ensam vårdnadshavare. Hon adopterade systrarna och bytte läkarmottagningen mot två privatkliniker för att försörja familjen. Småfåglarna, som hon kallade döttrarna, hade stora drömmar och Margita stöttade, även när planerna var vilda.
Maja ville bli skådespelerska, så Margita fixade provspelning. Efter två års teaterstudier insåg Maja att jurist ändå passade bättre.
Siv ville köra mc Margita köpte hjälm och skydd (och sålde sitt sommartorp). Efter hand blev Siv motorcykelmekaniker och stuntförare.
Vera var aldrig nåt bekymmer. Margita kramade ibland om henne, viskade: Slappna av, min lilla jag finns här! och Vera kände sig som barn igen.
Margita försökte stötta och skydda alla. Hon hade inget att ångra.
Så flöt livet på, tills telefonsamtalet tre dagar tidigare. Ett namn från förr, en darrig röst, och Margita tappade sin tekopp, snubblade i fåtöljen och ropade på stöd från Vera direkt.
Vera kom rusande, strax skyndade också Siv in (i full mc-mundering), och efter dem Maja. Alla blev förstås förbluffade över Margitas stora besked:
Får jag gå på dejt?
Hela helgen diskuterades denna sensation. När söndagen kom, samlades alla i Veras stora hus.
Vad ska jag säga? Han var min första förälskelse! Gud, så stilig han var! Frisyren, längden, rösten hans… När han sa hej blev jag som smör i solen.
Farmor, var du förälskad, alltså?
Som en tok! Margita rullade med ögonen. Och led av det!
Varför dĺ?
För min kärlek var inte besvarad. Och jag blev så förtvivlad att jag nästan gick sönder. Det lärde mig mycket! Första lärdomen, Tindra: Berätta aldrig för bästa vännen att du har en fin kille avund är värre än mögel!
De andra lyssnade med skratt och tårar, men Tindra var allvarlig:
Vad hände sedan?
Jo, jag erkände min kärlek i ett brev, men i det andra tackade jag nej. Jag ville honom väl. När man älskar, måste man göra vad som är bäst för den andre.
Och sen då?
Margita torkade tårarna, Tindra kramade henne hårt.
Hädanefter lämnar vi det förflutna, sa Margita och reste sig. Jag ska vara fräsch till ikväll det blir ju en stor entré!
Alla syrror blev stilla. Margita hade alltid lärt dem att gå vidare när en sida var vänd.
Några timmar senare stannade en bil utanför grinden. En man kliver ur, stämplar på dörren, frågar efter Margareta Pettersson.
Vera öppnar, och till sin förvåning är det just den gamle “romanhjälten” från farmors berättelse.
Skulle ni inte ses i stan?
Jo, men jag längtade så, ville inte vänta till kvällen.
Då visar sig Margareta, och hela familjen tappar hakan.
Barnbarnen hade fått fria händer. Med svarta permanenta tuschpennor ritat linjer runt ögonen, och i håret hade småsystrarna stuckit alla hårspännen och blommor de hittat.
Oj, Margita! Vera började gapskratta, och när mannen, som blivit flintskallig med åren, tog av kepsen och log sitt allra finaste leende, brast alla ut i ett asgarv.
Margareta Pettersson, nu fullt vaken, flydde in på toa för att tvätta av sig all konst.
Sedan, när skrattet lagt sig och Margita var återställd och vacker som alltid, avnjöts kvällen tillsammans.
Ännu ett kapitel i familjens historia började den kvällen, ännu en sida vändes.
Systrarna Pettersson insåg, utan att säga det högt, att man aldrig kan ha för många bra folk i sitt liv.
Och om nu denne man, hur olik han än var bilden Margita målat upp, kom självmant och stannade kvar i deras brusiga men varma gemenskap, då var han kanske värdig att dela livet med henne som blivit navet i deras lilla universum. Tiden fick utvisa. Men tid skulle han få.
Och Vera, när hon ställde ännu en kopp te framför sin bonusmamma, kramade om henne lätt och viskade:
Vi är här. Kör hårt, Margita. Vi står bakom dig!
