I dag igen! Jag läste meddelandet i förskolegruppen och slängde mobilen i soffan bredvid mig.
Vad är det nu, mamma? Saga tittade upp från sitt block och såg på mig.
Tävlingsdags. Igen! Jag börjar verkligen få nog av det här. Varför måste vi alltid hålla på? Och så ska det vara klart till på torsdag. Jag jobbar sent hela onsdag. När ska jag hinna med det här?
Vill du att jag gör det? Saga ställde undan algebra-boken. Jag är nästan färdig med läxorna ändå. Det är bara algebra kvar, men jag tänker fråga Anna om det imorgon. Fattar ändå ingenting, hon får förklara det för mig.
Nej, men vännen, du ska fokusera på ditt. Det är snart slut på terminen och provveckan väntar.
Men Då blir Loke ledsen igen. Kommer du ihåg hur besviken han var förra gången, när alla andra fick diplom och hans pyssel inte ens tittades på? Han gjorde ju sitt alldeles själv
Det var ju därför! Jag suckade ännu tyngre. Vi har ju föräldrar här som tror de är Carl Milles eller Lisa Larson. Och när det ska ritas, så är det bara Zorn som gäller. Det är ändå aldrig barnen som gör de där – hur kan en femåring klara av det? Nej, det som stör mig mest är nåt helt annat.
Vadå?
Att alla pedagogerna säger att allt är barns verk. Skulle du se de där bidragen inte ens vuxna klarar av det.
Men mamma, varför protesterar ingen? Alla bara gör det, gång på gång. Kommer du ihåg när jag gick i ettan? Det var tills en förälder sa ifrån och sen fick vi göra allting själva.
Det var då din lärare Agneta bara släppte det och slutade be föräldrar om pyssel, eller hur?
Ja! Saga log. Alla var så lättade. Och så la hon till att här gör barnen pyssel själva, punkt. Minns du när Ninni hade stickat sin docka med sin mamma? Först blev hon berömd, men sen bad Agneta oss ta med stickor och garn till handarbetet. Ninni lyckades inte sticka ens ett litet moln, så hon fick underkänt. Kommer du ihåg det?
Nu när du säger det Ja, herregud, vad jag sprang omkring efter garn den kvällen.
Exakt! Jag tycker att det borde vara föräldrarna som får pris på de här tävlingarna så slipper barnen bli ledsna. Saga la ner sina pennor i pennfodralet och reste sig. Ska jag koka te? Och läsa saga för Loke?
Det vore så fint, Saga! Jag reste mig och kramade min dotter, kysste henne på kinden. Du har blivit så lång! Jag når ju knappt upp längre. Du är så lik din pappa
Sluta, mamma. Sagade Saga och drog sig lite undan. Jag vill inte tänka på honom.
Nej, vi gör inte det. Koka lite te så ringer jag några samtal. Du gav mig en riktigt bra idé.
Jag höll om Saga en gång till och styrde henne vänligt mot köket.
När Saga gick såg jag på hennes raka, smidiga rygg, och tänkte på hur märkligt det är med gener. Själv var jag rundlagd, blond och Loke liknade mig mest – vitblond, stadig men också lugn. Saga däremot såg ut att kunna dansa balett: slank, snabb och rörde sig med sådan smidighet. Perfekt hållning och långa, smala handleder. Precis så som farmor Rut var, som dansade balett hela sitt liv i Stockholm. Och den där viljan, orken. Men temperamentet hade Saga fått mer från mig. Hon hade alltid en sådan värme omkring sig, och folk märkte det direkt, ibland utnyttjade de hennes hjälpsamhet. Men Saga ändrade sig aldrig; hon hittade alltid någon att hjälpa.
Jag vet inte hur många djur vi tagit hand om under åren Saga släpade hem sjuka och frusna katter, småfåglar, harar Sen satte hon ut dem till nya hem.
Kvar hemma blev till slut vår stora, numera ganska gamla katt Sixten, som Saga hittat i snökaoset förra vintern. Det var så kallt att till och med skolan stängde. Båda barnen var hemma. Jag jobbade natt och Saga skulle laga middag, men det fanns ingen lök kvar. Hon la Loke framför teven med stränga förhållningsorder att inte röra sig, sedan sprang hon själv till ICA runt hörnet. På vägen hem halkade hon på trappan och när hon reste sig såg hon in i ett par honungsgula ögon. En stor, svart, tovig katt satt på översta trappsteget, såg ut att gett upp. Saga torkade bort tårarna efter smällen och frågade mjukt:
Fryser du? Vill du följa med mig in?
Katten svarade såklart inte, bara stirrade förstrött. Saga försökte lyfta honom, men han var för tung. Hon öppnade porten och lockade:
Kom, det är varmt, och vi har mjölk.
Katten såg på henne med en blick som sa: Vem behöver en katt som mig?. Saga satte sig på huk i snön.
Var inte rädd… Följ med, snälla! Jag behöver dig också.
Efter vad som kändes som en evighet lutade han sin breda panna mot hennes hand, reste sig och följde henne in. När jag såg den där tottiga besten vila på mattan dagen därpå sa jag bara trött:
Han överlever nog inte länge, men låt honom stanna.
Jag hade ärligt talat inte energi att säga emot. Jag gick till jobbet, höll hemmet någorlunda i schack och försökte hinna med barnen. Allt kändes som ett tjockt gelélager kladdigt men ändå glidigt och genomskinligt. Allt utom barnen. De var min fasta punkt.
Min man flyttade inte ut direkt. Han pendlade ett år mellan oss och någon annan försökte avgöra var han trivdes bäst. Jag slutade längta efter honom för länge sen, men han vägrade fatta beslut.
Du vill inte riktigt ha mig, men barnen gör det.
Vi bodde i olika rum, lägenheten var ändå stor nog. Saga sa aldrig ett ord när jag flyttade in till hennes rum. Hon förstod mer än jag någonsin anat.
Jag visste att han hade en son med sin nya kvinna, en kvinna jag sett ibland lång, blond, alltid perfekt. Att jämföra mig? Det fanns inte på kartan. Men ändå.
En ovanligt mild höstdag beslutade jag mig för att gå hem genom Observatorielunden istället för på bussen. Jag sparkade löv, andades djupt. Det var första gången på månader något kändes lite okomplicerat. Jag log när en ekorre retade en liten förvirrad hund, som hölls i koppel av en äldre, stilig man. Jag undrade är det så min exman kommer se ut? Och ändå vara där med någon annan? Alla planer om framtiden resor, barnbarn borta.
Då, mitt bland gyllene löv, såg jag honom min exman med den nya familjen. Jag stod stilla, såg på dem en stund och gick sen lugnt bort, nu helt säker på vad jag behövde göra.
Samma kväll packade jag hans saker, och när han protesterade kom Saga ut, ställde sig bakom mig och bara sa:
Gå nu.
Jag satte mig ner på hallgolvet efteråt, helt slut.
Hur är det? sa Saga tyst.
Jag bara blundade ett ögonblick. Sätt på teet, Saga. Jag vill bara ha te.
Barnen reagerade olika. Loke var liten nog att nöja sig med mig pappan hade ändå aldrig varit särskilt närvarande. Men för Saga blev det en chock. Hon var tyst, och såg på takets skuggor nätterna i ända. Det dröjde tills Sixten kom innan det släppte lite.
Det var barnen som döpte katten till Sixten. De blev konstigt nog så fästa vid honom. Han skrämde mig ibland mitt i natten, med sina smygningar i hallen.
Sover du inte? mumlade jag till honom när han gömde sig vid min sida.
Han spann aldrig, tiggde ingen kel. Han bara satt bredvid, och det blev han mitt nödvändiga bollplank. Medan barnen sov pratade jag tyst med Sixten om ensamhet, oro, hur svårt det var att lämna vår gamla bild av familjen. Ibland grät jag. Sixten gick aldrig därifrån, han satt kvar, halvslutna honungsögon, och det kändes som han förstod.
När jag märkte att Saga verkade lugnare slogs jag av tanken att även hon samtalade med Sixten på sitt sätt. En dag sa jag, lite i förbigående:
Du, om du tänker hitta ett nytt hem till honom – glöm det. Sixten stannar.
På det året som Sixten nu bott hos oss blev han rundare, fick glänsande päls och såg till slut riktigt trivsam ut. När vänner frågade om mitt kärleksliv skrattade jag mest:
Jag har redan träffat drömmannen: han lyssnar på vad jag säger, bråkar aldrig, älskar barnen, och lämnar aldrig strumpor överallt. Det räcker så.
Någon ny relation lockade inte. Jag kände mig bortom all räddning, som en trasig docka med rostiga leder kunde knappt röra mig framåt. Barnen var det enda som väckte något i mig.
Med Saga var det aldrig några problem med pyssel eller tävlingar i förskolan det fanns nästan inget sånt då, bara luciatåg, kalas, klänningar och rosetter.
Men med Loke Det var andra pedagoger då, och föräldragruppen var om möjligt ännu mer engagerad och tävlingsinriktad än själva förskolelärarna. Jag kämpade för att få livet att gå ihop min exman meddelade efter flytten att underhåll skulle jag få först efter en domstolsbeslut. Han visste så väl min lön skulle inte räcka långt. Han trodde jag snart skulle be om hjälp. Men nej, istället tog jag ännu ett jobb, pusslade och kämpade. Men tiden för barnen räckte aldrig.
Pysselkraven växte. Till en början spelade det ingen roll en Pippi av lera här, en pappersblomma där. Men Lokes skapelser hamnade längst bak, och jag blev till slut tillrättavisad av hela föräldragruppen: vad var jag för mamma? Jag brände av skam och bestämde att aldrig mer gå på de där mötena.
Lite tyst nu försökte Märta, förskoleläraren, när hela föräldragruppen högljutt började diskutera. Våra barn är framtiden! Har vi inte tid att skapa med dem en halvtimme vad skickar det för budskap?
Jag stängde av. Tänkte på Sixten på vår köksstund med te och små kattögon som enda publik, barnen brevid. Det där var mitt värdefulla inte pysselgrejer.
Mötet slutade. Jag smet ut, tog ett snabbt farväl. Bestämde mig för att stänga av ljudet på mobilen.
Nu, idag, en vecka senare, kom ännu ett meddelande om pysseltävling. Och plötsligt kände jag: Nej, nu räcker det! Är det barntävling, då är det barnen som tävlar! Jag ringde tre andra föräldrar de höll med. Vi bestämde oss.
En vecka senare, på själva temadagen, gick jag till förskolan med huvudet högt. Om det inte funkade fine, men jag tänker aldrig mer låta mig bli kallad dålig mamma, inte mer låta någon göra oss eller våra barn osynliga.
Lokes igelkott i lera, hans pyssel, stod som vanligt bortglömd på översta hyllan bakom allting annat. Jag flyttade på de andra mästerverken och ställde den längst fram.
Karin, varför gör du så där? Märta var förbryllad.
Loke har gjort sitt själv. Jag vill att alla ska se det.
Märta hade inget att säga. Loke såg ut som om han tappat hakan när han såg sin igelkott mitt i centrum, och någon gav till och med en spontan komplimang.
Efter hand samlades alla. Förundrade ansikten på vissa föräldrar, glada på andra.
Så var det dags för showen, och sen diplomutdelning. Det var som alltid samma barn som fick komma fram de med mest polerade kreationer, men inte Loke och ett gäng andra självgjorda verk.
Till slut reste jag mig, tittade på Märta:
Förlåt, men nu vill vi andra föräldrar också säga något.
En del log igenkännande de visste vad som var på väg. Jag delade ut extra diplom och godispåsar till alla barn som gjort sitt själva, och sen ställde jag mig där framme:
Tack till Märta och Annika för en fin dag! Och nu vill vi tacka de barn som verkligen har kämpat för sitt eget arbete. Alla är jätteduktiga!
Och sedan delade vi vuxna ut priser till de andra föräldrarna med guldhänder. Klart för en gångs skull.
Resten av tävlingsdagen, när utställningen byggdes om, hamnade övriga barns pyssel på ett nytt hyllplan med handmålade skylten: Jag kan själv! som Saga skrivit på ett stort papper. Och märkligt nog, alla föräldrar kände igen sina barns saker för första gången.
På väg hem hjälpte jag Loke med ytterkläder och vi ilade ut mot tunnelbanan, båda på gott humör.
Mamma…?
Vad är det, gubben? Jag såg på honom där han höll sitt diplom i handen.
Om jag fick ett diplom Betyder det att min igelkott var riktigt fin?
Självklart! Du hörde väl vad alla sa? Och vet du varför han är bäst? För att du gjort honom själv! Inte ens Saga hjälpte dig med denna gång.
Men igelkotten blev ju lite sned…
Det spelar ingen roll. Den är din, och ingen annans.
Loke gick tyst bredvid mig ett tag, men sen såg han upp:
Mamma, är du stolt över mig?
Jag stannade mitt på trottoaren, vände mig mot honom, höll hans hand.
Jag är otroligt stolt! För att du börjar klara mer och mer själv, för att du alltid försöker först, för att du hjälper mig när jag inte hinner… Det var ju du som diskade igår när Saga pluggade, eller hur? Det blir jag glad för! Du gör saker som en riktig man.
Vad är en riktig man?
Jag funderade en stund.
Någon som tar ansvar för sitt, men tackar för hjälp ibland. Någon som inte delar upp livet i saker för tjejer eller killar. Den som hjälper andra. Som igår, när du diskade och Saga kunde läsa till kemiprovet och hon klarade det tack vare det. Att ge någon annan tid det är det viktigaste.
Hur då?
Det tar vi en annan dag. Men vet du vad vi borde göra nu?
Vad?
Fira lite, kanske? Fira med en Budapestbakelse?
Ja!
Så satt vi tillsammans med te och bakverk i köket, såg på barnen som pratade och skrattade, och på Sixten som kurade i hörnet. Så enkelt man gör barn lyckliga, tänkte jag. Bara att säga att de är viktiga och att det de gör spelar roll.
Jag stängde av ljudet på mobilen, la undan den långt ner i väskan. Och imorgon skulle jag lämna förskolechatten, bara Anna får hålla mig underrättad om det viktigaste.
Två år senare börjar Loke på kadettskolan, och hans lite sneda igelkott står kvar på kökshyllan, bredvid Sagas tekanna från Stockholm. Saga ska läsa vidare i Uppsala och komma hem på sommaren.
Jag blir kvar med Sixten ett tag, ensam, lite förvirrad men så småningom vågar jag släppa in någon ny. Inte en kopia av det förflutna, utan någon som faktiskt lyssnar, förstår, och älskar mina barn som sina egna. Axel, trygg och varm, mitt i livet, ordnar de där kvällarna med grill på landet, nya resor till havet sådant jag nästan gett upp att hoppas på.
Och Saga, hem på sommaren, ska se sin mamma och Axel gå med varsin hand i parken, sparka löv, mata ekorrarna, komma hem och brygga te tillsammans men utan ord, för ibland behövs inga. Det räcker att det finns någon som hör, bara man är stilla nog att lyssna.
