Grannen snodde mitt gödsel nattetid, hela säckar åt gången. Igår blandade jag generöst ner ett ordentligt lass jäst i högen.
Du har väl varit och tagit från min kompost igen? Det var ingen fråga, utan ett krasst konstaterande.
Lena, min granne bortom häcken, höjde inte ens på ögonbrynen. Hon stod i sitt land, lutad mot en räfsa, och såg på mig som om jag helt oförtjänt anklagade henne.
Men snälla Gunilla, varför blir du så upprörd? Du har ju ett halvt berg där borta! Inte kan du väl vara snål mot din barndomskompis?
Det är inget berg, Lena. Det är tjugotusen kronor för ett lass med utkörning. Jag nickade mot den nu betydligt mindre högen på min tomt. Och det är faktiskt min egendom.
Men åh, ät inte upp dig! Hon rullade dramatiskt med ögonen. Vad gör det om jag tog ett par hinkar till mina gurkor? Jag lever på garantipension och har inte råd att beställa som du.
Hon visste exakt hur hon skulle spela. Lena var expert på att göra sig till offer: det var alltid någon annans fel staten, vädret, avgifter, eller såklart jag, för att mina tomater rodnade före hennes.
Jag gick in, ilskan bultande i halsgropen. Det handlade inte om några kronor eller två hinkar det var hennes fräckhet. Som om jag var en idiot.
Varje natt, runt två, hörde jag det. Inte lite. Lena gick all in: fyllde svarta säckar till brädden, släpade iväg dem som om hon bunkrade inför kris.
Tomas satt i köket, tuggade på en smörgås och löste korsord.
Hon har snott igen? sa han, utan att se upp.
Jajamän. Och nu är jag snål också.
Sätt en fälla då.
Ja, och när hon fastnar, ska jag förklara varför grannen är utan ben? Det krävs list, inte våld.
Jag gick fram till fönstret, tittade ut mot hennes växthus hela byns avund. Lena älskade att säga att hon hade en magisk hand med växterna. Och visst, lätt var den när man roffar andras gödsel är det enkelt.
Den natten vred jag och vände. Hundar skällde någonstans, syrsor gnisslade, och så det där prasslet. Spadens tunga duns i min dyra kompost. Jag hade täckt den, skött om den, medan hon glatt skopade ur den.
På morgonen stod Lena redan ute bland rabatterna.
God morgon, Gunilla! Dina squash ser lite gula ut, är de sjuka?
Hon gnistrade av energi spåren avslöjade minst tre säckar borta på natten.
God morgon, Lena. Det räcker nu.
I boden lyste den stora gula påsen med torrjäst för jordgubbar mot mig. I samma sekund klarnade planen.
Lena gömde sitt stulna fynd i byggsäckar i växthuset. Och där var det varmt, fuktigt perfekt för jäsning.
Jag rörde ihop en hink varmvatten, hällde i sockret som fanns kvar, tömde hela jästpåsen. Bubblor steg, doften av hembränt och upprättelse fyllde luften. När mörkret föll smög jag tyst bort till glipan i staketet där hon alltid gled in. Där, försiktigt, blandade jag jästblandningen i toppen av högen. Varsågod, Lena. Tag för dig.
Tillbaka i huset skrubbade jag händerna rena och la mig med ett sällsynt lugn i kroppen.
Vad flinar du åt? mumlade Tomas.
Drömmer sött, svarade jag och gömde ansiktet i täcket.
Natten låg ovanligt stilla, inget prassel Lena rörde sig tyst denna gång.
Men morgonen började inte med kaffe, utan med ett vrål som från ett skadat djur i trädgården.
Vi for båda upp. Tomas, bara i kalsonger, sprang till fönstret.
Vad har hänt?!
Jag snörde på mig morgonrocken och gick ut. Luften var höstkrispig, och någon sur, jäst doft låg tung. Lena stod vid sitt nya växthus, dörrarna på vid gavel.
Hon såg ja, speciell ut. Täckt av bruna, kletiga fläckar som om någon stänkt ut hela gödselhögen över henne. Jag närmade mig staketet och drog på mig min mest oskyldiga min.
Vad har du råkat ut för, Lena? Har röret spruckit?
Hon vände sig långsamt, hela ansiktet insmort, blicken fylld av skräck.
Den den exploderade! Gunilla, den där högen lever!
Jag kikade in. Inuti var det krigszon. Där folien legat över prydliga säckar låg nu smet överallt. Väggarna täckta. Till och med hennes älskade paprikor såg ut att ha varit med om en smäll.
Jäst i värme, instängd i säck trycket steg, plasten höll inte. Kaboom. Komposten fördelad som konstverk.
Vad var det egentligen som small? sa jag, så lugnt jag kunde.
Säckarna! Jag öppnade dörren och pang, rakt i ansiktet! Vad har du blandat i, Gunilla?!
Jag? Jag öppnade ögonen stort. Lena, det där är ju min kompost från min tomt, inget annat än korngödsel.
Hur den nu hamnade i ditt växthus fint förpackad ja, det är frågan.
Hon blev alldeles tyst. Jag såg vad som rörde sig i hennes huvud erkänner hon att den är min, erkänner hon stöld; säger hon sin, måste hon förklara explosionen. Hon stod där, bokstavligen och bildligt, indränkt.
Det det här är sabotage! pressade hon till slut fram. Du försöker förgifta mig!
Med naturligt gödsel? Jag ryckte på axlarna. Kanske bara dålig karma i ditt växthus? Eller någon som gett onda ögat?
Tomas kom ut, sneglade på henne, fnös i näven och skyndade skrattande in igen. Lena tog slangen och började skölja av sig katastrofen.
Vattenflödet hjälpte inte doften satt som klister. Det var inte doften av gödsel, det var ren skam.
Snart gick snacket i hela byn om Lenas smäll”. Teorierna var många: hembryggning gone wrong, UFO, lokalt elfel Själv satt Lena tyst och gnodde växthuset hela dagen.
Hon fick kasta ut all sin förkultivering och byta ut översta jordlagret tydligen blev even den här supergödseln för mycket. Hon syntes inte till på kvällste, ett ovanligt tecken på kapitulation.
En vecka senare kom ännu ett lass kompost hem till mig, dumpades på samma plats. Den natten vaknade jag av total tystnad. Ingen som rotade, ingen spade, inga påsar.
Jag gick ut i trädgården månen lyste över orörd hög.
Nästa morgon gick Lena förbi mitt staket, demonstrativt utan att se åt mitt håll. Nu handlade hon gödsel på Coop, prydligt påsvis, för egna pengar.
Hej på dig, granne! ropade jag. Hur går det för dina paprikor?
Hon stannade, mötte min blick. I ögonen ingen ånger, men respekt för kemiska processer.
De växer. Klarar det själv, utan din hjälp.
Perfekt. Behöver du riktig ultimat näring vet du nu hur man gör.
Hon fräste till och skyndade hemåt. Jag gick in och kokade starkt kaffe.
I bröstet var det stilla och jämnt inget skadeglatt, inget jubel. Allt hade bara fallit på plats. Mitt är mitt, hennes är hennes. Ingen vågade längre peta i min hög.
Gränser handlar inte om staket de handlar om att fatta en läxa. Försök inte ta andras, om du inte vill få smaka eget.
Och en påse torrjäst ligger alltid högt upp på min hylla. Man vet aldrig. Nästa gång någon kålmask vill testa min givmildhet då är jag redo.
