Alla lurade sin bror, men bedraget kände sig ändå alltid Elvira…
Telefonen ringde mitt i natten.
Elvira, huset brinner! mammas röst skar genom natten med gråt och ljudet av eld och skrik.
Sömnen försvann genast.
Mammas hus låg femton kilometer utanför Uppsala, stort men långt ifrån nytt. Staden expanderade, byn växte ihop med storstaden. Elvira började minnas hur många år huset egentligen hade… hade haft.
Det var Elviras farfarsfar som ordnat de första stockarna. Hans egen farfar byggde sedan till en sommarvåning, som långt senare blev till ett varmt och vinterbonat andra våningsplan.
Med tiden drogs huset ut på längden, och en glasveranda hamnade på ena gaveln. Huset såg stadigt ut, men det var en illusion. På vintern var det iskallt, på sommaren fuktigt.
Det ruttnade sakta inifrån, och alla visste det. Det borde ha rivits för länge sen, men mamma Inga vägrade renovering skulle det bli! Husfru som hon var, med en avliden man, ville hon bestämma själv.
Pengarna räcker bara till renovering, inte ett nytt bygge.
Mamma, varför behöver du ett så stort hus? Ett mindre räcker, och det finns fina tvåvåningshus för rimliga priser nu. Då får du också plats för alla dina blommor, försökte Elvira.
Elvira, du förstår inte, avbröt brodern Fredrik genast. Det här är vårt arv, familjegården, vårt släkthem. Vi måste spara det som finns, helrenovera så är det som nytt.
Fredrik stod alltid på mammas sida, och hon på hans. Elviras förslag vändes alltid bort, trots att de nästan alltid var de bästa.
Elvira hade slutat försöka. När ytterligare ett av Fredriks projekt, stöd från mamma givet, rasade samman, ryckte Elvira bara på axlarna de valde själva.
Renovering alltså? Gör det då.
Men dotter min, vi kan behöva lite hjälp ändå. Jag har sålt lägenheten vi ärvde av moster i Malmö vad skulle vi där?
Du sålde lägenheten i Malmö? För att renovera? Där hade ni räckt till mer än ett hus!
Halva var min, det räckte inte. Andra halvan gick till hennes son.
Så du tvingade alltså kusinen sälja, och han fick flytta?
Inte tvingade, han köpte ut min del. Visst blev det billigt, men han hade inget val.
Mamma! Du var inte i behov av pengarna, och vi heller inte…
Skulle jag ge bort? Jag har en egen familj.
Kanske du har rätt ändå. Renovera då. Om ni inte behöver min hjälp, så åker jag hem.
En månad gick så kom nattens samtal. Huset hade brunnit ner. Elvira och maken Mikael hann bara till askhögen inget gick att rädda.
Elvira, jag tycker vi kan låta din mamma bo i en av våra lägenheter. Ettan på Sveavägen är ju tom just nu.
Jag har tänkt på det, men det är ju din bostadsrätt.
Elvira, vi äger lägenheterna ihop. Din mamma behöver hjälp. Visst, förlorar vi en hyresinkomst, men vi har två kvar och en vi bor i själva.
Men det är ju din!
Allt är vår gemensamt. Låt henne bo där. Möbler finns. Saknar hon något, köper vi det.
Mamma flyttade in, och Elvira kompletterade med det nödvändigaste. En dag kom hon förbi utan att meddela, med matpåsar och för att hälsa på mamma. I vardagsrummet stod TV:n som de gett i 60-årspresent men den hade ju brunnit! Doften av kaffe hade espressomaskinen också överlevt branden?
Mamma, du sa ju att allt var förstört. Den här TV:n och kaffemaskinen?
Tror du jag stulit det? Vi bar ut allt innan renoveringen. Huset var redan tomt. Med försäkringsbolaget sa vi det behövdes vad är problemet? Möblerna tog Fredrik.
Men han har ju ny lägenhet, var har han fått pengar till det…?
Jag vet inte! Han köpte och jag frågade aldrig.
Elvira insåg att mamma undanhöll något. Sanningen skulle visa sig förr eller senare. Elvira visste att Inga alltid gynnat Fredrik.
Sonens projekt misslyckades alltid, alla lurade honom. Men mest kände Elvira sig lurad. Något Fischy låg här och dolde sig.
Vad ska du göra med tomten? Bra läge, du har pengar, dessutom försäkringen.
Allt är förstört, tomten får säljas. Jag har tak över huvudet. Du har gott om pengar, men stackars Fredrik massa skulder…
Du kan inte köpa dig något eget då, för de pengarna?
Behövs inte! Ska du slänga ut din egen mor?
Mikael står som ägare till denna bostad.
Ni klarar er ändå!
Vi skulle kunna bygga nytt. Alla i området bygger stora, fina hus.
Nej, jag säljer tomten. Arvet har alltid gått till sönerna men Fredrik vill inte ha. Han vill bara ha stadens bekvämligheter.
Okej, jag försöker inte övertala.
Mikael, mamma ska sälja tomten.
Hennes val. Jag skulle gärna ha byggt nytt där. Din pappa älskade att sitta under gammel-linden.
Det var sorgligt när trädet dog. Det kändes som ett tecken. Kanske vi borde se om vi kan bygga själva.
Jag skulle gärna bo där. Barnen hade älskat det också. När de växer upp kanske barnbarnen kan komma på besök.
Nu drömmer du!
Varför inte? Din mamma kan bo med oss om hon vill.
Då borde vi köpa tomten för att göra allt rätt från början. Annars ångrar vi oss.
Men det är ju din mamma!
Just därför. Allt ska skötas lagligt, så det inte kan överklagas. Du vet hur det är med min bror.
Jag pratar med henne när tomten är ute till försäljning. Eller kanske bara fråga rakt ut?
Hon luras bara. Lika bra köpa när det dyker upp.
Varför pratar ni inte direkt med mig? undrade mamma senare.
Mamma, du behöver pengarna. Då kan du köpa nytt, en fin lägenhet.
Hon svarade inte, och köpet av bostad sköt hon hela tiden på framtiden.
Elvira och Mikael byggde huset. Alla besparingar gick åt, därtill lån men med hyresinkomster och löner gick det bra.
Efter inflyttningen hyrde de ut sin gamla trea. Men mamma köpte aldrig någon egen bostad alla pengar gav hon till Fredrik, som misslyckades med sitt bolån.
Försäkringen blev aldrig utbetald branden var inte en oavsiktlighet, saker flyttades ut, huset brann uppsåtligen. Släkten fick inte det de trott.
Ibland kom mamma på besök.
Fint ni har det här! Men hos Fredrik är det trångt, barnen har inga egna rum, lägenheten är liten.
Jag sa åt dem att köpa större, men de ville inte lyssna. Tomten var väl ändå bättre varför sade jag nej till ombyggnation?
Jag erbjöd innan branden att bygga åt dig. Då hade du haft något tryggt och hemtrevligt.
Ja, och nu föreslår jag att vi byter, jag flyttar hit och ni tar tillbaka er lägenhet i stan. Kanske Fredrik följer, huset borde ärvas på manssidan…
Skojar du? Vi byggde huset och nu vill du ge det till Fredrik?
Så har det alltid varit i vår släkt.
Åtta decennier är inga eviga tider!
Nu diskuterar vi inte mer om det här… När byter vi?
Vad menar du? Vi har bara registrerat dig på adressen inget annat kunde vi gjort.
Du har redan gett allt till Fredrik. Nu ärver han inget här. Det är vårt hem nu. Kom gärna och hälsa på.
Efter en tid dök Elviras kusin Daniel upp från Stockholm.
Jag skulle se hur släkten längre bort har det. Moster sa ni hade det knapert, men ni bor i ett rent palats!
Mamma sa så? Alltid samma visa…
Jag fick ta lån själv, men nu är det betalt. Jag har förresten fått i uppdrag att ge dig de här örhängena. Mamma bad mig lägga dem i din hand.
Resten då… Moster sa direkt på begravningen att allt guld var hennes arv, men jag lyckades gömma skrinet. Jag ger dig det själv nu, för det var så mamma ville.
Du gjorde rätt. Annars hade Fredrik tagit allt. Han vill bara ha mer. Vi jobbar, han får ändå hjälp av mamma!
Behåll örhängena. Sälj dem om du vill det är du som behöver. Och oroa dig inte, mamma ljög. Jag visste inte det då, men nu förstår jag.
Berätta mer sen!
Mamma kommer sällan nu benen värker. Fredrik har alltid något på gång, och han blir ständigt bedragen, säger han själv. Elvira och Mikael lever lugnt och lyckligt, barnen trivs, och Daniel hälsar ofta på. Livet går vidare, och man formar sitt eget öde var och en smider sin lycka så gott den kan.
Livet lär oss: den som sätter sitt hopp till andras erkännande eller pengar blir ofta besviken. Riktigt hem och lycka bygger man själv, på ärlighet och eget arbete och så lever minnet och värmen kvar i familjens hjärta.
