Jag äter inte rester. Kan du laga något nytt varje dag? Min 48-årige sambo kom med en lista på fem kvinnliga uppgifter. Det här gjorde jag.
När Henrik en lördag morgon öppnade kylskåpet, tog ut lådan med min gryta från igår och sa: Linnéa, du vet att jag inte äter gårdagens mat. Kan du fixa något färskt? stod jag vid spisen med min kaffekopp och stirrade på honom som om han var en främling. Det var inte själva frågan om mat som fick mig ur balans klart, folk ber ibland. Men rösten, sättet. Det lät inte som en önskan, utan som ett krav. Som om det vore självklart att kvinnan tar för sig i köket på beställning, och middag från gårdagens middag var liksom en synd mot hans bekvämlighet.
Jag är fyrtiofem. Självgående, har fast jobb, egen lägenhet, ett liv jag byggt under år efter skilsmässan. Jag bjöd in Henrik att flytta in för en månad sedan, inte för att få assistans, utan för att jag ville vara nära någon som verkade mogen och vettig. Men min syn på ordet mogen var tydligen naiv.
Han verkade helt normal tills han flyttade in.
Vi träffades på ett, för tiden, klassiskt sätt via en dejtingapp. Henrik, 48, från Norrköping, nyskild, körde budbil, hyrde en liten etta. På chatten artig, ute alltid charmig. Han kom med blommor, drog skämt, frågade aldrig om min lön och skröt inte om egna prestationer.
Vi dejtade i tre månader, det rullade på felfritt, inga varningsklockor. Han kom hit på helger, vi lagade mat ihop, såg på film, gick långa promenader. Han hjälpte till med disken, föreslog affärsärenden, delade ut komplimanger. Jag tänkte: här är han, den vuxna mannen utan konstigheter.
Sedan sa han att han tröttnat på att betala för sitt boende och det vore ju logiskt om jag flyttar till dig, eftersom vi ändå är ihop mest hela tiden. Jag gick med, tänkte vi är vuxna och vi kan ta ansvar.
Första veckan inga problem. Han städade efter sig, lagade ibland mat, slängde inte kläder överallt. Men redan andra veckan började småsaker uppstå, saker jag först försökte låtsas inte fanns.
Småsaker visade sig vara inte så små.
Plötsligt diskar han inte längre ur kaffekoppen. När jag frågade varför den stod odiskad svarade han: Men du diskar ju ändå allt på kvällen, onödigt att göra det två gånger. Sedan låg strumporna smutsiga vid soffan. Linnéa, det är väl detaljer. Ta det lugnt, skrattade han när jag bad honom lägga dem i tvättkorgen.
Dag efter dag blev det mer: Linnéa, ge mig fjärrkontrollen. Linnéa, kan du ta ett glas vatten? Linnéa, har du sett min laddare? Och allt detta medan jag jobbade hemifrån, och han bara var borta på dagarna. Sakta men säkert kände jag mig inte som sambo utan som ännu en del av hushållets servicepersonal.
Så kom den där morgonen med grytan. Och sedan kvällen, då han lämnade listan.
Söndag kväll satte sig Henrik mitt emot mig i soffan, tog fram mobilen och sa allvarligt:
Jag tycker vi borde snacka igenom hur vi vill ha det hemma. Jag har gjort en lista på vad som känns naturligt att dela upp.
Jag spände mig. Tänkte, nu vill han dela upp sysslorna jämlikt.
Han öppnade anteckningar och började läsa
Första punkten: Matlagning. Kvinnan ska laga mat varje dag, helst varierat. Jag äter inte rester, så det måste vara färskt. Jag blinkade, chockad, men han fortsatte.
Andra punkten: Tvätt och strykning. Bara kvinnans ansvar, män kan ändå inte sådant. Skjortorna måste vara strukna till måndag. Vredgades och undrade om jag hörde rätt.
Tredje punkten: Städning. Storstädning en gång i veckan, dammtorkning regelbundet. Jag jobbar ju hela dagarna, så jag hinner inte. Hans röst var monoton, som om han rabblade arbetsuppgifter till städfirman.
Fjärde punkten: Intimitet. Minst två gånger i veckan är viktigt för förhållandet. Mina knogar vitnade där jag klamrade mig fast i soffan, medan han bläddrade vidare i mobilen.
Femte punkten: Ekonomi. Hyr och el delar vi lika, men maten får du stå för eftersom du oftare lagar. Jag betalar för mina grejer. Till slut log han, som om han erbjudit en strålande kompromiss: Visst är det rimligt ändå?
Jag satt tyst, sedan frågade jag lugnt: Henrik, vad har du för sysslor på listan? Han höjde förvånat på ögonbrynen: Men jag drar ju in pengar. Det är väl mitt bidrag? Jag jobbar också, svarade jag. Jag har heltidsjobb hemifrån och tjänar lika mycket som du. Det där är väl inte riktig stress. Du sitter ju hemma, varmt och skönt, medan jag kämpar runt i trafiken.
Jag reste mig från soffan: Så du vill ha gratis hemhjälp? Han blängde: Hemhjälp? Nej! Det där är normal uppdelning. Mannen jobbar, kvinnan fixar hemma. Så har det alltid varit. På femtiotalet, kanske. Nu har vi tjugohundratal, sa jag. Han suckade som om han pratade med ett barn: Linnéa, män är inga hushållsproffs. Vi är jägare och försörjare kvinnan håller värmen och tryggheten i hemmet.
Den natten låg jag vaken, hjärtat bultade medan Henrik snusade bredvid som om inget hade hänt, som hans krav och min plats var normala.
Vid fem på morgonen hade jag bestämt mig. Tyst packade jag hans saker i två kassar, ställde dem vid dörren och skrev en lapp: Henrik, jag har läst listan. Här är min:
1) Leta upp en annan som vill vara din husmor.
2) Dina saker står vid dörren.
3) Lämna nyckeln i brevlådan.
4) Ring inte. Hoppas du hittar någon som vill jobba gratis för relationens harmoni.
Jag stack innan han vaknade. Stack till Ingrid, drack kaffe, berättade allt. Hon bara skakade på huvudet: Linnéa, tur att du märkte det i tid. Tänk om det fortsatt ett år till.
Tre timmar senare sms:ade Henrik: Är du seriös? Du blir upprörd för sånt där? Jag trodde du var vuxen. Jag svarade inte. Blockerade honom bara.
Vad döljer sig bakom listan?
Två månader har gått. Jag har tänkt mycket. För det första sökte Henrik ingen partner, han ville ha servicepersonal med förväntad närhet någon som lagar, tvättar, städar, finns där efter schema och aldrig kräver något i gengäld. Det andra var att det för honom tillhörde vardagen en kvinna på över fyrtio är ingen person med integritet, bara någon som ska vara tacksam och viga sig åt hemmets plikter. Och det tredje det finns många fler sådana män än man tror. De ser normala ut, men rullar långsamt ut sina krav när du väl fastnat.
Det viktigaste jag lärt mig: Hellre ensam och fri, än tvåsam som hushållerska. Jag är fyrtiofem, och har rätt att leva efter mina villkor utan listor, utan ensidiga krav, utan någon som ser mig som funktion istället för människa.
Om det innebär att förbli singel så får det vara så. Ensamhet är bättre än sällskap av någon som ser dig som gratis hemhjälp.
Och du? Skulle du ha gått efter en sån lista eller stannat och försökt kompromissa? Varför söker vissa män i femtioårsåldern en hushållerska istället för en partner? Har du varit med om någon som förändrats efter att ni flyttade ihop och började diktera nya krav?
