Bara jag kvar
Solen hade redan börjat gå ner bakom fönstret, men mamma hade fortfarande inte kommit hem. Maja, som satt i sin rullstol, rullade fram till bordet, tog telefonen och slog mammas nummer.
Abonnenten du söker är inte tillgänglig, hördes en främmande röst från luren.
Flickan stirrade förvirrat på telefonen. När hon mindes att det nästan inte fanns några pengar kvar på den, stängde hon av.
Mamma hade gått till affären men kom inte tillbaka. Sådant hade aldrig hänt förut. Hon brukade aldrig vara borta länge, för Maja har varit rullstolsburen sedan födseln och kan inte gå. Det fanns inte heller några andra släktingar, bara mamma och hon.
Maja var redan sju år, och hon var egentligen inte rädd för att vara ensam hemma, men mamma brukade alltid säga vart hon gick och när hon skulle komma tillbaka. Den här gången förstod inte Maja vad som hade hänt:
Idag gick hon till affären som ligger rätt långt bort, där maten är billigare. Vi brukade gå dit tillsammans. Men det tar inte mer än en timma fram och tillbaka. Nu har det gått fyra timmar. Och jag är hungrig.
Hon styrde sin rullstol till köket, värmde lite vatten till te och tog en biff från kylen. Åt och drack te.
Mamma kom fortfarande inte. Hon stod inte ut, tog telefonen igen och slog numret:
Abonnenten du söker är inte tillgänglig. Återigen samma automatiska röst.
Maja kröp upp i sängen, la telefonen under kudden. Hon släckte inte lampan i rummet, utan mamma kändes det så skrämmande.
Hon låg länge vaken, men till sist somnade hon ändå.
***
Hon vaknade av att solen sken in genom fönstret. Mammas säng var prydligt bäddad.
Mamma! ropade hon mot hallen.
Det var alldeles tyst. Hon tog telefonen och ringde igen. Samma opersonliga röst.
Rädslan grep henne och tårarna rann.
***
Kristoffer kom gående hem från konditoriet. Varje morgon köpte han färska bullar där. Det var deras tradition mamma lagade frukost och han gick efter bröd.
Nu var Kristoffer över trettio men fortfarande ogift. Kvinnor och tjejer lade aldrig märke till honom. Han var inte särskilt snygg, mager och klen, alltid sjuklig. Han hade behövt prisvärd sjukvård och mediciner, men hans mamma hade uppfostrat honom ensam. Läkarna sade som vuxen att han aldrig skulle kunna få barn. Han hade försonat sig med tanken att han nog aldrig skulle gifta sig.
Bland gräset såg han plötsligt en trasig gammal telefon. Teknik och datorer var både hans yrke och stora intresse han arbetade som programmerare och bloggade på nätet. Själv hade han alltid de senaste prylarna, men av ren nyfikenhet tog han upp det sönderslagna skalet. Det såg ut som om en bil hade kört över telefonen och slängt den åt sidan.
Vem vet, kanske har något hänt? tänkte han och stoppade telefonen i fickan. Jag får kolla hemma vad jag kan göra.
***
Efter frukosten plockade han ur SIM-kortet ur den trasiga telefonen och stoppade det i en av sina egna. Nästan alla nummer på kortet gick till sjukhus, Försäkringskassan och liknande, men högst upp fann han dotter.
Efter en stunds tvekan ringde han det numret.
Mamma! utbrast en glad barnröst.
Jag är inte din mamma, sa Kristoffer förvirrat.
Var är mamma då?
Jag vet inte. Jag hittade en trasig telefon, satte i SIM-kortet och ringde.
Min mamma är borta, hördes gråten. Hon gick till affären igår och kom inte tillbaka.
Har du ingen pappa eller mormor?
Nej, det är bara jag och mamma.
Vad heter du? Kristoffer insåg att han måste hjälpa flickan.
Maja.
Jag heter Kristoffer. Maja, kan du gå ut och säga till grannarna att du är ensam hemma?
Jag kan inte gå, mina ben fungerar inte. Och i lägenheten bredvid bor ingen.
Hur menar du, du kan inte gå? Kristoffer blev än mer förvirrad.
Jag föddes så. Mamma säger att vi måste spara ihop pengar till en operation så jag kan gå.
Hur tar du dig fram då?
Med rullstolen.
Maja, kan du din adress?
Ja, Sturegatan sju, lägenhet arton.
Jag kommer nu, så hittar vi din mamma.
Han la på.
Kristoffers mamma, Birgitta, stack in huvudet i sonens rum.
Kristoffer, är nåt på tok?
Mamma, jag hittade en trasig telefon. Satte in SIM-kortet, ringde och det är en liten flicka helt ensam i en lägenhet, och hon är rullstolsburen. Hon har ingen annan släkting. Jag fick adressen av henne. Jag åker dit nu.
Jag följer med, sa Birgitta bestämt och började klä på sig.
Birgitta hade själv uppfostrat en sjuklig son, hon visste vad ensamhet innebar för en sjuk mor. Nu var hon pensionär, medan sonen tjänade bra.
De beställde en taxi och åkte för att hjälpa barnet.
***
De ringde på porttelefonen.
Vem är det? kom en sorgsen barnröst.
Maja, det är jag, Kristoffer.
Kom in!
Trappuppgången kände de igen. Dörren till rätt lägenhet stod på glänt.
En mager flicka i rullstol mötte dem med sorgsna ögon.
Hittar ni min mamma?
Vad heter din mamma? frågade Kristoffer direkt.
Ellinor.
Efternamn?
Forsén.
Vänta, Kristoffer! sa Birgitta och vände sig till flickan. Maja, är du hungrig?
Ja. Det fanns en köttbulle i kylen men den åt jag upp igår.
Kristoffer, spring till ICA och köp som vi brukar.
Okej! sa han och försvann.
***
När han kom tillbaka hade mamma redan lagat något litet i köket, packade upp matvarorna och dukade fram.
Efter maten började Kristoffer leta efter Majas mamma.
Han öppnade Stockholms stadssida och kollade nyheter från gårdagen.
Olycka på Almgatan: Bil körde på kvinna. Skadad förd till sjukhus i kritiskt tillstånd.
Kristoffer tog fram telefonen och ringde sjukhuset. Vid tredje signalen svarade någon.
Ja, en kvinna inkom igår från Almgatan. Allvarliga skador. Hon är fortfarande medvetslös.
Vad heter hon i efternamn?
Hon hade inga papper eller telefon med sig. Är du släkting?
Nja Jag vet inte än
Kom till S:t Görans så får du veta mer.
Han la på och gick till Maja.
Har du ett foto på din mamma?
Ja, sa Maja och tog fram ett album ur nattduksbordet. Här är vi ihop nyss.
Vilken fin mamma du har!
Kristoffer tog en bild med mobilen och log.
Jag går och försöker hitta henne nu.
***
Ellinor öppnade ögonen. Vit tak. Sakta kom minnesbilderna tillbaka en bild av en bil som rusade mot henne
Hon försökte röra sig, men värken var olidlig. En sjuksköterska dök upp:
Är du vaken?
Ellinors ögon vidgades av oro.
Hur länge har jag varit här?
Två dygn nu.
Min dotter är ensam hemma
Ellinor, ta det lugnt! Igår var en ung man här. Han lämnade sitt nummer och sade att din telefon blivit överkörd.
Får jag ringa
Självklart! Sköterskan tryckte fram numret dotter och lade mobilen vid örat.
Mamma!
Maja, älskling, hur mår du!
Det är bra! Birgitta och Kristoffer är här ibland.
Vem är Kristoffer?
Du ska inte oroa dig, sa doktorn som just kom in. Annars tar jag mobilen för dig.
Maja, jag ringer dig sen, sa Ellinor och la på.
Läkaren såg över henne och sjuksköterskan satte en dropp.
Senare bad Ellinor om att få prata en minut till med sin dotter, och trots förmaningar ringde sjuksköterskan upp.
Maja
Det är Birgitta, hördes en främmande damröst. Min son hittade din trasiga mobil och spårade er. Jag är pensionär och tar hand om din dotter tills du är frisk. Var lugn, här är Maja.
Mamma, bli inte ledsen, bli fort frisk! hördes Majas röst.
Lilla hjärtat, lyssna på Birgitta nu! sa Ellinor och höll telefonen krampaktigt.
Nu räcker det, hördes sjuksköterskan.
***
Nästa dag fick Ellinor flytta till sal, och på kvällen kom en besökare.
Forsén, du har besök!
In kom en smal och blek man.
Hej Ellinor! Jag heter Kristoffer, log han. Jag kommer direkt till du-formen, hoppas det är okej.
Det går bra, mumlade Ellinor.
Han satte ner en stor kasse på hennes nattygsbord.
Här är lite från oss.
Jag vet inte ens vem du är viskade Ellinor.
Hittade din överkörda mobil, sim-kortet var helt, jag ringde din dotter och spårade dig.
Hur mår lilla Maja?
Ska vi ringa henne nu?
Han plockade upp mobilen och fixade lite.
Varsågod.
På displayen dök Majas ansikte upp.
Mamma! Gör det ont?
Nej älskling, det är ingen fara. Hur har du det?
Birgitta hälsar på.
De pratade länge. När samtalet var slut hängde Ellinor med huvudet.
Jag står i evig tacksamhetsskuld till er.
Äsch, Ellinor! log Kristoffer. Tack själv. Och nu kan jag visa hur du använder denna telefon.
***
Två veckor gick.
Den som körde på Ellinor kom själv till sjukhuset, hade med sig ett kuvert och en advokat och betalade ersättning på tvåhundratusen kronor.
Nästa dag blev Ellinor utskriven. Kristoffer kom och körde henne hem.
Mamma! ropade Maja lyckligt.
Hon såg ut som om hon ville flyga ur rullstolen. Ellinor satte sig bredvid, kramade om sin dotter och grät av lycka.
Sedan gick hon fram till Birgitta.
Birgitta, tusen tack!
Släpp det, Ellinor! Maja känns som mitt eget barnbarn.
Birgitta, föraren gav mig ersättning, ta emot! sa Ellinor och räckte fram pengar. Jag har inget mer att ge.
Ta tillbaka pengarna! sa Birgitta strängt. Vi klarar oss. Lägg undan till Majas operation. Kristoffer har redan pratat med en klinik.
Mamma! ropade Maja. Kristoffer har sagt att vi ska åka till sjukhuset där de kan göra så att mina ben fungerar.
***
Två veckor stannade Ellinor och Maja på kliniken. Maja fick ställningar i benen och skulle komma tillbaka många gånger. Läkaren sade att efter tre operationer på lika många år och med mycket träning skulle Maja nog kunna gå.
Men för nu satt hon fortfarande i rullstol, och ställningarna gjorde ont.
Som om det inte räckte blev Birgitta sjuk i hjärtat och lades in på sjukhus.
Tre nätter tillbringade Ellinor vid Birgittas sida, bara hemma för att laga mat och sova kort. Kristoffer stannade med Maja på nätterna.
På fjärde dagen började Birgitta återhämta sig. Hon såg länge på Ellinor och sa sedan stillsamt:
Mitt barn, jag har nog inte länge kvar. Gifta dig med Kristoffer. Han är en trygg man, och tillsammans kan ni hjälpa Maja.
Tror du han vill ha mig?
Javisst, han är redan förälskad, log Birgitta. Och ni ska bygga familj tillsammans.
***
På skolans gård gick en äldre kvinna och höll en flickas hand. Maja, nu lång och glad, var på väg till fjärde klass första gången hon gick själv till skolan. Hittills hade hon fått distansundervisning hemma. Hon hade fina betyg, fyror och femmor i allt.
Mormor, jag är lite rädd, viskade Maja.
Men Maja, du är tio år nu! Titta, där kommer mamma och pappa!
Vad är det, gumman? frågade Ellinor.
Hon är lite nervös, sa Birgitta.
Här, ta min hand! Kristoffer räckte ut handen. Kom så går vi!
Med dig, pappa, är jag inte rädd längre, log Maja.
De gick fnissande iväg mot skolporten, med mamma och mormor efter sig lika lyckliga de.
