Förräderi bakom vänskapens mask
Den här vintern verkade Stockholm ha slagit alla rekord snön yrde ned utan uppehåll och förvandlade gator, innergårdar och parker till ett sagoland. Fluffiga vita flingor dansade ner över hustaken och belade trottoarerna med ett glittrande täcke. I den iskalla luften fanns en klarhet som nästan bet i lungorna men inne i vår lägenhet rådde en helt annan stämning.
Jag och Ingrid min fru satt hopkurade i soffan under en ullig filt. Utanför fönstren föll snön i sakta virvlar, men hos oss inomhus var det bara varmt och rofyllt. Bordslampan bredvid oss kastade ett mjukt, gult sken och skapade en trygg bubbla där vinterkylan fick stå utanför.
Teven visade någon svensk komedi som rullade i bakgrunden; inget vi behövde tänka på, bara något som lockade fram ett småleende hos Ingrid då och då. Själv satt jag bredvid, med blicken ibland fäst vid filmen, men oftare drogs jag mot snöyran utanför det var omöjligt att inte förtrollas av det vackra vinterlandskapet.
Lugnet bröts av signalen från min mobil. Jag ignorerade den först, ville helst inte att stunden med Ingrid skulle störas. Men när signalen tjöt en andra gång suckade jag lågt, fiskade upp mobilen och kastade en blick på displayen.
Det är Simon igen, sa jag till Ingrid. Tredje gången ikväll.
Hon besvarade inte min blick, men hennes axlar rörde sig nästan omärkligt.
Låt mig gissa: han vill att vi kommer ut till stugan? Han har ju köpt ny sommarstuga, han vill visa upp. Och säger man nej, då hör han ändå inte efter.
Jag svarade och försökte låta pigg. Tjena Simon.
Erik! När dyker ni upp? Allt är färdigt här ute bastun är varm, bordet är dukat, gänget har redan börjat samlas. Nu måste ni väl ändå lämna tv-soffan för en kväll? Ta med Ingrid, det blir kul!
Jag sneglade på Ingrid. Hon mötte min blick och skakade knappt märkbart på huvudet. Vi behövde inte ens säga något båda längtade efter en lugn, tyst helg hemma. Inga högljudda skratt, ingen stress, bara vi och vårt lugn.
Jag letade hastigt efter en schysst ursäkt.
Hör du det är så att Ingrid är hos sin mamma tills imorgon. Känner mig inte direkt pigg på att komma själv, du fattar säkert. Vill inte bråka över småsaker sen. Men vi kanske kan styra ihop något en annan gång?
Simon blev märkbart förvånad.
Hos sin mamma? När kommer hon hem?
Imorgon kväll. Jättetråkigt, men vi hade också en massa mysiga planer. Tänkte gå på bio, promenera i Hagaparken, kanske åka skridskor när snön ändå ligger så här fint. Fast nu blev det inget av det, tyvärr.
Efter en kort tvekan svarade Simon:
Nåväl men du ringer då när hon är tillbaka? Det vore roligt att ses!
Absolut. Så fort det går! Blir det bra nästa helg annars?
Jag tackade för mig, lade undan telefonen och drog en lättnadens suck.
Puh, nästan så att jag blev svettig, mumlade jag och såg mot Ingrid. Han ger ju sig aldrig. Jag orkar faktiskt inte sitta ute på Simons stuga med supande och seg musik hela kvällen. Jag har det mycket bättre här med dig.
Hon drog filten tätare kring oss och lutade sig tyst mot min axel. I hela rummet låg värme och trygghet den stilla belysningen, teven som malde på lågt, tickandet från väggen. Det var exakt detta vi båda längtat efter inga måsten, ingen förklaring eller anpassning, bara hemmalyx.
Det enda jag vill, viskade Ingrid och mötte min blick, är att dricka te, titta på film och bara… vara. Vi lägger oss strax och sover. Inga krav.
Jag log, drog henne närmare och såg redan framför mig hur vi om några timmar bäddade ner oss under ett tjockt täcke. Men då ringde det igen samma namn på skärmen.
Jag suckade, sträckte motvilligt ut handen.
Simon, jag har sagt
Erik, han lät ovanligt allvarlig, jag är på Klubben Kristall nu, vi tog några glas innan bastun bara. Och vet du Ingrid är här. Med en kille. De dricker och hon har armarna runt honom. Jag ville inte lägga mig i, men… du borde veta. Hon sa ju till dig att hon skulle till sin mamma. Hon har ljugit för dig!
Jag stelnade till. Kakofonin från klubben sprakade ur mobilen och en kvinnas röst nästan exakt som Ingrids hördes i bakgrunden.
Hallå? Vem är det?
Jag såg på Ingrid. Hon satt kvar intill mig, med ögon stora som tefat. Hon hade inte rört sig ur fläcken.
Ingrid? Vad är det som pågår?
Den andra rösten skrattade till. Men Erik, låt mig ha lite kul! Jag är trött på ditt tråkiga liv, vill leva ut, förstår du inte? Tänker festa tills jag tröttnar!
Ingrid flög upp ur soffan, vit i ansiktet.
Vad i hela världen! Varför… hur kan någon känna till så mycket om oss? Och varför säger hon mitt namn?
Och var är du nu då, egentligen?. frågade jag in i luren.
Det ska du strunta i. Jag gör som jag vill.
Simon hördes igen i bakgrunden, nästan triumferande: Hör du nu? Jag hade rätt, Erik!
Jag avbröt honom snabbt, rösten skarpare än vanligt.
Jag kollar upp det här i morgon, Simon. Nu räcker det.
Jag slängde mobilen på soffbordet. Om inte Ingrid suttit bredvid mig nu jag kunde riktigt känna hur misstanken sved. Det var som om all luft hade försvunnit ur rummet.
Ingrid föll ned på soffan, fortfarande chockad.
Hur kan någon prata så, använda min röst och veta mitt namn? Någon har gett den här tjejen instruktioner…
Jag skakade långsamt på huvudet och drog fingrarna genom håret.
Jag har ingen aning. Men jag känner dig, Ingrid. Och jag litar på dig. Det här är inte du. Jag kommer ta reda på vem den här tjejen var. Jag ber om klubbens övervakningsbilder om jag måste.
Jag höll om henne och sakta försvann den ilande kylan från kroppen.
* * *
Nästa förmiddag satt Ingrid vid köksbordet med en kopp te och datorn igång. Telefonen surrade: Simon igen. Hon tvekade, men svarade. Efter gårdagen måste allting rensas ut.
Hej, sa Simon försiktigt. Har du pratat med Erik sedan igår?
Ingrid pressade telefonen mot handflatan, drog ett djupt andetag och svarade:
Jodå. Vi grälade faktiskt. Han tror jag ljuger och förstår inte ett dugg.
Tystnad. Simon andades ut och plötsligt hördes ett nöjt tonfall.
Jag har alltid vetat att Erik inte ser dig för den du är, Ingrid. Du förtjänar bättre.
Ingrid blev rasande men höll sig samlad.
Vad menar du? sa hon kyligt.
Simon sänkte rösten: Jag har känt så här länge. Jag älskar dig, Ingrid. Och du kan alltid vända dig till mig. Om du lämnar Erik jag tar hand om dig.
Ingrid blev först mållös. Men efter en stund hon hörde det mellan raderna var det Simon som arrangerat hela bluffen. Tårarna brände bakom ögonlocken, men ilskan tog över.
Simon, det är fullständigt olämpligt. Jag älskar Erik. Och du har förstört din sista chans att vara min vän det här var du. Blev du nöjd nu?
En lång paus.
Vad menar du? försökte han undfly.
Sluta låtsas, sa Ingrid skarpt. Du kontaktade någon som skulle låta som jag, instruerade henne om vad hon skulle säga. Allt för att splittra mig och Erik. Eller hur?
Total tystnad igen. Slutligen brast det för Simon:
Ja det var jag! För att jag älskar dig! Jag stod inte ut med att du är med honom. Jag vill göra dig lycklig, bättre än honom!
Ingrid skakade på huvudet.
Simon, vet du vad det är? Det är svek. Det är att förstöra för någon som du påstår är din vän. Och tro mig jag kommer aldrig vilja ha någon som gör så!
Hon avslutade samtalet. Hennes hand darrade, men höll sig stadig ändå. Sedan satt hon tyst en lång stund, tittade ut mot snöfallet.
Då klev jag in i köket. När jag såg henne visste jag direkt att allt nu var ute i ljuset.
Allt blev uppenbart, suckade hon. Han erkände och försökte bjuda ut sig själv. Han har aldrig varit någon riktig vän.
Jag satte mig bredvid henne, tog hennes hand och log försiktigt.
Nej, och det är tur att vi vet nu. Man ska vara tacksam för sanningen även när den gör ont.
Hon smålog och lutade sig mot mig. Det var lättare att andas nu, när allt var avskalat.
Vi behöver aldrig mer gå på hans festligheter, Erik.
Nej, svarade jag och skrattade tyst. Vi kör vårt race med film, te och snö utanför.
Jag drog filten tätare omkring oss och vi satt tysta en stund. Därute dansade snön över staden, men inom oss var allt lugnt igen.
* * *
Simons kök var tyst. Han satt där, med en kall kopp kaffe i handen. Orden ekade i honom: Ring mig aldrig mer.
Istället för ånger fylldes han av en bultande frustration och självömkan.
Varför lyckades alltid Erik med allt? Varför valde Ingrid honom?
Han tänkte på klubben igår och på Marina, tjejen han övertalat att spela rollen som Ingrid. Planen var klockren, ändå var den ett totalkatastrof. Inte nog med att han förlorat Ingrid han hade också raderat den sista biten vänskap till Erik.
Han gick fram till fönstret och såg på snön. Sakta viskade han bittert:
Tyck att du vann, Ingrid. Men en dag inser du kanske att jag var den som såg dig på riktigt.
Den där vinterdagen lärde mig så här i efterhand mer än jag trott: Avund, lögner och manipulation leder bara till ensamhet. Vänskap kräver ärlighet och kärlek kan aldrig byggas på svek. I ett snötäckt och tyst Stockholm gick det upp för mig: den som sviker, sviker först och främst sig själv.
