Niklas kommer just nu till byn för att besöka sin moster. Han närmar sig det välbekanta huset, öppnar grinden, och på gårdsplanen möts han av Gunilla.
Varför ringde du inte innan du kom? säger hon och ger honom en varm kram. Kom inte Malin och barnen med dig?
Nej, de kunde inte följa med, de stannade kvar i Stockholm, svarar Niklas.
Moster Gunilla dukar snabbt fram mat, de äter, och sedan övergår hon till ett allvarligare samtal.
Kom och se vad jag hittade i kistan i förrådet, säger hon plötsligt.
Niklas nyfiket tar emot ett gammalt papper och börjar läsa. Hela hans ansiktsuttryck förändras efterhand som han tar in innehållet.
Oroa dig inte, försöker moster Gunilla lugna honom. Det där är så länge sedan! Mycket kan ha hänt sedan dess. Du har ju ändå uppfostrat två egna barn, inte har de blåst in genom dörren inte!
Den natten stannar Niklas hos Gunilla. Han ligger sömnlös, grubblande. Resultatet han just fått läsa handlar nämligen om honom själv. Det är ett gammalt läkarutlåtande från när han, sju år gammal, var riktigt sjuk. Av dokumentet framgår att det skulle vara omöjligt för honom att få egna barn i framtiden. Pappret var adresserat till hans egen mamma, och Niklas har aldrig känt till detta.
Det måste vara ett misstag, tänker Niklas. Om man ska tro på det här pappret har jag alltså uppfostrat två barn som inte är mina. Men det kan inte stämma. Jag litar helt på Malin.
Niklas mamma gick bort innan han fyllt tio. Strax därefter träffade pappan en ny kvinna. Sedan dess sov Niklas ofta över hos moster Gunilla, som bodde i huset bredvid. Hon var mammas lillasyster, och snart blev hon som en mor för Niklas.
Efter lumpen ville Niklas inte återvända till hembygden. Dels fanns det ingen jobb att hitta, dels hade relationen med pappan blivit ansträngd. Han flyttade till Stockholm, fick först jobb som bussförare och delade rum på ett studenthotell. Efter några år bakom ratten började han köra långtradare. Till slut kunde han köpa sin egen lilla lägenhet i förorten.
Så småningom lärde han känna Malin. Hon berättade att hon väntade barn redan innan de hunnit gifta sig. Livet tillsammans rullade på och tre år efter dottern kom en son.
Vid fyrtio, med en liten besparing, slutade Niklas som långtradarchaufför och startade ett eget transportföretag. Det började i liten skala, men växte och gav snart en trygg och stadig inkomst.
Direkt efter Gunillas hus åker Niklas till Stockholm. Ovissheten tär på honom. Han går till en specialistläkare, och får betänkta besked läkarutlåtandet stämmer än idag. Niklas återvänder hem omskakad.
Niklas, är du hemma! Vill du ha något att äta? ropar Malin.
Nej, mumlar Niklas. Han lägger tyst ner pappret framför henne.
Vad är det här? undrar hon och ser förvirrad ut.
Det där, säger Niklas, är ett intyg från läkaren. Det står att jag aldrig skulle kunna få barn.
Malin tappar nästan andan, sätter sig ned.
Men Niklas, det måste vara fel.
Ska du fortsätta ljuga för mig? säger Niklas. Om du gör det, så är det slut.
Låt mig berätta, säger Malin och tar ett djupt andetag.
Malin förklarar att under gymnasiet blev en klasskamrat intresserad av henne, och relationen fortsatte även efter studenten. Sedan blev han tillsammans med hennes väninna. Strax efter det träffade hon Niklas, och kort därefter insåg hon att hon var gravid, utan att vara helt säker på vem som var pappan. Bröllopet med Niklas blev hennes räddning.
Jag förstår hur du menar, säger Niklas. Det gäller väl dottern, men hur förklarar du sonens tillkomst?
Nu börjar tårarna rinna ner för Malin. Hon torkar kinderna med handryggen.
Du var ofta bortrest på jobb. En gång träffade jag honom igen, mitt första förälskelse. Han bjöd ut mig. Jag vet inte varför, men jag gick med på det. Det blev bara den gången. Sen dess har jag inte ens kunnat förlåta mig själv för det. Du är mitt livs kärlek, Niklas.
När Malin är klar sitter Niklas bara tyst vid bordet, med huvudet i händerna.
Snälla, lämna mig inte, jag klarar mig inte utan dig, snyftar Malin.
Jag kan inte se på dig, säger Niklas och går mot dörren.
Malin springer efter, men han stänger dörren utan att vända sig om.
För att försöka glömma gräver sig Niklas ner i jobb hela dagarna. På helgerna återvänder han till Gunilla i byn. Nattens timmar är svårast.
Hela livet är förstört, tänker han och stirrar upp i taket. Varför händer det här mig? Hur ska jag kunna gå vidare?
På morgonen vaknar han av motstridiga tankar.
Tänk om jag hade fått reda på detta direkt efter lumpen. Då hade jag nog aldrig bildat familj, och fått missa allt det fina med att vara pappa. Jag har fått uppleva deras första steg, alla lyckliga ögonblick, allt tack vare att jag inget visste.
På söndagen kommer barnen på besök till byn.
Pappa, vi fattar inte vad som hänt mellan dig och mamma, men du har dragit dig undan oss också. Ska du inte ens vilja träffa oss längre? säger dottern när hon kliver in.
Nej, så är det inte. Jag älskar er som alltid, men med mamma har jag svårare att förlåta, förklarar Niklas.
Men snälla pappa, kom hem igen. Mamma gråter hela tiden. Jag är faktiskt orolig för henne, säger sonen.
Pappa, kom igen nu! Och snart ska du ju få bli morfar, säger dottern med ett leende.
Niklas kramar om sin dotter.
Det var verkligen glada nyheter!
Vi åker inte härifrån utan dig, säger sonen bestämt. Så länge har ni älskat varandra, ska det ta slut såhär?
Ni har övertygat mig, säger Niklas och ler. Kom, vi åker hem tillsammans.
