Jag har fått nog av svärmoderns nyårsknycklar och går till min vän.
Vem har så grova bitar i sill? Titta, tärningarna är lika stora som grisar! De får inte plats i munnen. Jag har ju sagt hundra gånger att snittet ska vara fint och elegant så att smakerna får komma fram, inte som om du slår med yxa, ropar Ingrid Andersson så högt att det överröstar TV:n där Johan Lindström i återigen laddar bastun.
Alva står stilla med kniven över en skål med kokta morötter. Klockan är 16.00 den 31 december. Hennes rygg värker som om hon precis unloadat ett helt tåg med kol, inte bara stått vid spisen sedan sju på morgonen. Fotterna svullnar i hemmaskorna och på fingret gör en färsk skärning ont.
Ingrid Andersson, Alva tar ett djupt andetag, försöker hålla rösten lugn så den inte sprakar av hysteri. Det är vanliga tärningar, standard. Så här skär vi alltid. Om du inte gillar dem får du bara låta bli att äta den här salladen. Vi har tre andra rätter kvar.
Att inte äta? svär modern med händerna i luften, nästan tappar såsen. Är du seriös, min svärson? Jag har kommit hit för att fira, samla familjen, och du ger mig en brödbit? Viktor! Hör du hur din fru pratar med mig?
Viktor, Alvas man, sitter i vardagsrummet och försöker reda ut julgransbelysningen, suckar djupt. Han hatar bråk och har valt strutsstrategin: hålla huvudet i sanden och vänta på att stormen släpper.
Alva, mor, ropar han från soffan. Skär du lite mindre, känns det som om du är rädd för något? Mor vill ju bara det bästa. Hon var ju professionell kock förr, hon vet bäst.
Jag var kökschef! svarar Ingrid stolt, rättar till den tunga broschen på bröstet. Och mina hygienregler var steniga. Du, Alva, har röra i köket. Handduken fick fläck och du torkar händerna med den. Ohälsa!
Alva lägger ner kniven utan att säga ett ord. Långsamt men säkert kokar ilskan i henne, samma ilskan som alltid leder till oåterkalleliga konsekvenser. Det är inte hennes första nyår med svärmor, men den här känns som den tuffaste någonsin. Ingrid kom två dagar sedan med påståendet att hon skulle hjälpa, men i själva verket inspektera varje hörn och leverera domen: svärdottern är stökig, sonen undernärd, inga barnbarn (förmodligen för att svärdottern är sjuk eller självisk), och lägenheten är smaklös.
Handduken är ren, jag tog den på morgonen, bara rödbetsjuice droppade på den, svarar Alva lugnt. Ingrid, kan du gå ur köket? Jag måste steka gåsen, det är varmt och trångt här.
Gåsen? rynkar svärmor på näsan. Hur har du marinerat den? I majonnäs som förra året? Det är ju vulgärt! Gåsen ska ligga i lingonsås med enbär i två dygn. Jag skickade receptet i vårt gamla forum. Läste du det inte?
Jag marinerade den med mitt eget recept. Äpple och honung. Det är vad Viktor gillar.
Viktor gillar bara vad du tvingar honom att äta! Du har förstört hans mage med din matlagning. Han har säkert gastrit nu, kolla hur blekt han ser ut. Jag lagade ångade köttbullar åt honom som barn, soppor utan kryddor
Alva känner att gåsen precis nu skulle flyga genom fönstret eller rakt in i svärmoderns huvud.
Så, allt, hon torkar händerna mot förklädet. Gåsen går in i ugnen. Salladerna är klara. Nu återstår bara att duka och samla mig själv.
Samla dig? Ingrid kastar en kritisk blick på svärdottern. Ja, du borde göra det. Håret ser ut som halm, ögonen har mörka ringar. Du kan åtminstone göra en gurkmaske. Annars blir Viktor tråkig i munnen. En man vill se en drottning, inte en diskmaskin.
Alva sväljer den kommentaren. För Viktor. För festen. För att inte börja det nya året med ett bråk. Hon placerar den tunga plåten i ugnen, ställer på timern och går in i badrummet.
När vattnet rinner låter hon tårarna flöda. Fem minuter sitter hon på badkarets kant och gråter, sminket smetar. Hon är 35 år gammal, chef på ett stort logistikföretag med tjugo anställda. Hon köpte lägenheten med Viktor, med sin arvslott. Varför ska hon stå ut med förnedring hemma?
För familjen, viskar en inre röst som låter som hennes egen mamma. Du måste vara klok. Du måste stå ut. En mild fred är bättre än en hård konflikt.
Alva tvättar sig, sätter på ansiktsplåster och försöker le mot spegeln. Okej. Sex timmar kvar. Vi lyssnar på nyårsklockorna, äter, och hon somnar. Imorgon tar jag med Viktor ut på julgranen, och jag lägger mig med en bok.
Hon går ut ur badrummet med hopp om en vapenvila. Lägenheten doftar av gran och stekt kött. Allt börjar gå på räls.
På sängen ligger hennes festklänning mörkblå sammetsklänning med en vacker ryggöppning. Hon köpte den speciellt för nyåret, med halva lönen.
Alva, ska du ha på den? hörs svärmors röst ovanför örat. Ingrid stormar in i sovrummet utan att knacka.
Ja, det är min festklänning.
Men vad tror du svärmor pressar läpparna. Sammet är tjock, du ser ut som en gammal dam. Färgen är så dyster. Nyår är glädje, glitter! Du behöver något ljust och luftigt. Jag har en blus med paljetter, du kan låna den om du får plats.
Tack, men nej. Jag gillar den här klänningen. Viktor gillar den också.
Viktor bryr sig bara om att du inte skär i honom. Jag säger som en kvinna till en annan: den passar inte. Den framhäver alla dina brister. Du borde gå till gymmet istället för att äta bullar på natten.
Alva börjar klä på sig i tystnad. Händerna darrar, dragkedjan hakar.
Låt mig hjälpa, annars brister den. Den är väl dyr, men ändå värdelös, drar svärmor i dragkedjan så att Alva nästan faller. Så här. Se själv. Jag varnade dig. Sen får du inte klaga på att Viktor stirrar på yngre kvinnor.
Klockan slår tio, bordet är dukat. Kristall glimmar, ljus brinner, gåsen, rosa och väldoftande, står i mitten. Viktor har på sig en skjorta, Ingrid har på sig den där “festklänningen” med paljetter och alla sina guldringar, ser ut som en julgran.
Alva känner sig som en urtorkad citron. Hon har varken humör eller aptit. Hon vill bara att kvällen ska ta slut.
Låt oss välkomna det gamla året! ropar Viktor och häller upp champagne. Året har varit tufft men vi har klarat det. Huvudsaken är att vi är tillsammans!
Ja, riktigt tufft, instämmer svärmor, höjer glaset. Speciellt för mig. Hälsan är på helspänn, blodtrycket hoppar. Ingen hjälp. Sonen jobbar, svärdottern är alltid upptagen med karriären. Inga barnbarn. Ensamhet
Mamma, vi ringer och kommer, försöker Viktor förklara.
Ring… En gång i veckan för att ticka av. Okej, låt oss inte vara ledsna. Låt oss skåla för att fler blir bra husmödrar och minns sin kvinnliga roll nästa år.
Alva tar en klunk, känner hur champagnen är besk.
Prova salladen, säger hon och skjuter över en silltårta till svärmor. Jag har gjort den med hemlagad majonnäs, som du gillar.
Ingrid tar en gaffel, sniffar, gör ett grimas och stoppar den i munnen. Hon tuggar långsamt, rullar med ögonen.
Vad ska man säga säger hon till slut. Sillen är för salt. Rödbetorna är råa, knastrar på tänderna. Majonnäsen Alva, erkänn, du hällde i vinäger? Det är en surpucklig smak.
Det är citron, enligt receptet, svarar Alva tyst.
Citron i silltårtan! Herregud, vem lärde dig laga? Din mamma, må hon vila i frid, var ju ingen kock. Ni matade er på färdigmat, så nu är ni en snigel.
Det var ett slag under bältet. Alvas mamma dog för tre år sedan, och hon hade ännu inte kunnat förlika sig med förlusten. Hon var den snällaste kvinnan, jobbade två jobb för att ge dottern en framtid, och hade inte tid för enbärsmarinader, men deras hem var alltid varmt och mysigt.
Rör inte min mamma, viskar Alva. Blodet rusade i ansiktet.
Vad sa jag? Sanningen är inget brott. Viktor, räck mig brödet, den här salladen går inte att äta, vi måste ha något att dras åt.
Viktor räcker brödet utan att titta på sin fru. Han tuggar, stirrar på tallriken, försöker vara osynlig.
Plötsligt slår en växel i Alvas huvud. Ilska, förbittring, trötthet försvinner, ersätts av isande lugn. Hon ser på sin man, mannen som lovat att stå vid hennes sida i både sorg och glädje, som nu sitter tyst och låter sin mamma trampa på minnen av hennes egen mamma och förolämpa hennes arbete.
Viktor, smakar det bra? frågar hon.
Va? rycker han till. Jo okej. Alva, låt oss sluta bråka vid bordet. Mor bara uttryckte sin åsikt.
Åsikt, ja. Okej.
Alva reser sig långsamt.
Vart ska du? Efter maten? Det är för tidigt, sätt dig, beordrar svärmor.
Nej. Jag är inte efter maten.
Alva lämnar vardagsrummet. I sovrummet tar hon av sig sammetsklänningen, hänger den i garderoben, tar på sig jeans, en varm tröja. Hon plockar en liten sportväska, lägger i smink, underkläder, pyjamas, laddare till mobilen.
I hallen tar hon en dunjacka, mössa, kängor.
Från vardagsrummet hörs svärmors röst:
så säger jag till grannen varför du har den där multikokaren, maten blir ju död! Det är bättre med gryta i en gammal vedeldad spis Viktor, var är Alva? Är hon ledsen? Hon är lite nervös, du borde ta henne till en läkare.
Alva kikade in i dörröppningen.
Jag är inte ledsen, Ingrid Andersson. Jag har bara dragit slutsatser.
Viktor tappar en gaffel.
Alva, vad gör du? Vart är du på väg? I jeans?
Jag går, Viktor.
Till affären? Saknar du något? Jag springer!
Nej. Jag lämnar huset. Fira. Ät gåsen. Den är med äpple, inte enbär, så förlåt. Kasta salladerna, de är så usla.
Alva, sluta göra en föreställning! Gå in genast! Gästerna står vid dörren, klockan slår om en timme!
Jag har inga gäster, svarar Alva lugnt. Jag har två främlingar i huset. En som hatar mig, en som är likgiltig. Gott nytt år.
Hon vänder sig om och går mot ytterdörren.
Alva! Stanna! ropar Viktor, välter en stol och springer efter henne. Är du galen? Natten är kall! Vart ska du gå?
Till den som värdesätter mig.
Hon öppnar dörren.
Om du går nu, skriker Viktor, rädslan blandas med ilska, så blir mor riktigt arg! Du förstör familjen!
Familjen förstörde du när du lät henne torka mina fötter, säger Alva och slår igen dörren.
Ute faller mjuk, fluffig snö. Det är tyst, bara avlägsna smällar från fyrverkerier hörs. Alva andas in den kalla luften. På något sätt är hon inte kall.
Hon tar upp telefonen och ringer:
Elsa, sover du?
Alva? Vad är det? Vi festar här! Vill du komma och gratta?
Elsa, kan jag komma nu? Jag är på väg.
Efter en kort paus svarar Elsa allvarligt:
Vad har hänt? Är Viktor elak?
Jag går. För alltid, tror jag. Jag står vid trappan med en väska.
Jag väntar! Kom snabbt! Mjölk, ris, champagne! Koden till porten, vet du?
Jag minns.
Alva beställer en taxi. Priset är astronomiskt nyårsnatten är dyr, men hon bryr sig inte. När den gula bilen stannar kliver hon in på baksätet och ler för första gången på den långa dagen.
Elsas lägenhet är bullrig, trång och otroligt hemtrevlig. Hallen doftar av apelsiner och pilaff. Elsa, i en rolig tröja med renar, kramar henne så hårt att benen knakar.
Kom in, kära! Du är som is! Misha, häll upp en flaska!
I Elsas hem samlas en brokig skara: deras barn, hunden, ett par vänner. Ingen sitter vid ett bord med stenansikten. Alla går, skrattar, musik spelar. På bordet ligger papperstallrikar, en stor gryta med pilaff, en hög smörgåsar med kaviar och en hink med apelsiner.
Alva, du är i tid! ropar Misha. Nu ska vi önska oss något! Sitt!
De knuffar en glas i hennes hand, en tallrik med het pilaff.
Ät! Du är hungrig, eller hur? viskar Elsa. Jag vet att du brukar inte ta någonting när du lagar.
Alva smakar pilaffen. Den är gudomlig. Ingen hygiennorm eller enbär, bara kärlek.
Vad hände? frågar Elsa när klockan slår tolv, alla ropar Hurra!, dricker champagne och lugnar sigNär morgondagen gryr inser Alva att hon äntligen har återfunnit sin egen värdighet och ser fram emot ett nytt år fyllt av självständighet och glädje.
