Jag, Linnea, har länge försökt finna min plats i livet. Det känns så märkligt att snart fylla fyrtio och fortfarande vara ensam. Egentligen har jag ju allt man kan önska både förstånd och utseende och jobbet är stabilt med bra lön i svenska kronor. Men den där värmen, hemkänslan med någon att hålla om, den finns inte.
Mamma, Birgitta, och pappa, Göran, har alltid oroat sig för mig. Deras stöd har varit mest av det moraliska slaget, materiellt behöver de aldrig bekymra sig om mig oftast är det snarare jag som kunnat hjälpa till när det behövts. Men de har alltid avböjt:
Stanna hemma hos oss, Linnea! Vi har ju gott om plats! Pengar behöver du när du en dag hittar lyckan, sa mamma Birgitta och pappa Göran.
Varje kväll tyckte mamma synd om mig när jag kom hem, trött efter jobbet:
Stackars lilla flicka, inte är det någon annan än oss som bryr sig om dig! suckade hon.
En dag, när vi är borta, blir det tungt för dig. Vem ska du då vända dig till? Dags att leta upp lyckan, Linnea! fyllde pappa på.
Så satt vi, tre tillsammans framför TV:n, kväll efter kväll, år efter år. Och mitt letande efter lycka blev mest en vana framför dumburken. Denna segdragna väntan och förnöjsamhet som ibland blev så trist att man knappt orkade gäspa.
Pappa sa ofta: Tänk när vi inte finns längre! Men de var ju så unga när jag föddes, båda bara nitton och kära på riktigt. Att prata om när vi är borta kändes så avlägset.
I universitetstiden träffade jag en kille, Albin. Han var storväxt och lite klumpig, men charmig på sitt sätt alltid snubblade han på något, välte ut kaffe eller tappade något i golvet. Mamma kallade honom skämtsamt för Albin-klumpeduns och pappa brukade härma hans sneda gång när han försökte fånga tappade saker.
Nej, Linnea, han är en riktig klantskalle! Allt han rör går sönder! Inte din lycka, vännen, försökte de övertyga mig.
De nötte sakta men säkert ner min bild av Albin, och till slut såg även jag honom med deras blick.
Men föräldrarna hade fel. Albin tog examen, startade advokatbyrå, gifte sig med en kvinna som tyckte om hans fumliga sätt. De köpte hus utanför Stockholm han behövde ju utrymme.
Linneas lycka väntar därute någonstans, vi ska nog hitta den! tröstade Birgitta och Göran både mig och sig själva.
Familjen har alltid varit viktig. Bara några månader sedan reste vi alla till Thailand och skrattade oss igenom minnena och semesterbilderna varje kväll soldränkta stränder och middagar tillsammans.
I Thailand träffade jag en man som hette Roman han var från Lettland. Mamma gjorde om det till en ordvits och pappa drev lite med hans kroppsbyggnad. Roman var inte alls tjock, bara bredaxlad och snäll. Han kunde allt om stjärnor och visade dem för mig om kvällarna vid havet. Jag trotsade mina föräldrars åsikter och gav honom mitt nummer.
Men när familjen kom hem och hörde att vi höll kontakt, sa mamma snabbt:
Semesterflirtar, Linnea! Sånt slutar aldrig lyckligt här i världen!
Det spelade ingen roll att varken jag eller Roman hade någon annan familj. Det som räknades var att det var en kärlekssemester och därmed dömt att misslyckas.
Hitta din egen lycka! Vi finns alltid här, försäkrade pappa troget.
Sommaren tillbringade vi tre tillsammans på vårt lilla sommarställe i Roslagen älv, skog, fika under äppelträdet, grillning vid paviljongen, egenodlade jordgubbar och potatis. Grannarna kom över på kaffe och ibland bjöds det på hembakade bullar. En dag kom grannens son, Fredrik, med sin femåriga pojke, Lukas. Båda så ljusa och blåögda med fräknar nästan som tagna ur en Carin Wirsén-bok.
Så småningom berättade grannarna att Fredriks fru lämnat honom för en affärsman, och Lukas, som var så lik sin pappa, ville inte affärsmannen veta av. Så Fredrik var nu ensamstående pappa.
Jag föll direkt för dem. Något så mjukt och varmt fanns i Fredrik och Lukas vi hade kemi från första stund, och Lukas drogs till mig, lika självklar som barndommens somrar.
Mamma skrattade bort det:
Ska du ha någon annans barn på halsen, Linnea? Hela morotslandet tömde han, bara en morot kvar! Nog har föräldrarna sett till att ni skulle ses.
Och pappa la till:
Han är nog en riktigt misslyckad typ! Vem blir lämnad med ett litet barn om han är bra?
För första gången sa jag emot:
Just därför, pappa: en kvinna lämnar bara sitt barn med en bra man! Då vet hon att han klarar det!
Föräldrarna vägrade lyssna. Vagnar med barn vill de själva köra runt på barnbarn som låter och springer på parketten, det var deras dröm. Inte att ta sig an någon annans barn.
Efter det drog de sig undan och pratade aldrig mer om Fredrik och Lukas. Grannmiddagarna dog ut. Bara djupa suckar över tekoppen under äppelträdet. Sommaren gled förbi i en sorts vemod och oro.
Jag älskade Fredrik, Lukas, och mina egna föräldrar. Men jag vågade inte såra dem. I smyg kände jag mig skyldig för att mitt hjärta valde fel någon som inte passade in i mammas och pappas bild av min framtid.
Så flyttade vi tillbaka till lägenheten i Täby när sommaren var slut, bara vi tre igen.
Hösten kom. En kväll såg jag en liten, rädd, orange kattunge under en bil på gatan. Fryser, kvar där i regnet, jamade ynkligt så liten och utsatt, precis som Lukas när jag först såg honom. Han hade ingen, det märktes genast. Vem vet, hjulet kunde rullat iväg när som helst och tagit hans chans till liv ifrån honom.
Jag plockade upp honom, blöt och smutsig, stoppade honom under jackan och bar honom hem i famnen. Så fort vi kom hem torkade jag honom försiktigt och ordnade lite varm mjölk i ett fat.
Jag satt på golvet i köket och tittade hur han slafsade i sig mjölken den lilla rosa tungan gick fortare än vinden.
Du var hungrig, lilla vän, tänkte jag.
Plötsligt dök pappa Göran upp i dörren med morgontidningen, och strax därefter också mamma. De fick syn på mitt fynd och istället för förståelse lyste deras ansikten av oro och irritation.
Vad ska vi nu göra med den här? sa mamma och såg ut som om hela världen höll på att rasa.
Den lilla katten letade efter en lämplig plats, och gjorde förstås en liten pöl på golvet innan jag hann reagera.
Ta bort det där djuret direkt! Han råkar förstöra hela lägenheten, möbler, tapeter och Gud vet vad! skrek mamma.
Vi kommer börja lukta katt i hela huset! Inga normala människor vill komma hit då! höll pappa med.
Mamma, pappa, han är ju så liten! Vi skaffar klösbräda och försiktigt lär honom att gå på låda. Han är ju så fin, kan han verkligen störa? försökte jag, men de ville inte lyssna. Vi har ju plats, ingen allergi, och jag förstår inte vad det är som skrämmer dem.
Nej, bort med den, Linnea! Du tar honom till katthemmet! Och vägrar de ta emot, skriver du till tidningen! röt pappa och viftade med DN.
Jag klädde på mig, stoppade ner den lilla katten i jackan och smällde igen dörren. Det gjorde ont. Hur kunde det bli så att jag vid fyrtio års ålder inte ens kan bestämma över mitt eget liv, inte ens ha en kattunge? Inga barn, ingen man, inte ens en egen lägenhet knappt ens en plats i världen. Nej, nu behövde jag ett hem, ett helt eget.
I stället för katthem hamnade jag på Mäklarringen. Det gick förvånansvärt fort att få tag på en etta där husdjursvänliga hyresvärdar lämnat grönt ljus.
För första gången i livet kände jag mig verkligen som hemma. Katten fick en fin korg, ett kattträd och alla tillbehör, och veterinären bekräftade att hon var en flicka, ungefär två månader gammal. Jag döpte henne till Fröken Spräcklig.
Jag kände mig genast lite lyckligare. När jag såg på lilla Spräcklig tänkte jag ofta på Lukas och Fredrik det känns som om jag funnit något jag saknat så länge.
En dag ringde telefonen. Jag trodde knappt att det var sant, eftersom mamma och pappa hunnit bli ordentligt ovänner med sommargrannarna! Men Fredrik hörde av sig.
Hejsan, Linnea! ville Lukas säga något till dig.
Jag skrattade, den där barnrösten, fräknarna och de blå ögonen dök direkt upp i minnet.
Linnea! Vi saknar dig! Kan inte du komma och hälsa på mig och pappa? ropade Lukas glatt.
Jag kommer gärna Kan jag ta med katten också? frågade jag.
Självklart! Ta med dig hela cirkusen om du vill, skrattade Fredrik. Vi hämtar er, säg bara adressen!
Så fann jag ändå min lycka med Fredrik, Lukas och lilla Fröken Spräcklig trots allt, mot alla odds. Snart får Lukas också ett syskon och om det blir en bror eller syster spelar ingen roll.
Mina föräldrar finns fortfarande där. Jag ringer ofta till Birgitta och Göran, berättar att jag har det bra och att jag hittat min egen lycka. Det är inte deras drömbild, men det är mitt liv och min lycka.
Kanske förstår de en dag vad som är viktigt, och kommer och håller små barnhänder, hör små fötter tassa över golvet och vet, att lycka kan se ut precis så här.
