Sigge blev utkastad… Igen… För tredje gången under sitt korta liv… Turen stod aldrig på hans sida… Och det förändrade allt för honom, för evigt.
Sigge blev utkastad. Igen. Tredje gången på sitt enda år i livet. Han hade dåligt med tur, såg det ut som.
Bara ett år gammal, ändå hade han redan bytt tre familjer. Först blev han skickad från famn till famn. Sedan…
Sen bar de bara ut honom. Bar honom bort från huset. Släppte ner honom i en grön soptunna på gården lite längre bort och gick därifrån. De sprang nästan. De ville inte att han skulle hitta hem. Men Sigge försökte inte ens leta.
Han förstod. Allt. Direkt. Männens ansikte talade tydligt. Frun blev förbannad när Sigge rev den nya, svarta lädersoffan.
Så dyr. Det var hon som fällde domen. Och mannen? Han höll alltid med. Om allt.
Han stoppade den ettåriga katten under armen och gick ut till soprummet på gården. Sigge sprang inte efter honom. Inte ens när dörren slog igen. Han såg allt i mannens ögon det var över.
Det var lönlöst. Kunde åtminstone ha sagt farväl. Klappat honom, bett om ursäkt. Men så blev det inte.
Det kändes inte mänskligt alls. Det var som att kasta ut en säck skräp.
Sigge suckade och grävde bland soporna efter något att äta, hittade några torra kycklingbitar. Släpade sig ut och satte sig bredvid den stora gröna tunnan. Han tittade mot solen.
Han kisade men vände sig inte bort. Det stora ljusa klotet gav värme, och det tyckte han om.
Det var de sista solstrålarna. Strålar från sommaren, hösten, vintern ett kort töväder. Isen på marken smälte en aning.
Men inne i Sigges hjärta frös det till.
Kvällen och natten var kalla. När solen gått ned. Vinden och kylan kramade om honom.
Den röda katten huttrade av köld. Han hade ingen aning om var han skulle ta vägen eller hur han skulle skydda sig.
Men till slut hittade han en hög av torra, bruna löv och kröp in där. Krullade ihop sig. Först var det iskallt, han skakade, men sedan…
Sedan, när vinden och den frusna blötan gjort pälsen stel, blev han märkligt varm igen, och skakningarna slutade. En röst långt inuti honom viskade vänliga ord.
Som vaggade honom, slöt honom, uppmanade att sluta ögonen och glömma allt ont och all ensamhet.
Kryp ihop mer. Sov. Sov, sov, sov. Han kände värmen.
Värmen spred sig i hans ömma kropp.
Det var så enkelt. Bara släppa taget så skulle allting tystna. Vila, frid, evighet. Sår, svek och smärta försvinner.
Sigge suckade djupt för sista gången och gav upp. Varför kämpa? För vad?
I morgon väntade ändå samma kyla, samma hunger. Och ännu starkare längtan att få sova, blunda aldrig någonsin, aldrig, aldrig öppna ögonen igen.
Gatubelysningen tändes först borta vid hörnet. Sigge betraktade dem sista gången. Han mindes dem genom fönstret där hemma. Den röda kattens ögon fångade det där sista ljuset och lyste till mot mörkret.
Det där fladdrande ljuset såg också en liten rödhårig flicka. Hon gick hemåt med sin pappa. Hon drog honom i ärmen.
Där! sa hon. Där i lövhögen, är det någon.
Det är ingen där huttrade pappan, frusen. Kom, vi måste hem. Jag fryser.
Han försökte dra henne med sig bort från den stora mörka lövhögen. Flickan stretade emot.
Jag såg det. Jag såg ljuset.
Ljuset? I gamla löv? Pappan höjde ögonbrynen. Det är omöjligt.
Men flickan stod redan vid löven och började gräva. Så fann hon honom den röda katten.
Pappa! ropade hon.
Jag sa ju det! Där är han.
Vem då? undrade pappan och gick närmare.
Här, sa flickan och försökte lyfta den stela lilla kroppen.
Lämna honom. Pappan skakade på huvudet. Han är redan död. Vi kan inte ta med en död katt hem.
Han är inte död, svarade flickan envist. Jag vet det. Jag såg det där ljuset i hans ögon.
Ljuset i en katt? Pappan skrattade uppgivet.
Han böjde sig ändå ner, lyfte katten och försökte känna efter liv.
Sigge ville bara sova. Sömn limmade hans ögonlock. Värmen omslöt hans kropp. Rösten inom honom viskade.
Sov, sov, sov… öppna inte ögonen.
Men barnrösten. Den lilla rösten bröt sig igenom.
Ljuset i hans ögon.
Vad vill de? Varför stör de mig? Kan de inte lämna mig ifred?
Med möda öppnade Sigge ögonen, såg okulärt mot ljuset som störde honom.
Där! skrek flickan. Där! Ser du? Igen, ljuset!
Vad då för ljus?
Pappan skakade på huvudet men drog av sig jackan och svepte in den röde katten. De började gå hem.
Dottern sprang tätt efter. Snabbare, snabbare.
Snälla, pappa! Det är kallt för honom.
De försvann in genom porten. Kort därefter tändes ljuset på femte våningen.
Sigge fick ett varmt bad och fick dricka mjölk som värmts. Och flickan…
Flickan bönade tyst.
Dö inte. Dö inte, snälla.
Isen smälte på Sigges päls. Och i hans själ smälte det också.
Den stora röda katten betraktade med förvåning hur pappa och dotter tog hand om honom. Han var vaken nu och värmen spred sig ända in i hjärtat.
Värmen kom inte från elementen, utan från ett litet barnahjärta.
Utanför stod han. Den som ibland hjälper till.
Han såg upp mot de upplysta femtevåningsfönstren.
Allt jag kan. Allt jag kan.
Han stod kvar ett slag, tänkte, sedan sa han:
Ljuset… det är inte alla som ser det. Inte alla. Och inte alla som ser det, kan bevara det.
Och Sigge, som såg på den rödhåriga flickan, tänkte inte på människans storhet. Sådant ägnar sig människor åt att fundera kring. Han tänkte på sitt eget.
Nu såg han ljuset. Ljuset i hennes ögon.
