Idag var en sån där dag när jobbet tvingade mig att strunta i helgkänslan. Fast det var Trettondedag jul och de flesta vilade, satt jag bakom ratten på min lastbil och körde mot Västergötlands landsbygd. Det doftade hembakta piroger i hytten, mammas klassiska med potatis, som hon bakat till lunch. De satte verkligen guldkant på resan.
Jag slog på radion och lät lite glad musik fylla hytten. Stämningen lättade och det kändes nästan mysigt att köra i vintermörkret. Efter några timmar rullade jag in mot ett litet samhälle och såg vid busskuren, belyst av mina strålkastare, en tjej som stod och vinkade. Det var kallt och sent, gatorna låg tomma.
Jag saktade in och stannade vid kanten. Hon skyndade fram och frågade lite blygt:
Kan jag få åka med dig?
Självklart, hoppa in! Det går nästan inga bilar här ute, och det är ju sent. Har du stått här länge?
Hon nickade och så, till min förvåning, började hon gråta.
Jag blev lite ställd och frågade försiktigt:
Har något hänt?
Mellan snyftningarna berättade hon:
Jag heter Linnea. Ikväll är det Trettondedagsafton, och en kollega bjöd ut mig till sitt lantställe för att fira lite när jag ändå är ledig. Hennes man skulle grilla och det skulle bli en massa god mat. Vi bestämde att jag skulle ringa när jag kom fram till hållplatsen så att hon kunde möta mig vid affären.
Jag tyckte det lät kul jag har precis gjort slut med min pojkvän så det var skönt med något nytt. Problemet var bara att bussen tog mig till Ljungheden, inte Ljunghagen som var min egentliga hållplats. När jag förstod mitt misstag hade min buss redan åkt, och det här var tydligen sista för kvällen… Jag ringde min kollega men hon kunde inte komma och hämta mig, och bilar har knappt passerat på flera timmar. Så… här står jag fortfarande, nästan tre timmar senare. Om du inte plockat upp mig hade jag väl fått frysa ihjäl!
Tur att våra vägar korsades, sa jag. Du kan slappna av nu.
Jag log och föreslog att vi kunde gå över till du det kändes naturligt. Linnea svarade med en liten tacksam leende.
Sedan bjöd jag henne på mammas piroger, och hon delade med sig av lite rökt skinka, ost och mörk choklad hon haft med sig i väskan. Vi åt middag tillsammans där i hytten, och jag märkte att Linnea var långt ifrån någon bortskämd stadsbrud hon var varm, jordnära och hade glimten i ögat.
När vi skulle sova bäddade vi så gott vi kunde. Linnea låg uppe på bänken, jag själv på förarsätet. Innan hon somnade viskade hon:
Jonatan, är du gift?
Nej, svarade jag.
Varför inte?
Jag har nog inte träffat rätt person. Eller… kanske har jag det ikväll, men har inte hunnit säga det än.
Hon skrattade till och vi bestämde oss för att försöka sova lasten skulle ändå levereras i tid nästa morgon.
Resten av resan blev nästan som ett litet äventyr. Linnea skojade om att det var hennes första riktiga liftarhistoria och att hon faktiskt var glad över att det blivit som det blivit.
När vi åter närmade oss Göteborg sa jag till slut:
Linnea, kan jag få ditt nummer?
Jag såg att hon log lite, så jag tillade:
Du frågade förut om den där tjejen jag gillade. Det är dig jag menar. Jag vill gärna fortsätta det här vi börjat, om du också vill.
Jag vill, Jonatan, sa hon och såg mig rakt i ögonen. Du har varit en riktig gentleman, och jag tror vi kan hitta på många fler äventyr.
I april gifte vi oss i Masthuggskyrkan. Livet är verkligen fullt av de där oväntade vändningarna ibland dyker lyckan upp där du minst anar det.
