Jag klättrade upp för stegen för att beskära de torra grenarna på äppelträdet, när min hund plötsligt började skälla ihärdigt och rycka i mina byxor för att få ner mig: först trodde jag att han blivit tokig eller bara lekte, och jag var rädd att han skulle få mig att tappa balansen och trilla ner från stegen.
Jag försökte mota bort honom och blev till och med irriterad, men några sekunder senare hände något fullständigt oväntat.
Jag var halvvägs upp på stegen, sekatören i handen, och sträckte mig mot de torra grenarna på det gamla äppelträdet bredvid torpet i Dalarna. Hela morgonen hade känts märklig. Himlen var täckt av tunga grå moln, luften stod stilla och kändes fuktig, precis som inför ett sommaroväder. Jag anade att vädret skulle slå om, men ville så gärna bli klar, för de där grenarna behövde tas ner sedan länge.
Stegen stod redan på plats sedan tidig morgon, ordentligt lutad mot stammen och jag hade noggrant kollat att den var stadig nog. Jag klev några steg upp och var just på väg att klippa den första grenen när jag plötsligt kände ett ryck bak i byxbenet.
Jag vände mig om och blev helt ställd i några sekunder.
Min hund försökte klättra upp efter mig. Hans tassar halkade på aluminiumstegen, klorna slog mot metallen och ögonen såg stora och oroliga ut, rakt mot mig.
Men vad gör du, Bosse? sa jag osäkert och log ett nervöst leende. Gå ner!
Jag gjorde en avvisande gest, för att få honom att gå därifrån, men han vägrade släppa. Tvärtom satte han framtassarna mot stegen och bet sig fast i mina byxor igen.
Han drog. Ordentligt.
Jag vände mig häftigt om och höll på att tappa balansen.
Är du inte riktigt klok? Släpp! sa jag irriterat.
Men han släppte inte. Han fortsatte dra i mig, satte emot så mycket han kunde och skällde högt, som för att desperat stoppa mig från att klättra vidare.
Först blev jag bara arg, men så såg jag på honom igen. Det här liknade inget slags lek. Han hade aldrig betett sig så förr. Något i hans blick var annorlunda.
Det var som att han försökte säga mig något.
Jag tog ett steg till upp på stegen, men Bosse gav ifrån sig ett ännu mer förtvivlat skall och ryckte så hårt i mina byxor att jag fick ta tag i stegen med bägge händerna för att inte ramla.
Jag gav upp, drog en djup suck och började klättra ner igen.
Nu räcker det, muttrade jag. Om du inte lugnar ner dig får du vara instängd en stund.
Bosse sänkte huvudet, såg nästan ut att skämmas, men jag ledde ändå in honom i hundgården och stängde grinden. Jag tänkte att nu kanske jag äntligen skulle få lugn och ro att jobba vidare.
Men just då, när jag satte foten på första steget igen, hände det som fick mig att förstå allting och bli helt skärrad.
Ett högt knakande hördes från trädets topp, precis ovanför mig.
Ljudet var så högt och vasst, som när något går sönder mitt itu. Instinktivt tittade jag upp. Då såg jag en stor torr gren släppa taget och komma farandes rakt ner mot den plats där mitt huvud varit om jag fortsatt klättra.
Grenen slog i marken med en skräll och splittrades, bara ett par decimeter ifrån mina fötter.
Jag kände direkt hur benen vek sig under mig. Svettig och med bultande hjärta stod jag och stirrade på den trasiga grenen. Hade jag stått kvar där, hade den träffat mig.
Först då förstod jag: Bosse hade inte bråkat. Han försökte rädda mig.
Han hade anat oråd långt innan jag själv förstått vad som var på gång. Kanske hade han hört hur det knakade i trädets inre, eller på något sätt anat att grenen inte skulle hålla länge till.
Jag gick långsamt bort mot hundgården.
Bosse tittade på mig genom gallret, med lugna ögon och en sakta viftande svans, nästan som han väntade på att se om jag förstått hans budskap.
Jag öppnade grinden, satt mig på huk bredvid honom och han tryckte sig genast mot mig.
Jag kramade honom om halsen och viskade:
Du räddade mitt liv, Bosse.
Sedan dess har jag alltid litat på hans instinkt, oavsett hur konstigt det verkar.
Vi borde aldrig ignorera varningar för ibland ser de och känner de vi älskar sådant vi själva missar. Ofta är det omtanke som bär oss genom faran, precis när vi anar det minst.
