Alla samlas hos mig
Emma Blomquist la ifrån sig surfplattan och tog mobilen:
Mormor, hur mår du? Hur känner du dig idag? Och morfar, är allt bra? Jaså, han steker potatis då är det ingen ko på isen. Jag är klar med jobbet för idag, ska hämta Ludde från träningen, vi svänger förbi ICA och är snart hemma.
Sedan slog Emma ett nytt nummer:
Simon, hej! Jag åker hem nu, är du och Majsan på väg? Ni är redan på väg? Perfekt, morfar står i köket och steker potatis, vi äter tillsammans.
Emma reste sig och rafsade ner det nödvändigaste i handväskan. Ropade till kollegorna,
Hej då allihop! Jag försvinner, ses imorgon!
Ha det Emma, trevlig kväll!
Hon bytte skor under bordet och slängde på sig kappan innan hon kastade en blick ut genom det mörknande fönstret. Det var en härligt mild höstkväll. Gatulyktorna blinkade vänligt, folk skyndade hem efter jobbet. Emma såg sin spegelbild i fönstret och log tänk att hon själv lever ett så vanligt, normalt liv ändå. Hon har en familj, och på kvällarna skyndar hon sig hemåt som vilken Svensson som helst, till någon som väntar på henne. Hon var säker på, inte för så länge sen, att det aldrig skulle hända.
Visst har hon en lite ovanlig familj, men lyckliga är de, och det räcker gott.
Emmas mamma stack så fort hon var född, födde henne och försvann spårlöst från BB. Bara en kort rad i barnhemsintyget: mamma okänd, inga papper, ingen pappa. Några helt okända människor döpte henne till Emma (Blomquist fick hon heta för att hon föddes på våren). Varför just Emma? Ingen aning. Hon har alltid trivts bäst med killkompisar. Bästa vännen hette Simon, han var ett år äldre, också Blomquist av samma anledning. Emma pluggade alltid flitigt och var hjälpsam hon ville bli adopterad, få en riktig familj. Hur barn levde hemma hade hon bara sett på tv. Men hon själv, lång och kantig, var det ingen som ville ha. Eller kanske var hon bara hopplöst otursförföljd. När Simon blev adopterad grät hon hela natten. Inte av avund det var bara så ensamt utan vännen. Han tittade på henne bakom tjocka glasögon:
Emma, jag kan säga nej om du vill!
Lägg av, Simon! Kan man ens tacka nej till något sånt? Sticker du iväg, det är din tur nu. Vi har alla vår väg i livet.
Jag ska leta efter dig, lovar! utbrast Simon, men Emma skrattade det behövs då inte.
Hon gick ut nian, sen byggtekniskt gymnasium, bodde i studentlägenhet. När hon var klar med skolan fick hon en liten etta eftersom hon är föräldralös. Okej, den låg längst ut i Farsta, men ändå! Hon fick jobb på arkitektbyrå vuxenlivet började. Kollegor blev vänner, men riktiga egen familj tyckte hon att det var alldeles för tidigt för. Hon fantiserade om ett stort hus, älskad make och barn, kanske två eller tre stycken som myllrade runt, skrattade och skrek mamma, pappa! Vackra, värmande ord som hon bara hört på avstånd. Man öppnar ytterdörren och barnen hojtar:
Mamma, pappa är hemma!
Som ur en saga på riktigt.
En kväll när Emma sneddade mot trapphuset, flög plötsligt dörren upp och en kille kom utspringande. Han höll i en påse och höll på att meja ner henne. Väl inne såg hon en tant som låg på trappan:
Pensionen… väskan… han knuffade mig. Mina glasögon, jag ser ingenting!
Emma rusade efter men utan lycka, killen var redan puts väck. Hon hjälpte tanten upp, som tur var hade hon inte slagit sig alltför illa.
Hur kan man göra så här, barn lilla, snyftade tanten.
Emma följde henne hem där låg gubben sjuk, kom knappt upp ur sängen. Hon började titta in till dem, handlade lite pensionen var ju borta. De hade polisanmält, och någon hittade väskan med pappren i buskarna senare tack och lov!
Emma började ofta hänga hos mormor Rut. Morfar Bertil fick vård, piggnade till. Genast blev de gladare. För Emma blev hon barnbarnet de aldrig haft, och de bjöd ofta hem henne. De var ensamma i världen, inga andra kvar.
En gång i bussen blev Emma nyfiken när någon stirrade på henne och log:
Du, ditt ansikte ser så bekant ut. Har vi setts förut?
Emma skrattade:
Knappast, men det vore ju spännande!
Killen, snygg faktiskt, följde henne hela vägen hem och hann dra sin livshistoria: heter Martin, bor med morsan, jobbar hårt och… kändes nästan som om hon sett honom förut. Martin började möta Emma efter jobbet, följde henne hela vägen hem. Till sist bjöd hon in honom. Hon bjöd på te och mackor och berättade plötsligt om sin barndom på barnhem. Martin tittade på Emma och såg ut att vilja säga något men tvekade… Kanske tyckte han synd om henne. Hon gillade honom, ändå var det något som inte stämde. Nästa gång hände det oväntade. Martin kom, Emma satte på tevatten. Han kom fram, slöt armarna om henne.
Martin, vi behöver kanske inte hasta, va?
Men han bara klämde åt och…
Emma skrek. Martin fräste tillbaka:
Din jäkel, du kände igen mig! Hjälpte dem… De visste, Eva från barnhemmet, jag såg polisens bild. Slapp undan knappt! Men nu är det tyst, fattar du? Ingen bryr sig om dig, ingen vill ha dig! Snacka högt och det blir värre.
Emma gick aldrig till polisen. Alldeles för rädd för skvaller och viskningar. En månad senare hamnade hon på akuten. Utomkvedshavandeskap, inre skador kanske aldrig några barn.
Mormor Rut tog hand om Emma, viskade tröstord, serverade buljong och örtté. När Emma kom hem kändes livet tomt. Hon blev tyst och en kväll tog fötterna henne till närmaste kloster. Senhöst, himlen klar, guldkupoler glänste. Klockringning högt över fjärden, volontärerna på gården städade bort sista blommorna.
Blomquist, Emma? hörde hon någon säga bakom sig. En av volontärerna log glatt:
Emma! Jag har letat efter dig!
Simon, är det verkligen du?!
Hon kramade honom och grät. Han torkade hennes tårar:
Kom till matsalen. Det bjuds gröt och bullar, vi pratar sen.
Emma fattar inte ens hur hon berättade allt för Simon, men han berättade om sitt liv. Hur han adopterades, styvpappan slog honom för minsta snedsteg, hur han rymde, skadade benet och sen hamnade i klostret. Där kunde han i alla fall få ro i själen.
På vägen hem tänkte Emma att hennes liv äntligen vände efter återföreningen med Simon. Faktum är att hon inte ens ville åka hem, hon stannade flera dagar i klostret. Där började också deras nya planer. Mormor Rut och morfar Bertil hade länge erbjudit Emma att skriva över lägenheten på henne för man vet ju aldrig. Men Emma och Simon kom med något ännu bättre.
Rut och Bertil jublade att få bo tillsammans med Emma och Simon i deras stora lägenhet! Någon som verkligen ville ha dem nära, det hade de aldrig ens vågat drömma om.
Nu har Emma och Simon Blomquist varit gifta i fem år. De bor i villa i Bromma, och där finns plats för alla. Mormor Rut och morfar Bertil trivs som fisken i vattnet, och som de själva säger: nu är de de äldsta i huset, men också de viktigaste! Nu är de inte ensamma längre de har en riktig familj. Och för två år sedan gick Emmas dröm i uppfyllelse: de adopterade två barn, Ludde och Majsan från samma barnhem de själva vuxit upp på.
Simon, minns du hur vi väntade på att någon skulle välja oss och ge oss ett hem, fnittrade Emma lyckligt, titta nu på deras ögon! Vi får lova att bli exakt sådana föräldrar som vi alltid drömde om själva.
Och nu hörs:
Mamma, var är pappa? Mormor, kom! Ser du vad vi och morfar har byggt?!
Emma tänker aldrig mer på det dåliga. Fast Rut har viskat en gång, att han den där Martin åkte fast till slut. Han hade ställt till det igen och hamnar bakom lås och bom en lång, lång tid.
Som man bäddar får man ligga. Gäller både i denna värld och nästa.
