På äldre dar har barnen plötsligt kommit ihåg att de har en mamma, men jag kommer aldrig kunna glömma hur de en gång behandlade mig.
När min man lämnade mig för en yngre kvinna ställde barnen sig genast på hans sida han var ju respekterad, VD på ett stort företag här i Uppsala. Ingen av dem brydde sig särskilt om mig längre; åren gick och jag var helt ensam. Först när min exman gick bort, och det visade sig att allt han ägde gått till hans unga fru, dök barnen plötsligt upp.
Nu besöker de mig ofta här i min trea i Luthagen, men jag vet mycket väl varför. Nyligen har min dotter, Elin, börjat prata i förtäckta ordalag om framtiden, att det kanske är läge att tänka på testamentet. Ingen av dem har den blekaste aning om vilken överraskning som väntar dem. De får veta när jag är borta.
Åren gick och jag kände mig som avskuren från världen. Mina barn såg på mig som om jag vore en främling, någon de inte längre förstod. Efter skilsmässan var det som om jag förlorat allt. De valde sin pappas sida. Det var enklare så, och kanske mer lönsamt för deras del. Jag blev ensam kvar ratad hustru, övergiven mor.
Efteråt försvann barnen snabbt ut ur mitt liv. Via gemensamma bekanta fick jag höra om deras resor med pappa och hans nya fru till Spanien, till Grekland, fina middagar på restauranger, semesterplaner och skratt. Själv satt jag ensam i min lägenhet. Varje nyhet om deras storslagna familjeliv var som att få saltsår i själen.
Till slut insåg jag att jag måste ta tag i mitt eget. Jag tog ett jobb i Danmark för att komma bort och börja om. För första gången på länge kände jag mig fri, jag behövde bara tänka på mig själv.
När jag kom tillbaka efter några år hade jag sparat ihop tillräckligt. Jag renoverade bostaden, köpte nya möbler, investerade i lite ny teknik och lade undan en slant på banken. Resten av pengarna sattes på ett sparkonto utifall.
Barnen fortsatte sina liv. Jag hörde att allt gick deras väg stora bröllop, barnbarn, trevliga fester. Men så kom plötsligt samtalet: min före detta make hade dött i hjärtinfarkt. Hela arvet gick till den unga frun. Barnen blev lottlösa och då var det plötsligt jag som var intressant igen.
Till en början dök de upp med små presenter en ask praliner från Östermalms saluhall, frukt från torget, vänliga frågor om hur jag hade det. Jag tog emot dem och log, men jag visste bättre. Var och en har sitt i tankarna.
Nu är jag 72 och mår bättre än på länge. Fysisk och psykisk hälsa är god, och jag trivs. Men visst, på sistone har Elin pratat allt oftare om framtiden. Efter några veckor dök mitt barnbarn Matilda upp hon som gifte sig förra året.
Mormor, är det inte lite ensamt här? undrade hon med stora blå ögon.
Nej, jag trivs gott, svarade jag.
Men lägenheten är ju så stor! Det måste vara tungt att sköta allt själv? Kanske min man och jag kunde flytta in? Då slipper vi betala hyra och har det mysigare tillsammans.
Jag log milt. Deras uträknade resonemang gick inte att ta miste på.
Vem har sagt att ni slipper betala hyra? Jag kan ordna en ordentlig rabatt, blev mitt svar.
Matilda såg förvånad ut. Hon hade trott att jag glatt skulle överlåta allt till dem. Men jag har haft en annan plan i många år.
Redan för flera år sedan gjorde jag mitt testamente: min lägenhet ska säljas, och pengarna går oavkortat till Barncancerfonden.
När Elin fick veta det blev hon rasande. Hon ringde och ropade om orättvisor, om att jag tog ifrån hennes barn framtiden. Efter henne kom min son, Erik. Han försökte försiktigt säga att jag kunde flytta hem till honom och hans familj, så skulle jag i alla fall vara trygg. Men deras plötsliga kärlek gick mig inte förbi.
Vad hade du gjort om du var jag? Hade du släppt in barnbarnet i din bostad och gett bort allt eller gjort som jag?
