Att hitta den skyldige var inte så enkelt. Barnen, i all hast på väg ner till sjön, glömde att stänga papegojburen. Mormor, precis hemkommen från ICA, slängde upp fönstret på vid gavel. När kvällen kom och vi saknade Hugo, vår ståtliga amazonpapegoja, stod det klart: han hade gett sig av och ingen visste vart.
I tre dagar och nätter la vi åtsidan allt annat och letade i hela sommarstugeområdet, men det var helt förgäves. Ingen hade sett Hugo. Barnen grät tyst, mormor suckade bekymrat, och vi föräldrar skyllde på både de små och de gamla.
Vår egen hund, airedaleterriern Mimmi, var det däremot lönlöst att “släppa lös” på någon så ledsen var hon. Hon rörde sig mest när det ringde på dörren. Då rusade hon med högt skall till hallen, men stannade snabbt upp, såg sig omkring och lunkade tillbaka till sin filt, som om hon hörde sin ensamhet eka. Fyra år av våra liv hade gäster alltid välkomnats av en kör hundskall och Hugo var en mästare på att skälla tillsammans med Mimmi, ibland till och med bättre än henne själv.
Hugos första storverk som papegoja var just att härma hundskall. Som riktigt grön unge, på alla sätt, började han genast reta vår katt Elsa på det sättet. Han smög upp till Elsa när hon rullat ihop sig, och skällde så högt han kunde i hennes öra. Elsa flög upp med ett gällt “mjau”, vilket alltid fick Mimmi att rusa dit och snart ekade gapskratten bland djuren i hela huset.
Elsa tålde Hugo, även om det ibland verkade som om hon föredrog att slippa honom. Mimmi däremot älskade sin fjäderklädda vän innerligt. Den där odågan kunde sitta mitt på hennes huvud (bokstavligt talat!) och predika långa stunder ofta med mormors stränga ton:
Vem ska äta upp gröten?
Efter en konstpaus fylld av teater, lade han till strängt:
Vi har inga grisar här!
Hunden reagerade på Hugos prat ungefär som barnen på mormor inte alls. När Hugo blev för mycket, viftade Mimmi bort honom med sin grova tunga under fjädrarna.
Så när Hugo försvann kändes det som en personlig tragedi för hela familjen utom för Elsa. Veckor gick, och vi började nästan förlika oss med tanken på att aldrig se vår pratmakare igen. Då började rykten spridas i området att det nu gick en grönglänsande fågel med röd näbb bland våra svenska kråkor. En egensinnig figur dessutom inte bara kunde han kraxa, han kunde även skälla och ibland dra av ett och annat människosvordom.
Just svordomarna höll på att släcka det lilla hopp som vaknat inom oss; visst, vi kände till orden, men hemma hos oss användes de ytterst sällan. Men så tänkte vi är man på fri fot kan man ju snappa upp både det ena och det andra; Elsa har ju släpat hem loppor, så varför inte?
Ungefär tio dagar senare hände det: Böjd över morotslandet hörde jag plötsligt:
Nå, vad är det?
Där satt han, min lilla pojke, i ett körsbärsträd omgiven av svarta kråkor som festade på bären.
Hugo, kom hit nu, min lilla pojke! Mamma har solrosfrön åt dig, du får komma in och mysa!
Hugo lutade huvudet och funderade.
Hugo, vi alla saknar dig både pappa och Elin och Kalle, och så Mimmi. Kom nu, vännen
Jag sträckte ut handen och smög mig försiktigt närmare, nästan så jag nådde grenen, men då:
Tjena, era rackarungar! sa Hugo med perfekt imitation av ordföranden i vår samfällighet och drog iväg med sina nya fågelkompisar.
Och så fortsatte hans fria liv genom hela sommaren. Flera gånger dök han upp i närheten men gick inte att övertala. Han svarade med ett filosofiskt kraxande och flög snabbt bort när vi försökte kalla in honom till värmen och gemenskapen.
När höstvindarna blev kallare sågs Hugo mer ensam. Oftare och oftare satt han på staketet eller i ett träd intill huset, rufsig och lågmäld. Han låtsades vara ointresserad, men släppte ingen in på sig. Till slut plockade vi fram vårt allra tyngsta artilleri Mimmi. Vad hon sade till sin kompis vet jag inte, men Hugo flög in i huset på Mimmis rygg, stolt som en kung.
Så lärde vi oss något: Friheten kan vara lockande, men ibland är det kärlek och vänskap som håller oss varma genom den längsta vintern.
